Stolt mamma!

Jag är alltid (nåja nästan) alltid stolt över min barn! Jag ska nöja mig med att visa min stolthet för ett barn i dag, min dotter, och för en specifik sak.

Hon kan det där som jag inte kan, och inte ens vill kunna. Hon kan sticka utan att ha något mönster och hon kan göra det jäkligt bra också!! Nej jag är inte alls partisk 😉

När vi träffades i helgen så visade hon och hundarna upp fina hundtröjor som hon stickat:

20140202_170937

Jultröjan till L. Superfin tycker jag! Kolla hur fint han sitter dessutom!

20140202_161343

 

Lyxtröja med glitter i till T. Passar bra med glitter till herrn med gott om divalater 😉

Jag skulle nästan kunna skaffa hund bara för att kunna beställa en fin stickad tröja!

Håll med om att det är snygga tröjor! Och många fler fanns det som inte fastnade på bild.

 

Jag behöver inte vara bra på kemi!

För exakt ett år sedan skrev jag det här arga, ledsna och uppgivna inlägget och skolan och att ha  barn  med ”bokstäver”. Riktigt bra skrivet om jag får säga det själv och det får jag ju på min egen blogg!

Nu ett år senare är jag tillbaka på samma ställe som vi var förra året när jag skrev det arga inlägget, men förutsättningarna för detta höstlov ser helt annorlunda ut. Jag behöver inte vara bra på kemi och inte heller  matte, engelska ellernågot skolämne överhuvudtaget! V behöver inte pressa sig långt utöver vad han orkar och aldrig få känna att han är ledig. Vi umgås i perioder, pratar om livets väsentligheter och onödigheter precis som vi vill och precis som jag tycker att det ska vara när relationen mellan en mamma och en tonåring är som bäst. I perioder gör vi det vi gillar mest fast var och en för sig. Väldigt trevligt och avkopplande, förutom att man tydligen måste laga mat eller i alla fall äta mat även vid sådana här tillfällen. I tillägg till det så sitter jag inte och jobbar halva dagarna heller, ett klart plus.

Hur blev det så här då? Mirakel? Nej fast det känns så ibland. V gick inte ut 9:an med godkända betyg i alla ämnen som behövdes, det saknades tre och tre rätt tunga betyg typ svenska, engelska och matte. För ett år sedan gav mig den tanken panikkänslor, nej inte skulle min son vara tvungen att gå om 9:an. Jo de skulle han visade det sig, för han var klokare än jag (och skolan) och vägrade pressa sig för hårt för att kunna gå ut i våras. Efter en del letande hittade vi en skola som kan det här med neuropsykiatriska handikapp, för sådana skolor finns. Det har blivit en ofantlig skillnad, V har gått från att vara ”problem” till att vara en elev som alla andra, snarare den med minst ”problem”, jag har fått gå från att vara en mamma som ständigt kunde förvänta sig mail, sms och telefonsamtal från skolan i en argoch/eller uppfodrande ton till en tillvaro där det sällan larmas och när det gör det så är det alltid i en lugn och trevlig ton.

Jag njuter av det! Tror att V gör det också. Allt är inte det bästa i nya skolan men det är så mycket bättre att det gör skillnad, bidrar gör ju också att han bara behöver se till att få betyg i de ämnen han inte har. Så kanske är det bara ett andrum, men jag tror inte det, hur som helst tänker jag njuta så länge det varar. För är det något jag lärt mig under alla dessa år med diagnoser och annat så är det just det att njuta när jag kan. En svår konst som jag behöver öva på, men just nu njuter jag av att jag får vara mamma och inte behöver vara bra på kemi.

Moderskärlek

När jag väntade (lille) V, mitt tredje barn, blev jag som många andra flerbarnsmammor (och säker pappor) lite nojig och tänkte att ett till friskt barn kan jag väl inte få. Funderade mycket på det och det jag oroade mig mest för var att få barn med ADHD eller Aspberger, hjärtfel, diabetes eller andra ”vanliga” somatiska sjukdomar tyckte jag kändes mer uthärdligt. Men inte ADHD!

Ja vad säger man, så här 16 år senare så vet jag att 2 av 3 barn har neuropsykiatriska handikapp och så även min man. Och det har verkligen varit och är utmanande, på många sätt inte minst utmanande för mina egna fördomar. Men det har också varit otroligt lärorikt och mycket kärlek. Den som påstår att personer med neuropsykiatriska handikapp inte kan ge uttryck för känslor eller visa känslor vet inte alls vad de pratar om.

Jag älskar alla mina tre barn mycket allaihopa (men skriver inte om ett av dem här men älskar hen precis som de andra), det tar sig olika uttryck, ter sig på olika sätt och är nog olika intensivt i olika skeden av våra liv. Jag tror att om man som mamma och barn  upplever stora svårigheter, som sjukdom, olyckor eller handikapp svetsas ihop på ett speciellt sätt. Jag har inget att jämföra med för så har det varit med dem alla tre. (Lille) V och jag som exempel står varandra vädligt nära, vi har upplevt så mycket svårt tillsammans, nätter med stor ångest, dagar av raslöshet, ovisshet, veckor och månader med utmaningar som överstigit vår kapacitet/ork/förmåga. Vi har gråtit, skrikit men även skrattat. Det svetsar samman, det ger en stark närhet och en självklarhet i relationen till varandra.

Sedan gäller det som mamma att vara lyhörd och våga/vilja kliva tillbaka när krisen är över, barnet har växt och blivit äldre så att kärleken och respekten kan växa vidare till en annan nivå. Det är svår resa att göra, men det är skönt att komma ut ”på andra sidan”. Sedan kan ju nya krisperioder komma förstås.

Jag önskar givetvis att inget av mina barn hade behövt gå igenom de svårigheter de fick göra alldeles för tidigt i livet genom sjukdomar och handikapp. Jag önskar inte heller att som mamma behövt kämpa så in i h-vete för och med mina barn. Men jag är oändligt tacksam för den kärlek som vuxit sig stark under dessa perioder ❤

 

Hur orkar du?

En nyfunnen vän och bloggläsare frågade efter att ha läst mina blogginlägg om barnen, deras handikapp, sjukdomar och mig som förälder:

-Hur orkar du?

En väldigt bra fråga tycker jag. Det givna enkla men intetsägande svaret är:

– För att jag måste, följt av något i stil med när det gäller ens barn så orkar man allt.

Och så är det ju i och för sig, förutom att ingen orkar allt inte ens när det gäller de egna barnen. Jag har som ni vet varit sjukskriven mer än en gång för att jag av olika skäl inte orkar längre.  Men om man tar frågan ett steg till så får min vän, ni andra och även jag själv ett bättre svar som jag hoppas ger mer:

-Hur gör du för att orka det du vill och måste som förälder till barn med neuropsykiatriska handikapp?

Jag ska så långt jag kan försöka undvika floskler, jag minns så väl alla gånger i början, när jag gång på gång fick rådet ”du måste se till att få egentid”. Hur då var mitt svar och det kunde ingen svara på. Det blev bara jobbigare så förutom allt annat så skulle jag få till egentid också.

Det jag gjorde när allt var som jobbigast, när allt bara var kaos och vi inget visste, var att bestämma mig för att orka tre månader till, inte mer inte mindre. På så sätt blev det mer hanterligt, det fanns ett slut. När dessa tre månader var slut, för det blev många tre månaders perioder så bestämde jag mig för att jag skulle orka en period. Nu efteråt kan jag inse att jag på köpet lärde mig att inget varar för evigt.

Prata med andra i samma eller liknande situation gjorde jag inte i början, det var mycket dumt av mig, jag bar det för mig själv. Gör det! Prata med andra med liknande erfarenheter! Det finns nog ingenting som slår känslan av att någon verkligen förstår. I dag pratar jag med några få utvalda och det är lika skönt varje gång.  Och inte skäms jag heller, det gjorde jag då – synd för det är inget att skämmas för (föstås).

Lita på dig själv, gå på magkänslan – här är jag farligt nära floskler jag vet. Men när jag började tro på att jag kände mitt/mina barn bäst och faktiskt visste att det var något ”fel”, att de tankar jag hade om vad barnen behövde var rätt osv så blev det en vändpunkt till det bättre. Som exempel så skulle den då lille V somna själv, det var menade expertisen jätteviktigt, han var ju ändå 9 år. Till en början trodde jag på det och V plågades, likaså hans syskon och vi föräldrar, när jag istället gick på min magkänsla och lät honom somna tillsammans med mig i vår säng så blev livet för oss alla väldigt mycket bättre framförallt för V. Och tänk nu sju år senare så sover han alldeles på egen hand 😉 och har så gjort länge.

Jag tror det underlättar enormt mycket för att orka att ha en ”hobby” eller liknande. Jag stickar ju som ni vet och det har helt klart räddat mig för att bli tokig. Tror att baka, springa, läsa, samla på frimärken eller vad det nu kan vara kan rädda en när orken tryter. Det underlättar förstås om det är något du kan göra hemma och som går att lätt börja på, pausa och avsluta. Att göra något med sina händer är som jag har förstått det väldigt avstressande.

Belöningar! använd belöningar både till ditt barn vilket man också får lära sig när man får redan på att man har barn med ADHD. Men belön också dig själv och familjen. Jösses vad vi har fikat i vår familj genom åren. Nu behöver det förstås inte vara fika. Men för oss började det med att lille V fick ”bjuda” resten av familjen på fika när han klarat av vissa saker han hade svårt för. Gissa om han var stolt då och så fick vi en mysig stund tilllsammans allihopa. Risken man får ta är att de andra barnen vill få göra det samma men det är ju ett ganska trevligt problem 🙂

Välj dina strider!! Välj dem med omsorg både i relationen med ditt barn men också i kontakten med skolan, sjukvård, andra myndighetet och i relationen med den andra föräldern. Vad är verkligen värt att bråka om? Här har vi periodvis struntat i att borsta tänderna, spelat otroligt mycket dataspel, druckit för mycket läsk osv. Jag har istället slagits som en furie för mina barns rättigheter i skolan men struntat i annnat som i skolan som inte är så viktigt.

Till sist men inte minst slösa med beröm. Till dig själv inte minst!! Du gör ett bra jobb är en bra mamma/pappa. Tyvärr får man inte så mycket beröm som förälder till barn med neuropsykiatriska handikapp utan det får man hjälpa sig själv med.

Det var några idéer från mig och som hjälpt mig. Kom gärna med fler tips och idéer ni som läst hela vägen hit. Hur gör ni för att orka?

Skärpning Stockholm!

Att slå på dem som ligger ned är fult – så är det bara, oavsett om man gör det bokstavligt eller bildligt Att göra som Stockholms stad gör nu är upprörande:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/skolpersonal-rasar-over-nedskarningarna

Alla barn ska ges de förutsättningar de behöver för att klara skolan, det är reglerat i skollagen. Tyvärr är det ju inte klart och tydligt formulerat vad det innebär så därför blir det så fel så ofta.

Vi flyttade från Stockholms stad för två år sedan till en kranskommun och det är jag i dag extremt tacksam för. Den kommun jag bor i (Järfälla) har allt sedan dess betalat för det som behövs för V:s skolgång och så även i år när det blev specialskola och ett extra år i 9:an. Han få i år gå i en skola med klasser med 5-8 elever i varje klass, man gör verkligen individuella studieplaner för barnen och har som det verkar goda rutiner för att kommunicera med oss förälder. Lägg därtill det extremt viktiga, för V i alla fall, han är inte ensam om att ha en resurs med sig, alla eller beroende på hur man ser ingen har resurs, personaltätheten är helt enkelt högre än i en vanlig skola.

Det pratas så mycket om hur viktigt det är att man integreras i en vanlig skola men ärligt talat hur kul är det när man är tonåring att vara en av få som har en vuxen som hänger efter en hela dagarna? Inget ont om resurspersoner men upplägget kan trigga tråkigheter och ondödigt tonårstrots speciellt om man inte kommer så bra överens med resursen. Hur bra för studieresultatet, betyget är det att vara i en skolmiljö som är så stökig att all energi man har en dag går åt till att stå ut med alla ljud och andra intryck. Hur lätt är det att känna att man lyckas och inte ständigt vara den som är ”problemet” om man ständigt jämförs med andra som har helt andra förutsättningar.

Och till sist som förälder är det en stor trygghet och avlastning (det kan jag lova att vi behöver) att veta att ens barn har det bra i skolan.

Så skärp er Stockholms stad (och andra kommuner som försöker spara pengar på idioti)! Det är ingen besparing på lång sikt att skära ned på stödet för barn med särskilda behov, ni skjuter bara kostnaden framför er och till andra delar av samhället. Låt även barnen i Stockholm få en chans att få känna på hur det är att få lyckas om och om igen!

Tack!

Tack alla ni som kommenterade mitt förra inlägg om skolan! Det värmer, styrker och glädjer! Det gör också att jag känner att jag vill och kan skriva mer om situatinen i en familj med flera (tre av fyra) med neuropsykiatriska handikapp. Jag har ju gjort det tidigare men ”kom av mig” förra våren när vissa saker jag skrivit på bloggen vändes emot mig.

Kemiprovet som var i dag gick inte alls bra tyvärr, sonen känner sig misslyckad och irriterad. Men vi  får ta nya tag i morgon. Jag funderar mycket på det ni skrivit inte minst de som delar mina erfarenheter som förälder till barn som ”avviker” och de som är lärare och sett vår värld från ”andra sidan”. Det är en ständig balansgång jag går, inte sällan på slak lina. Sonen känner sig ofta som ett problem och inte som en individ och jag känner mig som den där mamman som inte kan se till att mitt barn ”levererar”. Men jag vet också att jag har en son som har så mycket kunskaper som han inte alltid får fram, han är både smart och intelligent och jag är en mamma som ser min sons förmågor och stöttar honom.

Men som sagt ytterligare en gång tack alla ni som kommenterade!

Jag är inte bra på kemi

Tidigt i somras fick jag en väldigt fin kommentar på ett inlägg jag skrivit ett bra tag tidigare: https://saltflingan.wordpress.com/2008/10/21/mutter-om-anpassad-studiegang/.

Kommentaren är skriven av en rektor där hon skrev att  hon läste min blogg ibland för att förstå bättre om ADD/ADHD. Kommentaren gladde mig mycket.

Jag har ju genom åren muttrat en del om relationen mellan skolan och mig som förälder till ett barn med ADD. Just nu skulle jag vilja skrika säga till ,inte bara rektorn på min sons skola utan alla lärare: Jag är inte bra på kemi!! Jag är inte heller speciellt bra på fysik och matte. Engelska är inte heller min starkaste sida. Däremot är jag riktigt bra på geografi, svenska, historia, samhällskunskap, religion, musik, hemkunskap och syslöjd.

Jag skulle också vilja säga (och det har jag sagt många gånger), att jag är i reltionen till min son ingen pedagog. Jag är förälder!! Jag förstår att ni på skolan blir frustrerade, när sonen som i vanliga fall inte arbetar på det sätt som det förväntas, blir sjuk så sjuk att han blir sjukskriven av läkare i tre veckor och inte kan plugga alls och kommer efter. Han går ju dessutom i 9:an och då verkar det inte finnas några marginaler för vare sig sjukdom eller handikapp.

Som förälder vill jag uppfostra mina barn, umgås med dem, skratta och bråka, vara där som stöd och allmänt bara finnas till. Jag vill också bidra till att det går bra för mina barn i skolan men jag vill inte undervisa, speciellt inte kemi som jag inte är bra på. Jag vill inte behöva känna pressen, under ett höstlov där jag och sonen åkt bort tillsammans för att umgås, att lära min son om det periodiska systemet, valanselektroner, kemiska reaktioner och fysikaliska omvandlingar. Jag vill faktiskt inte det!

Jag tycker att jag gör så det räcker för skolan (och min son) ändå. Jag betalar för att sonen ska få extra undervisning, jag går på en oändlig massa möten i skolan, jag tar emot otaliga telefonsamtal och mail från skolan med dystra rapporter, klagomål och krav på att jag ska ”ordna upp” saker och ting.

Så snälla skolan, alla skolor, låt oss föräldrar till barn med neuropsykiatriska handikapp (och säkert andra handikapp) få vara föräldrar till våra barn! Det mår alla bättre av!