Egentid

Fråga mig inte hur jag har det med min egentid (ska stavas som ett ord har jag läst mig till), speciellt inte om du är psykolog, beteendevetare eller jobbar på FK.  Jag är väldigt kluven till det begreppet och risken finns att jag blir arg.

På en gång ska jag säga att jag inte alls är motståndare till synen att vi människor behöver egen tid, tid där vi gör saker för vår egen skull. Men som begreppet används i dag, i alla fall som jag uppfattar det, så är det upp till var och en att lyckas skaffa sig den där eftetraktade egentiden och lyckas man inte med det så är det fel på  individen (och inte på omgivningen eller samhället). Jo jag tycker att vi har alla ett eget ansvar för vårt liv men vi verkar och lever inte i  ett vaccum.  Att få egentid verkar dessutom vara lösningen på alla problem man kan tänkas ha, om man är stressad, deprimerad, har omt eller ”bara” olycklig så är lösningen egentid.

Jag har under de senaste åren träffat många många läkare, psykologer och beteendevetare och nästan alla har pratat om vikten av egentid. Som förförra hösten då allt snurrade som mest kring lille V och min dotter, där och då fick jag rådet flera flera gånger att se till att få egentid gärna i form av motion. Jaha tänkte jag skaffade mig en almanacka (det gör jag i och för sig varje höst), ett gäng med färgpennor i olika färger för att göra tydligt för mig vart min tid gick till. Rosa var färgen jag valde för min egentid, barnen var blå, jobbet svart och så hade jag grönt till ytterligare något. Dessutom köpte jag nya gympaskor och ett terminskort på Friskis & Svettis. Nu så minsann skulle jag få ordning på alltihopa och bli en lugn, glad och accepterande kvinna. Ni som har läst bloggen ett tag eller känner mig vet ju att det inte blev riktigt så. Till slut försökte jag till och med fuska med färgpennorna för att få det att se ut som om jag hade balans.

I dag kan jag tycka att rådet att skaffa egentid i den situationen var  puckat mindre lyckat och att jag ens försökte i den skalan var dumt. Om man har ett barn som mår så dåligt som lille V gjorde behöver man praktisk avlastning som förälder inte råd om egentid. En hemsyster som kom hem och hjälpte till är vad jag hade behövt då (hemsystrar fanns fram till 70-talet och de kom hem till familjer och avlastade/ersatte husmodern om hon var sjuk/barnafödande eller på husmorssemester, de kom också hem och tog hand om sjuka barn så att mamman kunde gå till jobbet).

Nu är frågan om egentid uppe på tapeten igen och jag blir  så trött . Jag går hos en ny coach (som en del av min rehabiliteringskedja) och bland det första som kom upp var hur viktigt det var med egentid. Viktigt är det också vad man gör på sin egentid däremot är det inte så viktigt, som jag tycker att den ska vara förutsägbar, gå att planera och bestå av en längre sammanhängande tid,  utan man ska passa på när möjlighet ges (typ när bebisen sover). Så i dag har jag ägnat dagen åt att baka som en del av min egentid

img_3472 img_3473

Jag gillar att baka, typ som hobby och då är det en bra sysselsättning för egentid, sticka och läsa (lite beroende på vad) är också bra sysslor. Städa och handla är inte bra sysslor, inte ens om man gillar att göra det och göra det ensam och  framförallt uppskattar resultatet. Jag kan i och för sig förstå och repsektera det tänket men jag blir så trotsig när någon säger åt mig att detta ska du göra och detta ska du låta bli, bakandet blir inte lika roligt då till exempel.

Jag önskar att det istället blev modernt inom rehabsvängen att prata utifrån Bodil Jönssons tidsbegrepp. Ställtid till exempel är väldigt viktigt för hur jag mår, utan den ökar stressen garanterat. Behovet av ostyckad tid likaså. Jönsson fokuserar också på att det är min egen inställning till tid som avgör – hon föreslår att vi istället för att lura oss själva att vi har ont om tid istället ska lura oss att vi har gott om tid – livslögn som livlögn. Men hon bortser aldrig ifrån samhällets och omgivningens betydelse!