Mår du mindre illa nu?

Jag har ju börjat jobba igen efter två veckors heltidssjukskrivning först 25 % och nu 50 % och det går pissdåligt. Av någon underlig anledning går det inte att pressa in en heltidstjänsts alla arbetsuppgifter på varken 10 eller 20 timmar i veckan. Nu försöker  jag inte heller det utan jag försöker verkligen att prioritera en del av det viktigaste, en del av det jag tycker är kul och en del helt oväsentligt som ändå dyker upp men det funkar i alla fall inte. Omgivningens förståelse för att jag inte hinner med allt är minimal. I dag har tårarna legat på lut hela dagen och när jag fick en fråga som inte var illa menad höll jag på att få ett större utbrott:

– Mår du mindre illa nu?

För mig fanns det underförstått i frågan, att när en månad gått (sedan jag började med medicineringen) så förväntas jag nu må mindre illa eller i alla fall säga att jag gör det. Men det gör jag ju inte och jag vet inte varför jag ska säga det. Om någon verkligen undrar hur jag mår så fråga det helt neutralt bara.

Jag läste  en artikel i DN i dag, om att sörja offentligt ( på Insidan) och där säger en av de intervjuade:

”Sorg ska man känna i avskildhet, smärtan ska man klara av på egen hand – så har de oskrivna reglerna länge sett ut”

Detta apropå att gå ut i media i samband med att man förlorar en anhörig plötsligt på ett sätt som ger eko i media som tex vid Tsunamin eller Englas bortgång. Så tycker jag att det oskrivna reglerna ser ut även för de som drabbas av en kronisk sjukdom eller ett handikapp, ingen jämförelse i övrigt med att förlora en anhörig. Och den tid man har på sig för att acceptera, lära sig att hantera och gå vidare är minimal.

I dag klarade jag inte alls att hantera detta, utan tårarna har som sagt haft tårarna bränt bakom ögonen hela dagen. Jag har haft skitont, varit ledsen för att jag inte hinner med det jag planerade i början av året utan att jag har istället varit tvungen att packa ned ett projekt i flyttkartonger på obestämd tid och varit frusterad för att så få förstår att jag inte är fullt frisk även om jag är på jobbet.

Jag vill och kan jobba men jag måste få göra det på villkor som fungerar för mig där jag är just nu. I morgon ska jag dessutom träffa Försäkringskassan tillsammans med företagshälsovården och arbetsgivaren gissningsvis krymper den tid jag har på mig då ännu mera.

Annonser