Att känna att jag inte är ensam är en gåva eftersom någon annan då finns hos mig, inte alltid fysiskt men i tanken. Känslan av gemenskap har jag känt många gånger sedan jag kom med i stickbloggvärlden. Som i går på stickcaféet med Riddarmaskorna och som i dag när det låg ett paket i brevlådan när jag kom hem. Det låg där helt oväntat men så välkommet. Paketet i sig gör mig förstås inte mindre ensam men jag har fått vara i givarens tanke under hela dess tillblivelse. Det är gemenskap.
Tack Bohusstickan! Ditt paket är fantastiskt både garnet och börsen har jag tittat på och önskat mig! Vi delar mer än ett stickintresse tänker jag – vi har båda att hantera smärta (och allt som följer med det) i våra respektive liv och i det är vi som individer ofta ensamma och möter oförståelse från många. Därför skickade jag ett paket västerut för ett tag sedan och i dag fick jag ett paket. Det är ett paket som ger mig styrka, glädje och värme på flera sätt. Förutom att jag känner en speciell gemenskap så har jag även tagit tag i en av mina många små rädslor (ni får gissa vilken eller fråga) och det ger så mycket.
Jag önskar och hoppas att vi träffas någon gång i verkliga livet Bohusstickan!