Jag låtsas

Insvept i ett tjockt, varmt och gosigt täcke med en stickning och en kopp thé inom räckhåll försöker jag för en stund låtsas att allt är bra. Eller åtminstone att allt blir bra snart.

täcke

Det är så mycket som är ovisst nu. Två telefonsamtal på två dagar som ställt saker och ting på ända. Dragit saker till sin spets. Som kommer att innebära svåra val. Kanske avsked som väntar om än inte just nu så senare.

Men också fina människor som finns där och stöttar. Inte de jag kanske främst väntat men desto mer välkommet så här.

Nu tar jag en dag i taget, kanske en halv, eller en timme i taget om det behövs.

(Inlägget skrevs i går måndag med WP ville inte publicera det förrän nu).

Rörigt!?

Det blev som sagt mycket pratande i helgen och ett återkommande samtalsämne handlade om rörigt/ostädat eller vad man nu vill kalla det när det ligger en massa saker framme som kanske, åtminstone enligt vissa, borde ligga någon annanstans, i ett skåp, låda eller kanske till och med kastas. Att samtalsämnet dök upp flera gånger berodde säkert på att min pappa är lite av en hamster och en hamster som på grund av rörelsehinder behöver ha det han vill använda i bords/bänkhöjd.

Jag är väldigt känslig för när det är rörigt och ju mer stressad jag är eller om jag har ont (vilket ju är ungefär samma sak) desto mer i behov av ordnat och städat är jag. Tror att inre kaos mår bra av ett ordnat yttre. När min mamma gick bort för nio år sedan, låg hon på intensiven i 10 dygn innan hon somnade in. Under dessa 10 dagar hann jag sortera en gigantisk legosamling efter färg, städa i alla lådor, skåp och garderober som vi fem i familjen hade plus en mer vanlig storstädning. Speciellt legosorterandet skänkte lite lugn. Just nu är jag inne i en period när jag behöver ha städat omkring mig, tyvärr räcker inte orken till riktigt.

När vi pratade i helgen så blev det tydligt det som jag ju i och för sig redan vet, hur olika var och en av oss ser på röra och varandras röror. V (han som inte är så liten längre) hävdade bestämt att min röra var gigantisk och skulle ta flera timmar att reda upp:

sybordet

Detta alltså! Jag tycker det inte det är rörigt i sig men eftersom bordet är ett matsalsbord som står i vårt vardagsrum så stör det mig  (drömmer om ett syrum) men en röra som tar flera timmar att reda upp är väl att ta i tycker jag :).

Sonen trivs däremot utmärkt i sin röra (även om han sa i går innan han åkte i väg  att jag ju gärna kunde passa på att städa hans rum om jag ville). Jag tycker det däremot är snudd på outhärdligt men brukar behärska mig tills golvet inte syns…

Vs rum

Inte så fasligt rörigt men lite kliar det i fingrarna.

Min sons kommentar ledde i alla fall till att jag tog tag i att avsluta några nästan klara stickningar.

färdigt

För avsluta är också något som jag mår gott av när jag är stressad. Det är så konkret, men mer om det en annan dag. Mer info om det färdigstickande kommer också!

Tystnad!

Hemma efter ett midsommarfirande som bjöd på väldigt lite dansande runt en midsommarstång, nubbande och annat traditionsenligt jox men dock god midsommarmat. Denna midsommar bjöd dock på en oändlig massa pratade så nu nyss hemkommen njuter jag av tystnaden. Vissa människor, som är hur snälla och trevliga som helst, kan bara inte vara tysta, kan inte låta bli att lägga sig i allt, de bara är så.

Men nu njuter och konstaterar hur beroende av tystnad jag är för att må någorlunda bra, det blir säkert så när en har ont jämt och stressen ligger nära, nära hela tiden. Det blir som smärtan blir mer skarp, pulsen ökar och koncentrationen minskar när det ständigt är ljud omkring mig som jag inte kan påverka. Till slut funkar det inte ens att sticka och då är det illa ;).

tekopp

Men behovet av tystnad är förstås individuellt, min pappa (som inte var den som pratade oavbrutet) sa innan vi gick, när jag sa att det skulle blir skönt att vila öronen; För mig är det lugnade med mänskliga ljud nära mig då kan jag koppla av. Pappa lever ensam och har en tystnad som inte är självvald och då blir det förstås en annan sak. Sen hör han i och för sig väldigt dåligt så pratet med nog mer ett lagom mummel.

Men jag behöver tänka mer på att ha det tyst omkring mig inser jag efter denna helg, bädda in mig i lite bomull!

Snurrar

Det har snurrat på lite väl fort sista tiden. En gång stresskänslig alltid stresskänslig sägs det ju.

20140521_162914

Jag behöver bara vara lite mer än vad som är möjligt just nu. Men i dag stannade jag iaf hemma och andades lite och försökte reda ut en del av alla tankar som snurrar runt och behöver redas ut. Svåra tankar som kan innebära större förändringar än jag tänkt mig. Men framåt måste det bli inte bara snurr runt runt.

Oväntat kom något att vara tacksam över

I dag har varit en lite ovanlig lördag, de flesta lördagar brukar migränen göra mig sällskap, men så faktiskt inte i dag! Lite känningar men inte mer. För den som aldrig haft migrän så är det nog svårt att förstå vad migränen gör med en, huvudvärken är visserligen plågsam ibland på gränsen till det outhärdliga men jag tycker nog allt det andra (tröttheten, svårmodet, ilskan och /eller sorgsenheten, illamåendet m.m.) är jobbigare. För att inte tala om all tid som försvinner till ingenting.

Men i dag vaknade jag i och för sig men känningar, uppbådade all ork och gav mig ut på en powerwalk innan frukost och denna gång funkade det att mota migränen med motion. Sedan har min lördag fått vara så som jag vill att den ska vara om än i mer stilla mak än jag vill så jag är väldigt tacksam för att få en sådan lördag. Blygsamt önskar jag mig fler!

Jag har bakat lite:

20140412_122052

Stickat lite:

20140412_191933

Tittat på när KM blockat min sjal:

20140412_164140

Därtill lagat god mat både till lunch och middag och småpysslat lite. Det behövs inte så mycket mera, det är i det lilla i vardagen man hittar tacksamheten!

I min soffa

I min soffa har jag tillbringat större delen av denna dag, med migrän delar av dagen, men ändå väldigt tillfreds efter första veckan på nya jobbet. I mitten av soffan sitter jag och till höger om mig har en stor del av dagen den här tjockisen legat:

20140405_202535

På andra sidan av mig lite kreativt kaos eller röra beroende på hur en vill se det:

20140405_191057

I övre högra hörnet ser man ett bevis på att jag syndat denna vecka ;), jag har köpt garn. Det stod Saltflingan på det och är glittrigt, vilket kan behövas för lite glamourkänsla när man jobbar långt från all flärd och glamour.

Så förutom att kropp och knopp värker för mycket så har jag det rätt bra, här i min soffa!

Otacksamt!

I dag, dagen efter jag jobbat min sista dag, på ett jobb, som så när kostat mig hälsan för all framtid, läser jag den här artikeln ”Ingen tackar dig när du blir sjukskriven” och att läsa den är som att både ge mig själv en rejäl örfil och att smörja mig med kylbalsam på bränd hud.

Den beskriver i mångt och mycket den väg jag vandrat med oförmågan att sova, koncentrera mig, sluta göra den som jag vet att jag tycker om, svårigheten att stava som nu när jag skriver detta, oförutsägbarheten i stresskänsligheten, vissa dagar funkar allt (nästan) andra dagar nästan ingenting. Och så den sorg som beskrivs i artikeln över att ha förlorat den man en gång var. Det är nog nästan det svåraste. Allt det där är som en rejäl eller snarare flera örfilar.

Men så läser jag raderna om den instängdhet som utbrändheten skapar. Att man blir fast i den miljö som gjort en sjuk, att man är körd på arbetsmarknaden för ingen vill ha en när man har så mycket sjukfrånvaro. Först tänker jag att precis så har jag alltid tänkt och känt och så är det nog i många fall.  Och att den tanken så länge ens hindrat mig från att försöka göra något åt min situation.

Men sedan tänker jag på den resa jag gjort nu, sedan augusti förra året, då när jag kom tillbaka efter sista (jag jag skriver sista inte senaste) sjukskrivningsperioden på grund av utmattning. Tänker att nu står jag här och vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden,  vet att jag  till och med kunde välja och vraka bland flera jobb. Trots att jag berättade valda delar om att jag varit sjuk längre än en förkylning varar på den arbetsplats jag nu ska börja. Att en av mina referenser genom att berätta om den omöjliga situation jag har befunnit mig i skapade en förståelse för mig som person dit jag ska.

Jo jag tror att jag är väldigt privilegierad i detta. Allt för många måste stanna kvar i det som gjort dem sjuka. Jag är väldigt tacksam för möjligheten att få börja om. Det är så oändligt svårt att få acceptans när man förändras på ett jobb där man redan är, där, där folk vet att jag kan så mycket, har så stor arbetskapacitet, är den som alltid ställer upp. Förväntanstrycket blir enormt och svårt att bryta.

I går när jag blev avtackad fick jag också kvitto på att ingen (dvs arbetsgivaren) tackar en för att man blir sjukskriven och inte heller för allt det jobb jag faktiskt lagt ned. Det beröm jag fick för mina arbetsinsatser, det som man väl vanligen får när man slutar, lyckades min nu fd chef skickligt vända till något fel, dåligt och något som inte borde ha gjorts av mig. Men tänk då kunde jag tänka att jag är fri från detta nu och jag skiter fullständigt i vad du står och säger, istället för att bli ledsen, få ont i magen eller huvudet som förut. Den frihetskänslan är obetalbar!

Nu går jag vidare och på mitt nya jobb så tror och hoppas jag att jag ska vara mer lagom, duktig på det jag gör och hitta min nisch men inte ständigt sträva efter mer och bättre. Lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Och framförallt njuta mer! Jag har ett fantastiskt yrke som jag älskar!