Det är snart val och för min del har valrörelsen så här långt inte fått mig att vakna till, känna mig engagerad, känt att det finns ett solklart alternativ att rösta på. Varför? Jo för att inget parti tar tag i de, för mig viktiga frågorna, på allvar. Det skrapas möjligen lite på ytan, förslagen som kommer har väldigt lite med verkligheten att göra. Det är inget som sticker ut.
Som med arbetslösheten, det kommer lite olika förslag som alla framförallt rör ungdomar. Och ja jag tycker det är viktigt att ungdomar får jobb men jag tycker, att det på riktigt, är viktigt att alla som står utanför den reguljära arbetsmarknaden får jobb (förutom de som rätteligen hör hemma hos Försäkringskassan för att de faktiskt är sjuka). Jag tror inte att det blir lättare att vara arbetslös för att man är 32, 47 eller 58 år, det är aldrig lätt att vara arbetslös, möjligen om man vet att ett nytt jobb faktiskt finns några månader bort. Jag tror inte heller att det är lättare att vara arbetslös om man har ett handikapp eller sjukdom som gör att man inte riktigt passar in i normen för de som anses anställningsbara. Jag tror faktiskt tvärtom att det är extra svårt då.
Nu vill jag inte och tycker inte det är relevant att ställa olika grupper av arbetslösa mot varandra, det gynnar inte på något sätt någon som inte har jobb. Så jag håller mig till att skriva om de som har ett handikapp som gör att man beter sig något annorlunda än vi som kallas normalstörda eller neurotypiska dvs har det som kallas ett neuropsykiatriskt handikapp. När hördes någon politiker prata om den gruppen i valrörelsen (eller någon gång annars för den delen)? Jag det är väl när Björklund pratar om stöket i skolan och behovet av ordning fast då är ju inte fokus på att se denna grupp utan på att åtgärda den så att den inte syns.
I går kväll frågade jag en person som står mig väldigt nära hur h*n mådde:
– Det är som vanligt – skit – det finns ingen heder och ära kvar.
På det kunde jag inte svara något vettigt för det finns inget vettigt svar. Jag började gråta istället.
H*n ska snart börja en praktik efter att ha stått utanför arbetsmarknaden i 1 1/2 år. H*n har familj med barn och en krasslig fru och kan inte vara med och försörja sig och familjen på den sett h*n vill och egentligen är kapabel till. A-kassan ger mindre än 50 % av vad lönen en gång var och då var den inte allt för hög den heller och nu när praktiken börjar så blir ersättningen den samma (den kommer bara från annat håll). Där tror jag grunden till känslan av att det inte finns någon heder och ära kvar finns, att inte kunna bidra till familjens försörjning.
Att sedan under 1 1/2 års tid varit tvungen att utstå det man som arbetslös måste utstå tar effektivt bort den lilla heder och ära som möjligen fanns kvar. Att rapportera in det man gjort för att få arbete är inget annat än en förnedring speciellt om man faktiskt har ett handikapp som gör att just denna uppgift är svår. Men några undantag bjuder inte samhället på. Inga andra undantag görs heller! Visst h*n hamnade efter mycket sjabbel av AF som tog typ ett år hos en handläggare som ska vara specialiserad på neuropsykiatriska handikapp. Men eftersom kunskapen är låg framförallt om bredden på handikappen så är det tveksamt hur mycket det hjälpt. Man kan tex få stöd på en arbetsplats när arbetsuppgifterna ska utföras men inte få hjälp att söka jobb om det är det man har svårt för.
När h*n sedan trots allt sökt jobb på jobb på jobb och gått på intervju efter intervju utan att komma hela vägen då försvinner definitivt det sista av hedern och äran. Tro mig jag har sett resultatet. Vi har i dag intervjusituationer som är illa anpassade för många och inte minst personer med Asberger och ADHD. Det är många med vid intervjun, vem av alla de som är med ska man titta på och när? Frågorna som ställs är väldigt generaliserade och specifika om vart annat, det är ett spel som man måste kunna spelreglerna för att vinna. Jag har själv precis sökt och fått nytt jobb och märkte en stor skillnad i intervjusituationen jämfört med för 8-10 år sedan och då är jag normalstörd. Kraven som ställs är också väldigt exakta och formaliserade, man måste ha exakt rätt utbildning och erfarenhet annars sållas man bort. Med ett handikapp eller två i bagaget så kanske de formella behörigheterna brister i form av examen men det betyder faktiskt inte att inte kunskaperna inte finns utan att skolsystemet inte heller är anpassat för de med neuropsykiatriska handikapp.
Skrivet så här långt så rinner tårarna och den tjusiga slutklämmen som fanns i tanken när jag började har bokstavligt runnit bort så det blir en i enklare form.
Så vad vill jag ha sagt med allt detta?
– Vi skapar ett utanförskap som är större, mer komplext och drabbar många fler på fler sätt än vad som framgår i den politiska debatten och det dagliga samtalet.
– Vi utarmar arbetslivet med att allt mer välja lika, kaka söker maka är inte det som är eftersträvansvärt på en arbetsplats. Mångfald berikar på många fler sätt än de vi vanligen pratar om. Genom att ha personer med neuropsykiatriska handikapp också på en arbetsplats får vi alla ut så mycket mer, vi får personer som tänker utanför den sk boxen, som är kreativa, oftast med en otrolig arbetskapacitet osv. De kanske inte fikar när alla andra fikar eller svarar exakt som förväntat med vad spelar det för roll?
Till sist vill jag säga att detta är min tolkning och jag är i högsta grad normalstörd. Jag vill också säga att finns det någon därute som vill anställa en person med otrolig lojalitet och hög arbetsförmåga eller bara vill veta mer så maila mig på saltflingan(snabela)Yahoo.com.
Saltflingan 