Trötter

Trött, tröttare tröttast så känner jag mig för det mesta numera. Det är reumatismen som tydligen tagit sig till nya nivåer med kroniskt lågt Hb och högre inflammationsvärden. Efter diverse utredningar för att utesluta andra otrevligheter så landar det i detta och det är ju i och för sig bra, men det känns ändå trist. Minns det som rätt trevligt att vara pigg. Ett problem med sjukdomar (och för den delen handikapp) som inte syns, inte så mycket i alla fall är ju att det är så svårt att få förståelse och acceptans från de flesta i omgivningen. Det blir ett evigt ifrågasättande och omgivningen ”glömmer” gärna bort vad det innebär att vara kroniskt sjuk. Som i helgen när jag förväntas hjälpa min pappa och blir ifrågasatt när jag ber min son (inte av sonen han vet och kommer i håg) att hjälpa istället och så gör jag saker som gör ont för jag orkar inte tjafsa och så straffar det sig flera dagar efteråt.  Bara för att ta ett exempel, det finns många.

Det enda vettiga är förstås att jag står på mig och jag ska öva mer på det även om tröttheten inte direkt underlättar.

Nu stickning, fotboll och en kopp thé!

PS, jag röjde undan min röra på matsalsbordet på ca 20 minuter så tji fick V 🙂

Annonser

Rörigt!?

Det blev som sagt mycket pratande i helgen och ett återkommande samtalsämne handlade om rörigt/ostädat eller vad man nu vill kalla det när det ligger en massa saker framme som kanske, åtminstone enligt vissa, borde ligga någon annanstans, i ett skåp, låda eller kanske till och med kastas. Att samtalsämnet dök upp flera gånger berodde säkert på att min pappa är lite av en hamster och en hamster som på grund av rörelsehinder behöver ha det han vill använda i bords/bänkhöjd.

Jag är väldigt känslig för när det är rörigt och ju mer stressad jag är eller om jag har ont (vilket ju är ungefär samma sak) desto mer i behov av ordnat och städat är jag. Tror att inre kaos mår bra av ett ordnat yttre. När min mamma gick bort för nio år sedan, låg hon på intensiven i 10 dygn innan hon somnade in. Under dessa 10 dagar hann jag sortera en gigantisk legosamling efter färg, städa i alla lådor, skåp och garderober som vi fem i familjen hade plus en mer vanlig storstädning. Speciellt legosorterandet skänkte lite lugn. Just nu är jag inne i en period när jag behöver ha städat omkring mig, tyvärr räcker inte orken till riktigt.

När vi pratade i helgen så blev det tydligt det som jag ju i och för sig redan vet, hur olika var och en av oss ser på röra och varandras röror. V (han som inte är så liten längre) hävdade bestämt att min röra var gigantisk och skulle ta flera timmar att reda upp:

sybordet

Detta alltså! Jag tycker det inte det är rörigt i sig men eftersom bordet är ett matsalsbord som står i vårt vardagsrum så stör det mig  (drömmer om ett syrum) men en röra som tar flera timmar att reda upp är väl att ta i tycker jag :).

Sonen trivs däremot utmärkt i sin röra (även om han sa i går innan han åkte i väg  att jag ju gärna kunde passa på att städa hans rum om jag ville). Jag tycker det däremot är snudd på outhärdligt men brukar behärska mig tills golvet inte syns…

Vs rum

Inte så fasligt rörigt men lite kliar det i fingrarna.

Min sons kommentar ledde i alla fall till att jag tog tag i att avsluta några nästan klara stickningar.

färdigt

För avsluta är också något som jag mår gott av när jag är stressad. Det är så konkret, men mer om det en annan dag. Mer info om det färdigstickande kommer också!

Belöning

I går gjorde jag en sak som jag inte vågar, en sak som jag faktiskt dragit på så länge att jag inte ens vågar tala om hur länge. Jag opererade bort en visdomstand!! En som för länge sedan slutat göra någon nytta och som bara plågat mig. Jag är som ni kanske förstått tandvårdsrädd (fånig ord) men med en rejäl dos lugnande och en tandläkare som var specialist på krångliga visdomständer och dessutom trevlig så gick det alltså vägen.

Redan innan besöket så belönade jag mig med lite garn, vad annars!

20140603_160303

Garn som ska bli en av de koftor som ”alla” stickar på just nu Surry Hills cardigan av Maria Magnusson. En supersöt kofta som jag bara vill göra nu, ännu mer lockande med en KAL på Facebook där man kan följa andra.

Så i morgon när det förhoppningsvis värker lite mindre i munnen så tänkte jag börja…

Oväntat kom något att vara tacksam över

I dag har varit en lite ovanlig lördag, de flesta lördagar brukar migränen göra mig sällskap, men så faktiskt inte i dag! Lite känningar men inte mer. För den som aldrig haft migrän så är det nog svårt att förstå vad migränen gör med en, huvudvärken är visserligen plågsam ibland på gränsen till det outhärdliga men jag tycker nog allt det andra (tröttheten, svårmodet, ilskan och /eller sorgsenheten, illamåendet m.m.) är jobbigare. För att inte tala om all tid som försvinner till ingenting.

Men i dag vaknade jag i och för sig men känningar, uppbådade all ork och gav mig ut på en powerwalk innan frukost och denna gång funkade det att mota migränen med motion. Sedan har min lördag fått vara så som jag vill att den ska vara om än i mer stilla mak än jag vill så jag är väldigt tacksam för att få en sådan lördag. Blygsamt önskar jag mig fler!

Jag har bakat lite:

20140412_122052

Stickat lite:

20140412_191933

Tittat på när KM blockat min sjal:

20140412_164140

Därtill lagat god mat både till lunch och middag och småpysslat lite. Det behövs inte så mycket mera, det är i det lilla i vardagen man hittar tacksamheten!

Otacksamt!

I dag, dagen efter jag jobbat min sista dag, på ett jobb, som så när kostat mig hälsan för all framtid, läser jag den här artikeln ”Ingen tackar dig när du blir sjukskriven” och att läsa den är som att både ge mig själv en rejäl örfil och att smörja mig med kylbalsam på bränd hud.

Den beskriver i mångt och mycket den väg jag vandrat med oförmågan att sova, koncentrera mig, sluta göra den som jag vet att jag tycker om, svårigheten att stava som nu när jag skriver detta, oförutsägbarheten i stresskänsligheten, vissa dagar funkar allt (nästan) andra dagar nästan ingenting. Och så den sorg som beskrivs i artikeln över att ha förlorat den man en gång var. Det är nog nästan det svåraste. Allt det där är som en rejäl eller snarare flera örfilar.

Men så läser jag raderna om den instängdhet som utbrändheten skapar. Att man blir fast i den miljö som gjort en sjuk, att man är körd på arbetsmarknaden för ingen vill ha en när man har så mycket sjukfrånvaro. Först tänker jag att precis så har jag alltid tänkt och känt och så är det nog i många fall.  Och att den tanken så länge ens hindrat mig från att försöka göra något åt min situation.

Men sedan tänker jag på den resa jag gjort nu, sedan augusti förra året, då när jag kom tillbaka efter sista (jag jag skriver sista inte senaste) sjukskrivningsperioden på grund av utmattning. Tänker att nu står jag här och vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden,  vet att jag  till och med kunde välja och vraka bland flera jobb. Trots att jag berättade valda delar om att jag varit sjuk längre än en förkylning varar på den arbetsplats jag nu ska börja. Att en av mina referenser genom att berätta om den omöjliga situation jag har befunnit mig i skapade en förståelse för mig som person dit jag ska.

Jo jag tror att jag är väldigt privilegierad i detta. Allt för många måste stanna kvar i det som gjort dem sjuka. Jag är väldigt tacksam för möjligheten att få börja om. Det är så oändligt svårt att få acceptans när man förändras på ett jobb där man redan är, där, där folk vet att jag kan så mycket, har så stor arbetskapacitet, är den som alltid ställer upp. Förväntanstrycket blir enormt och svårt att bryta.

I går när jag blev avtackad fick jag också kvitto på att ingen (dvs arbetsgivaren) tackar en för att man blir sjukskriven och inte heller för allt det jobb jag faktiskt lagt ned. Det beröm jag fick för mina arbetsinsatser, det som man väl vanligen får när man slutar, lyckades min nu fd chef skickligt vända till något fel, dåligt och något som inte borde ha gjorts av mig. Men tänk då kunde jag tänka att jag är fri från detta nu och jag skiter fullständigt i vad du står och säger, istället för att bli ledsen, få ont i magen eller huvudet som förut. Den frihetskänslan är obetalbar!

Nu går jag vidare och på mitt nya jobb så tror och hoppas jag att jag ska vara mer lagom, duktig på det jag gör och hitta min nisch men inte ständigt sträva efter mer och bättre. Lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Och framförallt njuta mer! Jag har ett fantastiskt yrke som jag älskar!

Återhämtningsdagar

När jag läste Anettes blogg i går om hennes återhämtningsdag så kände jag att så ska jag tänka om de dagar som jag nu högst ofrivilligt behöver tillbringa i stillhet hemma. När det inte blir riktigt som en tänkt sig så kan det ju vara bra att tänka så positivt det går kring det och återhämtningsdagar låter betydligt trevligare än sjukskriven tycker jag. Så nu ska jag återhämta mig tills den 19 februari (med undantag för vissa dagar med diverse undersökningar som inte är vilsamma).

I dag har återhämtningen bestått av stickning, stickning och mera stickning. Mestadels hemma i soffan men också en stund på stickcafé hos Eva som ligger så förträffligt nära där jag bor.

Den stickning som jag haft i mina händer i dag är helt perfekt för återhämtning, mjukt vacker garn och ett skönt repetitivt mönster med lite lagom mönster.

20140206_153257

En kofta ska det bli, mönster Niji från Yll & Tyll och garnet Manos Serena. Båda två testade förut så jag vet att jag trivs med stickningen.

En rätt bra återhämtningsdag trots allt.

 

 

Jag har gjort det omöjliga

Jag har tydligen gjort det, som enligt min läkare, är i princip omöjligt. Vet inte om jag ska vara glad för det, för jag tror att det innebar att jag inte fick den hjälp jag ville ha. Krångligt det där, en gör något för att komma bort från en återvändsgränd och då tolkas det som att en är så stark att en inte behöver få det som en inte hade fått om en inte gjort det en gjorde.  Fast hade jag inte gjort det som tydligen är i princip omöjligt hade det vänts emot mig och hindrat mig från att få det jag såväl behöver. Obegripligt, ja det kan jag säga att det är även om jag själv vet alla detaljer. Men för stark mentalt ska en inte vara inte heller för svag, vette sjutton vad man ska vara egentligen.

Skit säger jag om det hela!

DSC_0063