Det senaste året har en ny följeslagare funnits med i mitt liv, ett riktigt otrevligt sällskap som inte bara gör ont utan skapar en massa problem. Ångest är min nya följeslagare, ångesten i sig är en del av den posttraumatiska stress jag drabbades av förra året. Det traumat som utlöste PTSD har i sin tur väckt minnen av tidigare trauma i min barndom till liv. Jag går i behandling, en bra sådan, men som allting annat så tar det tid och en massa tålamod att ta sig ut på andra sidan. Tålamod och tid för både mig och mina närmaste.
I början när ångesten kom var den direkt kopplat till det trauma som var då och den var ändå inte så svår att förstå, men väl att hantera. Jag fick medicin för ett år sedan ungefär som också hjälpte till att ta udden av det hela. Då var också livet såndant att jag ständigt hade fullt upp av akuta saker att hantera och det tror jag också hjälpte till att dämpa ångesten. Sedan efter sommaren så tog det akuta slut som väl var och en annan fas i livet tog över. Då var jag helt helt slut och sjukskrevs påbörjade min behandling och tänkte mig att efter några månader ha lagt allt bakom mig. Så blev det inte kan jag nu konstatera, det dök upp fler minnen, hjärnan är sinnesrikt kostruerad och länkar ihop minnen på ett oändligt komplicerat sät via bilder, kroppsminnen, lukter, hörselintryck mm. Jag går som sagt i terapi och det hjälper mig på ett fantastiskt men ibland väldigt arbetsamt sätt.
Min ångest tar sig oftast uttryck på så sätt att jag blir arg, det kan man kanske inte tro, men så är det. Det är ett av många sätt att hantera ångest, alla är väl mer eller mindre påfrestande för omgivningen eftersom man som anhörig ofta upplever att man bara står maktlös bredvid och inte når fram. dessutom drabbas man som anhörig at en massa bråk som man säkert sällan ser som vettiga. Att gräla för att lindra ångest skapar också ett enormt dåligt samvete hos mig efteråt.
Nu känner jag att jag nått en gräns, och det är nog också därför jag skriver om detta väldigt privata och tabubelagda ämne här, jag vill inte att ångesten ska ha en så framträdande roll i mitt liv. Nu är det ju förstås inte så att jag bara kan välja att det är slut men jag har nu valt att lära mig att använda verktyg och strategier för att hantera ångesten. Inte heller det är lätt men jag ser redan små skillnader och känner det som jag kan gå med rakryggad och lugn genom livet.
Håll gärna tummen för att ångesten helt slutar vara min följeslagare och att jag tills dess den dagen kommer kan använda mina strategier och verktyg på ett bra sätt.
Saltflingan 