Kreativitet

Tack Ulricha och Linda som gett mig utmärkelsen ”kretativ bloggare”. Jag rodnar och blir förstås jätteglad. Bloggandet har allt sedan jag började gett mig så mycket tillbaka främst i form av nya bekantskaper och vänner både ”IRL” och i den virtuella världen. Jag har också lärt mig mycket om stickning och en hel del annat. För två år sedan hade jag till exempel ingen aning om vad ett FO var eller ett UFO för den delen heller, engelska sticktermer eller knappt svenska var något jag begrep om det handlade om mer än räta och aviga – i dag vet jag mer men har mycket kvar som jag vill lära mig.

Inspirerad blir jag av många bloggar varje dag men eftersom det ingår i ”kitet” att man ska välja ut fyra bloggare så gör jag det, om än med viss beslutsvånda. Linda och Ulricha tillhör båda den gruppen som jag spontant skulle räknat upp som kreativa bloggare så ni får varsin ”returutmärkelse” av mig. Linda för att du får mig att stanna upp och tänka efter varje gång jag läser på din blogg både när det handlar om stickning och livet i stort och smått. Ulricha för att dina bilder alltid inspirerar till sticklust, promenader i naturen och till en önskan om att jag ska lära mig fota bättre. Givetvis också för att det du stickar är så välgjort.

En annan person som alltid inspirerar mig är Anna , att titta in på din blogg ger mig alltid lust till att vara kreativ även om jag innan kännt mig på aldrig så dåligt humör. Att packa min stickväska (som Anna sytt) gör mig också på gott humör.

När jag vill tänka stickning, tänka nytt när det gäller färg, form, mönster etc eller lära mig något mer så kikar jag gärna in hos Ilsefin .  Efter en titt hos dig blir jag också alltid sticksugen.

Cessi stickar är ett annat favoritställe jag har, jag blir alltid glad av att läsa dina klurigheter och klokheter såväl på din blogg som i dina kommentarer hos mig. Att du när det som bäst behövs påminner mig om att vara ”löjligt försiktig” är en bonus.

Till sist så har jag en matblogg med- Kardemumma. Victoria du har räddat mig och min familj så många gånger när det gäller våra middagar – utan dina recept så hade vi kanske börjat tycka om Mamma Scan eller Billy piroger eller familjen Dafgård ;=).

 Wordpress är inte samarbetsvilligt i dag så någr bilder blir det inte och texten har delvis fått ändrat utseende, varför vet jag inte men någon utmärkelse får WordPress inte av mig.

Annonser

Årets 7:e FO

Signe är född för flera veckor sedan så det har varit hög tid länge att sy i knapparna i lilla koftan och i går kväll så tog jag mig samman och gjorde det. Så nu kan vi åka och titta på underverket när som helst.

  

Mönster: Garnverket men ett indentiskt mönster finns i boken ”Sparat små stickade kläder från vår barndom” (en underbar bok som står högt på min önskelista).

Garn: Garnverkets ekologiska bomull

Stickor: storlek har jag glömt men rundsticka i alla fall

Bäst med denna stickning: Allt!! Att sticka förkortade varv älskar jag, att för första gången sticka ett plagg i ett stycke var en spännande upplevelse som gav mersmak. Garnet var trevligt att sticka i och sist men inte minst så är jag bara nöjd med resultatet. Att knapparna som jag köpte när killarna var små äntligen kom till anvädning är ett trevligt plus.

Sämst med denna stickning: Inget!

När det dyker upp fler bebisar i min närhet kommer de förmodligen att få en likande kofta, fast nu produceras det inte så mycket bebisar i min närhet just nu.

 

Ketchupeffekt och avvakta

Jag avskyr ketchup och jag hatar när läkare säger att vi ska avvakta lite. Ketchupavskyn har jag nog ärvt av min mamma som när jag var liten ansåg att ketchup var alldeles för sockrigt för att vi skulle ha det hemma (hon var lite för sin tid där) och då ville jag ju förstås ha det men sedan när jag smakade hos mina kompisar så insåg jag till min fasa att jag faktiskt inte tyckte om det.

Fast nu var det inte ketchup i sig jag tänkte blogga om utan ketchupeffekten, ni vet först kommer inget, sedan inget och sedan kommer allt. Så är det hemma hos oss just nu; Dottern har mått rätt så hyfsat ett tag men är sedan en vecka inne i ett kraftigt skov i sin reumatism dessutom har hon en halsinfektion. Lille V är sedan ett tag tillbaka inne i en mer jobbig period han också och till det kommer en mellanbror på väg in i förpubertet och så mitt krånglande bäcken förstås. Nu tänkte jag inte att detta skulle bli ett gnällinlägg eller ”det är så synd om oss inlägg”. Utan jag bara konstatera att det är mycket nu och att det mer vanliga livet med stickcaféer och annat hamnar utanför det jag hinner och orkar. Istället ägnar jag en massa tid och kraft åt att jaga läkare, psykologer och andra sjukvårdmänniskor på telefon, sitta på akutmottagningar och det är där mitt hat mot ordet avvakta växer.

 När jag är på elakt humör så tänker jag att det är något de säger när de inte vet vad de ska göra eller i förhoppning om att ”det” ska lösa sig än då utan att det krävs en insats just från den läkarmottagningen. Fast i mer sansande stunder tänker jag att det handlar om resurser att de faktiskt inte hinner tänka efter och då blir avvakta ett givet svar. Men numera om någon läkare säger avvakta så blir jag faktiskt den hysteriska sunt envisa mamma som jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle förvandlas till. Jag ger mig helt enkelt inte, så nu ska dottern få de kortisoninjektioner som vi förra veckan skulle avvakta med och vi ska inte avvakta med bättre smärtlindring heller. Men säg inte att vi ska avvakta om ni träffar mig ;=)

När det är ketchupeffekt i livet i övrigt så har jag tydligen bestämt mig för att det ska vara det när det gäller min stickning också, inte så att jag avslutar saker i ett högt tempo utan tvärtom jag börjar på nya, minst en om dagen:

 

En sjal och ett par strumpor har jag börjat på de senaste två dagarna. Båda har lövmönster, lite vårinspirerat kanske? Vi får se om det blir en ny stickning i dag också, jag har i alla fall semester i dag för att ta hand om dottern så vi ska sticka tillsammans när dottern sovit en stund.

Självömkan och bakning

Hela gårdagen ägnade jag åt att tycka väldigt synd om mig, mitt bäcken har krånglat av och till sedan jag väntade lille V och just nu är det värre än det någonsin varit. Springa som jag tycker så mycket om är inte att tänka på, inte heller mer behövliga saker som att sitta ned eller sova på höger sida. Så i går när det var stickcafé hos Maria låg jag mest i sängen och var eländig.

I dag är det lite lite bättre och istället för att förbanna att jag inte kan sitta och sticka har jag bakat med barnen:

   

Storebror bakade Kokosmuffins och lille V Kanelbrownies (för det ville mamman att han skulle göra). Båda recepten från den fantastiska kokboken Smaker från Saltå kvarn.  Vi har inte hunnit smaka än men jag är helt säker på att det kommer att vara supergott. I de flesta kakrecepten använder Saltå råsocker istället för vanligt vitt och det smakar annorlunda = godare.

Baka är en trevlig syssla och något jag ofta längtar efter att göra men inte tar mig tid till. I dag fick jag dessutom göra något ihop med killarna som bara var trevligt. Jag och lille V kämpar med så mycket som är svårt och jobbigt att tid och ork inte finns till det som bara är kul och storebror får inte alls den uppmärksamhet han borde få och som jag vill ge honom. Men idag blev det bra utan att vi egentligen gjorde något märkvärdigt och det är ofta det bästa. Dessutom gick lite av den tid som killarna ska ta sig igenom varje dag utan att vara framför någon skärm (jösses vilken abstinens man kan få av att inte få spela jämt).

 Nu ska vi fika!!

Tvära kast

Det händer inte så mycket på sticksidan hemma hos mig just nu- tyvärr jag längtar men hinner inte med. I soffan ligger sjalen Ida och ropar men ofta förgäves:

 Anledningen till att jag inte hinner med stickningen är främst att det händer mycket med lille V just nu. Eller kanske rättare sagt jag (vi) har tappat bort mycket av de rutiner och belöningssytem som lille V behöver för att hans vardag ska fungera samtidigt som det blir tydligare att skolan inte ger lille V de resurser han behöver. Resultatet blir att lille V inte får sina dagar att gå ihop, han äter dåligt, glömmer att ta sin medicin, blir arg och frusterad på kompisar, lärare, syskon, skolarbetet, kommer efter i skolan, fastnar framför datorn mm mm och för oss runt omkring blir livet därmed rätt jobbigt. I går kom så ett mejl från hans fröken (igen) som fick mig att vakna till (inte för att jag sov speciellt mycket) och vi har nu börjat strukturera tillvaron igen. Två belöningssystem är i gång, ett nytt om mat och vi forsätter med det som vi haft sedan tidigare kring läxor. Dessutom så har jag börjt det mödosamma jobbet att begränsa skärmtiden för både lille V och hans storebror. Förutom det har jag krävt en elevvårdskonferens i skolan. Mycket arbete krävs av mig (och lille V) framöver. Jag hoppas att min ork räcker och att jag för lite stöd från skolan mfl.

Lite resultat ser jag redan idag – det är ofta tvära kast med lille V – han har ätit skollunch för första gången på flera månader och fått med sig en lapp om att han uppfört sig extra bra i skolan! Belöningen om han äter skollunch regelbundet är att få dricka en liten läsk på fredag och lördag (vi dricker väldigt sällan läsk). Håll gärna tummen för oss!!

För att hålla orken uppe för egen del så har jag spanat in lite mutor i form av garn. Det garn jag oftast drömmer om är Fleece Artist Merino Rose Garden. Visst är det fint? En Clapotis kanske? Får se om jag beställer till helgen..

Jag utlovade i förra inlägget en bild på mitt garninköp i Göteborg och den kommer här:

Ett mjukt och fint franskt alpacka garn och ett mönster på danska (syns dock inte på bilden). Med på bilden är också en fantastisk kokbok från Saltå kvarn. Köp den och laga mat och njut!! Det gör jag.

Nu ska jag och lille V göra NO-läxa om sjöar och vattendrag sedan får vi se om jag hinner sticka lite…

PS Jah har glömt att tacka för för alla härliga kommentarer apropå mitt inlägg om min pappa – tack. De stärker!

Hemma igen

Så har jag hämtat mig lite från tre intensiva men lärorika,trevliga och soliga dagar i Göteborg. Jag har varit på Avec 08 en konferens för arkivarier. Vi har ägnat oss åt sådant som vi arkivarier tycker är intressant och spännande, som processorienterad arkivredovisning, digitalisering, e-arkiv, förvaltnings- och kulturfrågor ABM-samarbete mm mm. Ämnen som många andra konstigt nog tycker är rätt ointressant.

Konferensen gav inte mycket utrymme för egna aktiviteter men jag hann i alla fall kolla in två garnaffärer Deisy Design och Strikk. På Strikk köpte jag två nystan och en beskrivning på en sjal. Bild på garnet kommer när vår nya dator är färdiginstallerad. Bilder från Göteborg blir det inga för kameran låg kvar hemma i Stockholm. Tyvärr hann jag inte med något stickcafé, det hade varit så kul att träffa några stickerskor från Göteborg men det får bli en annan gång.

Nu är det sovdags! I morgon är det dags för vanlig vardag på jobbet igen…

Min mormor gillade inte att sticka

Givetvis tittade jag på Stickspåret på Kunskapskanalen i går om bohusstickning. Min mormor föddes för 101 år sedan på Bohus-Malmön i Bohuslän. Hennes pappa var förstås stenhuggare, om hennes mamma någonsin stickade för Bohus stickning vet jag inte men jag vet att mormor inte tyckte om att sticka. Hon stoppade sina nylonstrumpor så att de så nästan ut som nya och jag har några broderade dukar som hon gjorde som nygift men så länge jag kan minnas så tyckte hon att det bästa hon kunde göra när hon var ledig var att läsa och inte handarbeta. Jag tror inte hon såg stickning som något vilsamt eller ett nöje, vilket jag funderade på om det kunde ha haft med Bohus stickningen att göra. Som barn såg hon säkert kvinnorna sticka och även om det gav inkomst och säkert periodvis var roligt så tror jag också att kvinnorna fick arbeta hårt för pengarna. Att läsa var säkert mera lyxigt för mormor som började jobba som piga som fjortonåring och därefter ägnade en stor del av sitt liv åt oavlönat kvinnoarbete.

Apropå oavlönat kvinnoarbete (jag vet en något krystad övergång) så har helgens besök hos pappa på nytt väckt mina funderingar för var gränsen för en dotters ”plikt” för att hjälpa sina föräldrar går. Ett känsligt ämne kanske? Men jag funderar på varför jag får dåligt samvete för att jag inte hjälper pappa mer och oftare, ett dåligt samvete som förstärks av samhällets förväntningar  på att anhöriga (vanligen kvinnor) ska hjälpa till. Pappa får städhjälp at hemtjänsten var tredje vecka och då en och en halv timme. Det säger sig själv att det inte blir så mycket som man hinner städa på det tiden och att det hinner bli rätt skitigt på tre veckor. Men kommunen har bestämt att det är så mycket man får oavsett behov. Jag föreslog då pappa att han kunde köpa sig mer städhjälp privat och tja jag kan väl säga att han inte såg speciellt glad ut över det utan han förväntar sig att jag ska hjälpa honom. Och det kan jag visst göra men till en viss gräns både när det gäller tid som vad jag gör. Någonstans vill jag att vi behåller, en vad ska jag kalla det distans, till varandra. Jag kan putsa fönster, mangla dukar, dra lakan och dammsuga men städa toaletten eller liknande vill jag faktiskt inte göra. Inte heller vill jag åka hem med känslan av att det jag gjort var för lite. Hur gör och tänker ni?

Nu putsade jag inte bara fönster mm utan vi var även hos Karin och hälsade på några av alla söta lammen, fikade och köpte lite garn. Tur att det ligger sådana härliga ställen i närheten annars hade jag nog tjurat ännu mer.

 

Kameran låg i stickväskan hela tiden och då blir inga söta lamm fotade men en liten rosa härva fick i alla fall följa med hem och en Svartvinbärs salvia (fast den är inte från Karin).

Nu är det sovdags!