Ett paket med rosa snören

Att känna att jag inte är ensam är en gåva eftersom någon annan då finns hos mig, inte alltid fysiskt men i tanken. Känslan av gemenskap har jag känt många gånger sedan jag kom med i stickbloggvärlden. Som i går på stickcaféet med Riddarmaskorna och som i dag när det låg ett paket i brevlådan när jag kom hem. Det låg där helt oväntat men så välkommet. Paketet i sig gör mig förstås inte mindre ensam men jag har fått vara i givarens tanke under hela dess tillblivelse. Det är gemenskap.

Tack Bohusstickan! Ditt paket är fantastiskt både garnet och börsen har jag tittat på och önskat mig! Vi delar mer än ett stickintresse tänker jag –  vi har båda att hantera smärta (och allt som följer med det) i våra respektive liv och i det är vi som individer ofta ensamma och möter oförståelse från många.  Därför skickade jag ett paket västerut för ett tag sedan och i dag fick jag ett paket. Det är ett paket som ger mig styrka, glädje och värme på flera sätt. Förutom att jag känner en speciell gemenskap så har jag även tagit tag i en av mina många små rädslor (ni får gissa vilken eller fråga) och det ger så mycket.

Jag önskar och hoppas att vi träffas någon gång i verkliga livet Bohusstickan!

Annonser

Offpist

Jag varken kan eller vill åka utför så därför hittar jag på annat kul (vilket ibland inte är helt lätt i ärlighetens namn). I förrgår åkte jag och KM till ett helt magiskt vackert ställe:

Ett vattenfall som låg ett par kilometer från den grusväg vi av en slump svängde in på. Vägen fram till vattenfallet var magiskt vacker, större delen av vägen följde vi en bäck som sprudlade och porlande av nysmält vatten. Kringelkrogig vstig med många hala små backar tog oss fram till vattenfallet.

Efter detta hade vi turen att hitta ett helt fantastiskt ekologiskt fik i Klövsjö!

Dagar som denna sparar jag i minnet!

Solen skiner!

Nu är vi på plats i Vemdalen. Solen skiner och det är 10 grader varmt minst. Så efter en dags skidåkning (telemark, slalom eller snowboard beroende på vem av oss) så har vi alla fått en rödton i ansiktet, möra ben och svettiga kläder. Nu är det after-skidags vilket för oss innebär fika i stugan innan vi laddar för att orka laga middag.

Tips någon?

Tråkiga, eländiga och dumma är alla och då menar jag alla mina stickningar just nu. Stickar gör jag men den där härliga känslan vägrar infinna sig. Kan bero på att jag har ont, ont och mera ont eller på att jag är trött. Så är det någon som har ett tips på den ultimata stickningen så mottages det tacksamt. Lite lagom utmanande och gärna där det händer något. Sjal, socka, mudd eller vad som helst…

Längtar efter tips!!

Färgexplosion och makaroner

Påskharen kom lite sent till mig i år men vad gör det när han kommer med detta!!

Wollmeisegarn igen! I så härliga färger att jag blir alldeles salig, färger som jag aldrig skulle sagt är mina men som sagt jag älskar dem. Det gula, Küken, är ett sockgarn och det grön Frühling är ett 100% superwash garn. Tack snälla påskharen!!

Annars har det varit alldeles för lite stickning för min del i påskhelgen, men jag har istället bland annat räknat makaroner. Elller rättare sagt jag har hjälpt (lille) V att greppa det här med bråk (inte att bråka för det kan han). Då kan makaroner vara till hjälp:

En skoluppgift och som ni vet ni som brukar läsa här så görs det mesta av V:s skolarbete hemma eftersom skolan inte klarar av att hjälpa honom. Att skolan inte klarar det gör mig skitförbannad men som jag sagt tidigare kicken när han förstår och kommer vidare motverkar om än inte alltid tillräckligt.

Nu ska jag klappa mina garnhärvor och hjälpa V med klimatzoner.

Min tavla

I veckan hittade jag denna tavla och den var bara min. Texten kan kan säkert läsas på massor med olika sätt men för mig är den och ska framöver vara en påminnelse om att det är jag och bara jag som bestämmer vad min lycka ska bestå i/av.

Det kan kanske tyckas konstigt att tänka så men är man som jag kroniskt sjuk och alltid har ont så utsätts man ständigt och jämt för andras tyckande. Inte ni som är här och läser och skriver och inte heller de av er som jag träffar i riktiga livet. Tvärtom! Men läkare, chefer, coacher och andra, ofta i sin yrkesutövning, tycker sig ha rätt och också en plikt att tala om vad som ska göra mig lycklig, hur jag ska hantera min smärta osv. Denna vecka har det varit väldigt mycket av den varan och jag är både arg och ledsen på grund av det.

Detta blev ett riktigt långfredagsinlägg – jag återkommer i morgon med mer påskglädje.