Mååål!

Jag har gått i mål! Det kändes länge ovisst om jag skulle hinna men med nytt material och goda hejarrop från KM så är den nu klar:

Min OS-stickning, Tea leave stickad i Araucania nature wool. Jag ställde alltså upp i grenen Sweaterboard när jag insåg att jag skulle vara tvungen att vara hemma på heltid, sjukskriven, under OS. Jag ville ha något som utmanade mig och som skingrade tankarna och det fick jag men framförallt så har jag haft kul när jag stickat den och jag är så nöjd med att jag hann färdigt med en hel kofta på 16 dagar. Nu kan vän av ordning säga att jag inte är färdig eftersom koftan inte är blockad men det bestämde jag innan att blockningen inte skulle ingå i OS:et.

Jag återkommer med fler och framförallt bättre bilder när koftan är blockad. Nu ska jag njuta av att sticka något annat.

Materialsport

Just nu känns det som jag kör 5-mil med min Tea leaveskofta, jag stickar och stickar men har ännu en bra bit kvar. I skidåkningen i OS har det pratats mycket om vallateamets fantastiska jobb och vikten av bra material och jag kan bara hålla med – det gäller stickning också. Först ärmen stickade jag på ”gamla” bambustickor och jösses så trögt det gick, inget glid här inte. Tänk att för ett tag sedan tyckte jag att bambustickor var det bästa att sticka med och nu… Jag försökte få tag på Knit pro i rätt storlek på Syfestivalen men hittade inga men i går så hittade jag, hos Maria (förstås) så nu är det helt klart mycket roligare att sticka igen.

Bilden är tagen för några timmar sedan och nu är de nya stickorna igång på andra ärmen och nu är det roligt att sticka igen. Glad är jag för att jag kan ha sådana lyxiga stickor att sticka med.

Ni får gärna hålla tummen för att jag hinner färdigt, det känns lite ovisst just nu.

Det går framåt

Det går framåt med min OS-stickning:

Kroppen eller vad man nu säger är klar och första ärmen påbörjad. Så här långt känns det väldigt bra, det enda är om ärmen möjligen blir lite tight men det tror jag löser sig med lite blockning.  Inte så många dagar kvar på OS så det är väl osäkert om jag hinner klart i tid, skulle tro att kanten är kvar att sticka men det är i så fall OK.

I dag fick jag ett akut behov av att sticka på något annat, jag som aldrig brukar hålla mig till en stickning har nu i en och en halv vecka hållit mig stenhårt till en.

Så här gick det då! Trassel, trassel och mer trassel och en massa irritation men ingen ny stickning – inte än i alla fall.

Syfestival och årsmöte

I går var det tur att man bodde i Stockholm så att man faktiskt kunde ta sig till Älvsjö och Syfestivalen och Stickas årsmöte trots snöstormen. Jag och dottern lyckades till och med åka med ett pendeltåg som kom fram i tänkt tid. Att flytta mässan till Älvsjö är ett klart lyft jämfört med Kista, mer utrymme, mindre köer och bättre luft för att nämna något. Det son inte imponerade på mig var fikastället vi var på, dåligt kaffe, få thépåsar att välja på och så tar man dubbelt betalt för en kladdkaka som man inte delat på och menar att jag tagit två (nästa gång tar jag med mig eget fika). Trevligast med Syfestivalen tycker jag är de människor man möter (och de man har med sig – tack dotter för trevligt sällskap) både besökare och utställare. Lite inköpt blev det, rekord få garnnystan – ett:

Ett nystan Zauberball till Johannas fantastiska mössor (om det inte blir vanliga sockor), Johanna satt vid Nystas mönster och stickade och jag blev så inspirerad och övertalad om att jag passade bra i mössorna. Den bruna härvan är Jakgarn från Eva i Stäket som fanns med i den påse som alla som var med på Stickas årsmöte fick. Förutom detta köpte jag lite tyg och lite mer stickor.

Årsmötet avlöpte rekordsnabbt utan diskussioner vilket var tur för mig som var mötessekreterare (en med kort minne för tillfället).

Hem fick vi skjuts av KM vilket var skönt för då hade tågstrulet börjat. En trevlig dag sammantaget.

Hål

Hål, hål och mera hål. På kort tid har det gått hål på tre par av mina egenhändigt stickade strumpor. Elände men också en god anledning att sticka nya, sockgarn saknar jag inte och inte lust heller. Jag har upptäckt att jag gillar att det finns en nyttoaspekt på mitt stickande som i detta fall sockbrist eller som med min OS-kofta (jag äger nästan inga koftor vilket är lite förvånande både med tanke på att jag stickar och älskar att gå i koftor).

Paret på bilden de är i alla fall utslitna, ett annat par hade jag fäst för dåligt vid tån när jag avslutade sockan krullade i rask fart  upp sig till halva foten. Jag skulle säker kunna stoppa dessa som Bohusstickan gjorde så fint med sina slitna strumpor, jag har till och med en strumpstoppargrej men nä det känns tråkigt, även om de gnager lite då i miljösamvetet. Fast kanske ändå, just dessa strumpor är faktiskt mina allra första stickade strumpor stickade sommaren 2005. Garnet inköpt på ett av mina första stickcaféer, ett hos Britts butik i Åkersberga – nostalgi.

Fast just nu ska jag fortsätta med min OS-kofta och inte börja fundera på sockmönster, absolut inget annat.

Trevlig helg!

En liten notis

I DN i dag berättas det i en liten notis att ”Sjukhus kan försöka smita från notan” dvs att sjukhusen nu själva ska betala m 50 % av kostnaden för de mediciner som inte finns med på ”Kloka listan”. Risken är då att ingen vill ta hand om patienter som behöver dyrare mediciner. Anledningen är säger chefen (Gunilla Thörwall Bergendahl) för läkemedelsenheten på Hälso- och sjukvårdens förvaltning ”att vi vill använda skattemedlen på bästa sätt så att pengarna räcker till bästa möjliga vård”.

En liten notis för många men för mig ett stor nyhet och en indikation om att jag aldrig aldrig kommer att få tillgång till de tnf alfahämmare som med största säkerhet skulle höja min livskvalité avsevärt, göra det möjligt för mig att jobba heltid, ta hand om mina barn och allt som hör livet till. Att det också skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt verkar man glömma på vägen – det landstinget sparar in på läkemedel kostar i skattepengar på annat håll i form av sjukskrivningar och annat. Och jag föredrar faktiskt om jag får välja att var en medborgare som bidrar till samhällskassan genom att jobba mm istället för tvärtom – men jag får ju tydligen inte välja.

Rosa äger!

Jag kämpar vidare med att hålla fokus på rätt saker dvs stickning men det är lite svårt när läkare, annat sjukvårdsfolk och arbetsgivaren envisas med att krångla på olika sätt. Bara så att ni vet så är jag en vuxen människa som har rätt att känna precis som jag gör, jag har precis så ont som jag säger (smärta är subjektivt) och jag är inte krånglig när jag ställer krav på vare sig sjukvården eller arbetsgivaren. Allt detta vet ju ni som läser här men jag behöver påminna mig själv efter samtal som jag haft senaste dagarna.

Det rosa då:

Min OS-stickning Tea leaves for me. Jag tänker på sorbet när jag stickar på den, det är en njutning även om jag kan tänka mig att varven blir långa om ett tag.

Mera rosa finns det i min närhet som glädjer:

Två av mina favorit blommor, Hibiskus och Tulpaner. Nu är tulpanerna mer röda än vad bilden visar men vackra oavsett.

Rosa äger!

Fokus på OS

Jag försöker styra in mina tankar på sådant som jag tycker om att tänka på – som garn till exempel. Tänka på vad jag ska sticka som deltagare i Ravelympics, vilken gren jag ska ställa upp i, vilket garn, vilket mönster och så vidare. Det går så där, ständigt poppar andra mer jobbiga tankar upp, jag försöker vänligt men bestämt fösa bort dem. De envisas och jag envisas återstår att se vem som vinner.

Innan jag hamnade där jag är nu dvs när utgångsläget var heltidsjobb och allt annat som hör vardagen till så tänkte jag att jag skulle sticka mig en Citron antingen i ett härligt Malabrigo lace garn eller ett ännu härligare garn från Eva i en härlig blandning av ull och silke. Nu är läget ett annat och jag har mer och mer fokuserat i tankarna på att göra en kofta i detta garn:

Bilden vägrar absolut att lägga sig till rätta på rätt håll men ni ser ju ändå vilket ljuvligt garn det är. Araucania nature wool i den härligaste av färger -rosa. Sex härvor har jag inköpta på Nystas rea. Just nu lutar jag starkt åt att göra en Tea leaves cardigan (ravelrylänk). Karin har gjort en i likadant garn och den är supersnygg och jag tror att den passar för att sticka på när man tittar på TV. Jag har även funderat på att göra en February lady sweater men tycker mig komma i håg att många hade problem med att få till den utan en massa omstickningar och det är jag inte sugen på just nu. I Ninas första stickbok finns också en kofta som jag skulle kunna tänka mig att göra.

I morse när jag vaknade funderade jag en sväng igen på att sticka sjalar, Icarus, någon av Ysoldas alla härliga sjalar och så Citronen igen. Men jag vill verkligen ha en kofta en egenhändigt stickad eller… Nåja jag har ju ända fram till 03:00 i natt på mig att bestämma mig och med rätt fokus så sitter jag i morgon bitti och stickar på…

Bakslag – ett lite bittert inlägg

Tycker jag borde vant mig vid att det alltid blir bakslag och motgångar med min psoriasis artrit med tanke på hur många sådana det varit de senaste åren men när det väl händer så blir jag lika ledsen och uppgiven som  gången innan och gången innan det. Nu sitter jag här med feber och magsmärtor som är biverkningar av en ny medicin som jag skulle prova eftersom den förra medicinen inte gillades av min lever (höga levervärden). Så förutom feber och magont så är jag nu (igen) utan medicin som håller inflammationerna i schack (förutom cortisonet då) och jag känner redan vad som är på gång i lederna. Men läkaren hävdar att vi måste ta en sak i taget och få kroppen att repa sig efter biverkningarna innan vi börjar med något nytt och det kanske han har rätt i (fast han behöver inte sitta här och ha ont).

Jag gick upp och började jobba heltid innan jul och har gjort så i sju veckor nu, det har frestat på mer än vad som förmodligen är nyttigt men jag har fått svar på en hel del funderingar jag hade. Jag gjorde det utifrån det jag visste då dvs att jag hade fått en medicin som hjälpte om än inte tillräckligt (men där jag tänkte mig en doshöjning) och att jag snart skulle börja jagas på allvar av FK dvs det var dags för nya rehabmöten där jag skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Jag ångrar inte att jag provade, det har varit lärorikt på många sätt men detta bakslag känns extra tungt i ett läge när jag trodde om än lite naivt att jag var på väg mot något.

Så nu får jag försöka tänka om, släppa taget om jobbet för ett tag i alla fall, men det är svårt. Jag vill inte, inte ens för några veckor lämna min personal eller mina arbetsuppgifter roliga som tråkiga, jag vill även om det är tufft och ibland känns som en evig uppförsbacke vara på jobbet. Men nu går inte det och jag får försöka acceptera det och ägna mig åt att sticka mm istället.

Vardag

Så här set det allt som oftast ut i vårt vardagsrum:

Cyklar och garn i en salig härlig röra. Den bakre cykeln är en trainer (man ställer cykeln på den och så kan man cykla inomhus) och den kör vi på båda två, fast inte samtidigt. Jag svär, muttrar och saknar löpningen men är envis trots att reumatismen djävlas. KM är cykelnörd så han njuter.

Just nu är jag nyduschad efter 30 minuters träning, väntar på att KM ska bli färdig så vi kan fika.