En stor lövsjal

En sjal återstår från vår stormiga fotosession för några veckor sedan. En sjal som är tänkt att värma kalla snöiga vinterdagar, så den väntar på att premiäranvändas och får så göra ett tag till om man ska tro meterologerna.

DSC_0053 DSC_0018

Mönster från Yll & Tyll Lövsjalen. Ett bra och klassiskt sjalmönster, jag har tidigare stickat den i den jämtländska ullen fast den verkar jag inte ha bloggat om och det är synd för det är en av mina favoritsjalar (jag är överlag väldigt dålig på att blogga om mina färdiga alster).

Garn Heavens Hand i en härlig turkos nyans. Gillar det garnet fast det är i tjockaste laget för min del. Har stickat ett par vantar och en mössa som ska matcha sjalen, borde kanske fota dem också!?

Bäst: att jag har en sjal, mössa och ett par vantar som machar.

Sämst: att jag lät sjalen ligga som ett UFO nästan ett år, känns onödigt.

Hitchhiker x 2

Dags för lite fler sjalbilder igen. Kan man väl inte visa för mycket av eller hur?

Tidigt i höstas föll jag pladask och blev förälskad i sjalmönstret Hitchhiker, förvånande nog, för mönstret i sig är, eller var i alla fall inte riktigt i min vanliga smak. Och så var ju sjalen så meditativ att sticka tycker jag, så det blev två på raken och nu är jag sugen på att göra en till…

DSC_0030 DSC_0024

Att de sedan är som gjorda för att flagga med är ju en bonus 😉

DSC_0041

DSC_0043

Den blårandiga är stickad i ett garn från Atelie Zitron som jag köpte på Stickfest i Väst för länge sedan. Ett fantastiskt garn som jag inte tror finns längre. Sjalen blev något liten då det behövs ca 150 g garn få att få en bra storlek på sjalen.

Den rosa är gjord av en härva från Wollmeise som jag fick i födelsedagspresent av Marie för några år sedan. Tycker mycket om färgen som jag tror heter Hallon.

Storlek på stickor, troligvis de som stod i beskrivningen.

Bäst: den meditativa stickningen och att den rosa ligger så fint runt halsen. Ett plus också för att jag använde två garner som legat till sig i samlingen ett tag.

Sämst: att jag inte hade lite mer av det blåa garnet.

Först ut!

1 december och 1:a advent kan man göra lite olika saker, de flesta pyntar väl, går på glöggkalas, julmarknader mm. Här har det pyntats lite, städats, bakats lussebullar men mitt i alltihopa gav jag och KM oss i väg ut i blåsten för att fota ett gäng sjalar som blivit färdiga under hösten. Riktiga kameran åkte fram och ja resultatet kommer i här och i några inlägg till under veckan.

Först ut bland sjalarna blir storfavoriten Shetlandsviggen från boken Varmt & Stickat. Det har varit ett sånt där stickprojekt som allt har stämt med/i nästan så en inte vill att den ska ta slut, färgerna, mönstret, strävheten i garnet – allt bara flyter på. Stickningen blir ljuvlig!

DSC_0011

I blåsten och solen vid Mälaren.

DSC_0037

Ett snällt och trevligt par vi mötte på vägen ställde upp som snygga modeller :). Tack snälla ni!

DSC_0049

Mönster: Shetlandsvigg från boken Varmt & Stickat, fast jag gjorde min två randomgångar större.

Garn: Shetlandsull från BC-garn. Det blåa ljusa och mörka fanns i garnsamlingen min, det ljungfärgade och naturdito köpte jag till. Jag gillar detta garnet!

Stickor: den storlek som står angiven i beskrivningen.

Bäst: allt!

Sämst: Inget!

Saffran

Saffran är redan invigdoch klarade testet att gå på arkivkonferens riktigt bra 🙂

Saffran 2 Saffran tre

Saffran är stickad i Manos Silk Blend färgen Taurus (tror jag). Mönstret kommer från Yll & Tyll (igen). Stickor 6, lite för tjockastickor för min smak. Jag är nöjd med tröjan, den är mjuk, skön, varm och den enkla hålmönstret och mosstickningen gör den fin. Trivs nog bättre med koftor generellt, så det blir nog inte fler, Ska försöka hitta en snygg kjol i svart eller mörkt blått (eller båda) att ha till. Som bonus fick jag en annorlunda blockning av ärmarna som den med god syn kanske ser. Lite kul men kanske inte vad jag valt att göra, men helt klart värt det för att slippa blocka.

Superskönt att vara färdig med ett av mina UFO:n!!

Nu ni!

Nu ni, nu är jag inne i en fas därjag har ett sug efter att avsluta UFO:n igen. Hurra! Hoppas det håller i sig även när jag börjar jobba igen i morgon. I dag tog jag fram tröjan Saffran, som legat och vilat sedan i julas! för den då trilskades så väldigt när jag skulle göra halsringningen (när jag maskat av kom jag inte i tröjan). Det tog mig säkert två, kanske tre timmar allt som allt att sy ihop det som var kvar och virka en halsringning istället. Nu ligger den på blockning:

Saffran

Ber om ursäkt för den dåliga bilden! Blockar gör KM för att ha gillar att blocka. Vilken tur jag har! Mer info om tröjan kommer när den torkat och blivit fotad på ett mer värdigt sätt för tröjan.

Pax vår katt råkade hamna lite väl nära när jag sydde ihop 🙂

Pax

Nu ni, nu ska jag fortsätta med nästa UFO, tar lite mer tid dock för här måste jag sticka först…

Autumn Mood

På Facebook finns flera grupper för oss som gillar att sy, Vi sytokiga, Vuxna sytokar och eventet Syjunta Online, den sista har ofta söndagar som ”mötestillfällen”. Hitills har jag mest tittat och drömt, har sytt några mindre lyckade toppar och försökt hitta tillbaka till fingertoppskänslan jag hade på 90-talet när jag sydde mycket (och inte stickade alls). I dag hängde jag på Syjuntan och hade redan i veckan plockat fram ett gäng med tyger som kändes höstfina:

Turkosa tyger

Först ut blev det blommiga tyget till höger, inköpt på Skroten i somras.

Autumn Mood

Mönstret kommer från höstens Ottobre dam och kallas Autumn Mood. En enkel och rak tunika (finns även som tröja) som jag gillar just för sin enkelhet. Jag börjar bli mer sams med min overlock vilket glädjer mig, på minus sidan på tunika är väl fikorna som blev lite knövliga, nästa gång syr jag inte med tvillingsöm så blir det bättre. Allra bäst är att jag sytt något helt färdigt och det på en och samma dag.

Näst ut blir tyget med dalahästarna som blir tröjmodellen av Autumn Mood.

 

Min egen väg

Det gick faktiskt överförväntan bra att komma tillbaka till jobbet i går. Första arbetsdagen på drygt 4 månader och jag överlevde 🙂 . Visst stresspåslaget ökade, jag fick mer ont, blev väldigt trött men å andra sidan blev jag glatt och vänligt mottagen av de arbetskamrater som betyder mycket för mig (resten lyckades jag undvika i går iaf). Det är väl några dagars smekmånad just nu, det inser jag, innan alla fattat att jag är på plats osv, men det tar jag då.

Så istället för att den faktiska tillbakagången till arbetsplatsen blev rejält jobbig så kom en käftsmäll istället från oväntat håll, från min nya läkare. Genom sitt sätt och agera som läkare med stort L  med ett ”jagvetsåmycketbättreändulillavänperspektiv” så stjäl han en massa kraft och energi, skapar stress och frustration. En kort mailväxling om mina arbetstider mm (plus ett tidgiare läkarbesök) räcker för att jag bestämt ska säga ;  Tack men nej tack! Nej tack till en sk rehabplan som är stelbent, omänsligt och utan hänsyn till den person det gäller. Jag går vidare min egen väg utanför sjukförsäkringssystemet.  Jag blir på så sätt friare, troligvis inte fattigare och definitivt mer tillfreds med livet. Jag kanske inte är härdad, mest för att jag inte vill det, men jag tar inte skit för att jag är sjuk! På köpet slipper jag även FK och det är ett klart plus.

 

Två par strumpor till lillebror

Jag har gjort lite färdigt sedan sist och jobbar på att göra färdigt lite mer. Sedan jag skrev det här inlägget har jag funderat lite på om mängden ofärdigt som finns bland mina stickningar gör att jag köper mer garn än om jag gjorde färdigt mer av det jag har. Det ligger ju en en sorts tillfredsställelse i att göra klart, samtidigt som det är oändligt roligt att börja på nytt. Köpa mer garn än man vill är väl sådär kul däremot och där närmar jag mig  definitivt gränsen. Så summan av hela resonemanget är nog att testa lite olika vägar för att uppnå större tillfredställelse i stickandet men utan påbjudna köpstopp eller för mig kostiga regler eller restriktioner kring vad som ska göras för att få börja på nytt osv. Jag vet att det funkar för många och det tycker jag är bra, men jag vill hitta lusten till att göra klart, börja på nytt och varva olika typer av stickningar. Typ så!

Som alltid när suget efter att avsluta projekt blir stor så börjar i alla fall jag med att plocka fram något eller några småprojekt som strumpor edyl. Så även denna gång. Två parstrumpor hade legat i stickkorgen ett tag utan att få bli färdiga, av bara farten gjorde jag sedan ett par strumpor till så summa sumarium så blev tre par strumpor klara:

29 juli mfl 157 29 juli mfl 159

Först ut Kristina, Ulrikas fina sockmönster, som jag nu stickat tre par strumpor av. Och det kommer att bli flera det är jag helt säker på :). Garnet kommer från Atelje Norrgården och är någon av Schoppelwolles garner inte Admiral men typ så, hur som ett helt fantastiskt garn.

29 juli mfl 162

29 juli mfl 163

29 juli mfl 165

Nu är inte lillebror på plats så det är mina lite försmå fötter som använts som ”fyllning”. Lillebror är, som jag nog skrivit tidigare, den som vill ha hemstickade strumpor jämt, förutom när det är varmt på sommaren. Så jag behöver fylla på lite i förrrådet. Båda garnerna är inköpta på samma ställe som ovan men märket är ett annat, Austermann Step, just nu mitt absoluta favoritsockgarn. Det blåa fick jag i godispåsen på vårens stickträff på Atelje´Norrgården. Det andra har lillebror/sonen valt själv (extra kul). Möstret även denna gång har fina Ulrika gjort ”basmönster”. Himla bra möster det med!

Så tre par färdiga strumpor så här långt och lite mer färdigt har jag men det kommer en annan dag.

Serena sjal

Jag har en hel hög med färdigstickade projekt som inte har visats upp på bloggen. Dags för skärpning kanske? Tycker dock det är vansinnigt svårt att fota färdiga alster, speciellt tröjor och koftor och jag har ingen hugad fotograf i min närhet.

Hur som helst stickade jag för ett tag sedan klart en sjal i ett av mina favoritgarner och förra veckan eller om det var förförra så blev det till slut också blockad.

Serena sjal 1

Garn: Manos Serena färg Goldtail (rosa med inslag av ”guld”) 3 härvor gjorde jag av med.

Mönster: Serena sjal från Yll & Tyll (var annars ;))

Stickor: 3,5 tror jag.

Nöjdhetsfaktor: 3,5/5 Nästa gång jag stickar mönstret ska jag antingen vända på mönstret efter halva eller göra om slutet. Nu när jag gjorde enligt mönstret så fick jag en rak och en vågig kortsida (gick förstås att blocka bort). Annars ett lagom mönster som kräver lite tankemöda. Jag är ovan vid att använda avlånga sjalar så här krävs lite träning men det gillas.

Serena sjal 2

Serena sjal 3

Serena sjal 4

Det är mitt fel!

Jag erkänner, det är mitt fel, inte bara mitt men jag är en av alla de, mestadels kvinnor, som genom att envisas med att vara sjuka tvingar regeringen att ytterligare en gång försämra se över reglerna för sjukförsäkringen. Tidningenläsningen till frukost i mitt fall i DN blev som en käftsmäll, även om jag borde vara van, jag har ju haft den dumma ovanan att envisas med att bli sjuk förr.

På mitt nuvarande läkarintyg står ordet utmattningsnågonting som huvuddiagnos dvs en psykisk diagnos därtill envisas jag med att som så många andra kvinnor ha fysiskt ont i kroppen (vilket väl är den näst vanligaste sjukskrivningsanledningen)och ibland är det det som står som huvuddiagnos istället.

Enligt Ulf Kristersson , socialförsäkringsminister, så ligger det till så här:

”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.”

Min första tanke när jag läste om Ulfs och regeringens senaste tankar om sjukskrivningar är varför funderar de aldrig någonsin på varför folk framförallt kvinnor blir psykiskt sjuka och funderar på vad samhället, vi alla, kan göra för att undvika att psykiska sjukdomar bryter ut (eller för den delen smärtrelaterade sjukdomstillstånd). Min andra tanke är varför bakar man ihop alla de olika sjukdomar som ryms inom begreppet ”psykiska diagnoser” och menar att vara på en arbetsplats är bra för alla. För mig, som egentligen kan vädligt lite om psykisk ohälsa är det väldigt stor skilland mellan psykos, vara bipolär, depression,PTSD eller utmattningssyndrom för att bara ta några diagnoser. Det tredje var när ska man börja fundera på allvar inom regeringen vad rehabilitering egentligen borde innehålla (förutom återång till jobbet).

För min del så tillhör jag den stora skara som har utsatts för och utsatt mig själv för så mycket stress att jag blivit sjuk. Stressad kan man blir av mycket, i mitt fall utgör en svårbehandlad smärtproblematik en stor del, en annan stor del är relaterad till arbetslivet och en del av de speciella omständigheter som vår familj lever under (detta är givetvis en grov generalisering).

När det gäller smärtproblematiken kunde regeringen, landstingen mfl göra väldigt mycket mera förebyggande och på det sättet minska sjukskrivningar. Jag har som tur är numera en diagnos bakom smärtan (Psorias artrit och migrän) har man inte det blir det nog ännu krånligare. Det viktigaste som man kan göra tror jag är att sluta bolla runt oss patienter!! Samla den sjukvårdskompetens som behövs runt patienten istället för att bolla runt oss där ingen tar på sig att se till hela patienten. Ni som läst Zarembas artiklar om sjukvården vet att alla diagnoser har en ”prislapp” och att det inte är lönt att se till helheten med nuvarande incitament. Ändra på det NU! Inse att det behövs läkare med olika kompetenser, psykologer och fysiska behandlare mfl för att på allvar häva smärttillstånd. Sluta tro att Alvedon och Naproxen hjälper alla alltid! Hjälp oss som har ont att på ett vettigt sätt komma ingång med fysisk aktivitet.

Jag har den stora turen att ha en egen läkare på företagshälsovården som ser hela mig och som under åren kopplat in diverse olika läkare med olika kompetens och nu är jag på god väg att på alla sätt få den hjälp jag behöver. På egen hand har jag därtill börjat träna med  personlig tränare som är specialutbildad och här pratar vi träning inte sjukgymnastik!

Arbetslivet då, här är det väl en ännu större önskedröm att regeringen ska börja fundera på de strukturer som gör att allt fler blir sjuka av jobbet. Arbetslinjen är ju lösningen på allt. Jag tror också att det är viktigt att jobba, ha ett sammanhanf man ingår i osv, MEN det sammanhanget får inte vara på bekostnad av hälsan. I mitt fall som mellanchef har jag pressats helt platt mellan kraven uppifrån och pressen nedifrån. Pressen från mina medarbetareberor mycket på att de är så stressade av att de ska göra allt mer med dessutom bättre kvalité utan att få mer resurser, det blir helt enkelt väldigt ”grinigt” då och mobbing och annat uppkommer. Kraven uppifrån kommer i mitt fall indirekt från regeringen, vi ska med befintliga resurser göra med för att uppfylla de mål vi blivit ålagda. Jag har nu ”klivit av” mitt jobb som chef. Men att vara på jobbet några timmar i veckan som Ulf förespråkar skulle i mitt fall vara helt förödande. Jag behöver läka först, i ungefär tre månader som Ulf tycker är alldeles för länge.

Jag lever i en familj där tre av fyra har neuropsykiatriska handikapp (ADHD och Aspberger i olika kombinationer). Stödet från samhället är i vårt fall i det närmaste obefintligt. Vårdbidrag har vi fått avslag på (hade en period för några år sedan och det gjorde stor skillnad) och annan hjälp är inte för oss tydligen. Var och en är inte tillräckligt handikappade men tillsammans kan jag som anhörig meddela att det blir rätt mycket att sköta om. Jag älskar min familj och vill givetvis göra allt jag kan för att var och en ska och vi tillsammans ska ha det bra. Det skulle underlätta med vårdbidrag då till exempel (jo jag ska söka igen och denna gång ladda för att driva det vidare om det behövs) då kan jag jobba lite mindre eller köpa in vissa tjänster. Det skulle också underlätta även här med ett samarbete denna gång mellan myndigheterna istället för att bolla runt oss inom och mellan myndigheterna, som dessutom gärna skyller på varandra. Man blir lätt stressad av kontakt med ovilliga myndigheter.

Så om regerningen kunde fundera mer på förebyggande åtgärder så är jag övertygad om att kostnaden för sjukförsäkringen skulle minska (jag det skulle bli högre kostnader på annat håll men inte lika mycket pengar eller lidande för den delen) dessutom så skulle många av oss (kvinnor) må bättre och därmed lidandet minska. Ser fram emot det parti som vill ha det som vallöfte 2014.