Trekantsområdet

Uppladdning pågår, i morgon ska jag, har jag tänkt mig börja sticka på Bente Geils Trekantsområdet. Jag har bästa stickorna lediga, jag har läst beskrivningen och förstår nästan ingenting och jag har klappat garnet många gånger. Så i morgon är det dags! 🙂

Trekantsområdet

I morgon ska jag nog också packa för att på söndag åka i vägoch vara alldeles för mig själv några dagar. Det behövs (även om det är lite läskigt)!

Glömsk och känslosam

En del av att vara sönderstressad, utmattad eller vad man nu vill kalla det för, är att man är glömsk. Jag är väldigt glömsk för tillfället. Inte så att jag glömmer allt utan det är framförallt kring planering, tider och vad det är för dag och likande som faller ur minnet. Arbetsminnet skulle jag tro har tagit semester. I dag har varit en riktig glömskdag så här sitter jag och känner mig lite eländig efter att ha dubbelbokat mig och virrat till det. Utskälld har jag blivit vilket väl inte gör det hela bättre på något sätt. Det känns som om synen på den som är glömsk är rätt nedlåtande i vårt samhälle, det ger de med bättre minne/kom ihåg rätt att tala nedlåtande och tillrätavisande. Jo jag förstår att det kan vara besvärande och krångla till det när jag inte kommer i håg men jag gör det inte av illvilja och inget blir väl ändå bättre av att idiotförklara mig. Eller?

Känslosam, mer än vanligt blir man också när man är sönderstressad. Har fått det förklarat på ett biologiskt sätt, som jag just nu glömt 😦 men som i många andra fall när kroppen utsätts för fara som stress är så handlar det om att överleva. En primitiv inställning i hjärnan som ska hjälpa stenåldersmänniskan och också tänker jag nutidsmänniskan att överleva. Men när jag blir behandlad som om en person som inte behöver tas på allvar för att jag är för känslosam då känns det inget vidare.

Jag vet att det går över, arbetsminnet kommer tillbaka likaså blir känslorna mer ”lagom”. Men jag önskar mig ett samhälle mer tolerant mot sjukdomar och handikapp, även de som man inte ser vid första anblicken.

Kryper upp i mitt soffhörn resten av kvällen med min stickning, en kopp thé och en bit choklad och tänker att i morgon är en annan dag.

Stickreseblues

Läste på någon blogg om sticklägerblues som är det man får när man kommer hem från ett stickevenemang och känner sig tom, saknar stickvännerna, alla skratt, god mat (som serveras) alla garnklappande osv – jag tror ni som varit i väg på något sådant förstår vad jag menar. Så i dag var jag tvungen att lindra ”besvären” med att gå på stickcafé på Huskroken :).

Danmark då?

Bäst var att vara bland alla dessa goa vänner, gamla som nya, att vara omgiven att människor som jag delar intresse med, sticka, prata, fika och byta idéer med varandra.

Danmarksresan (Bild från den fina kvällen som Gavstrikk ordnade till oss dag 1)

Danmarksresan 2 (bild från båtresan)

Bäst var också att träffa designerna Marianne Isager och Bente Geilsk. Speciellt Bente vill jag höra berätta mera, hoppas hon kommer till Sverige en gång till. Mariannes danska var lite för snabb för mitt otränade öra men annars vill jag gärna höra mer där också.

Danmarksresan 4 Isagers butik. Marianne och Helga lyckades jag inte fånga på bild.

Kofta Isager Kofta från Isager helt i min smak. Denna följde dock inte med hem denna gång.

Bente 2 Bente som berättar om sin fantastiska design.

Sämst då. Finns inte mycket av den varan men i en särskild klass för sig hamnar hotellet vi bodde på sista natten och då speciellt middagen. Svårslaget dåligt (dock inte något jag är kritisk mot Sticka för).

Tack Sticka och franförallt våra reseledare Eva och Sanna!!

Stickreseblusen lägger sig snart och om inte annat har jag många fina garner att klappa på och dessa kommer helt klart att dyka upp här på bloggen en massa gånger 🙂

Pausinlägg

Jag återkommer med rapport från Danmark men tar en paus med en lista som jag hittade hos Annas garndrömmar. Lite annorlunda så därför föll jag för den.

TIO ROLIGA SMÅ SAKER JAG SKULLE VILJA HA JUST PRECIS NU (alltså inte kategorin ett långt liv, friska barn och en miljonvinst på lotto)

Andas in, tänker efter. Nu kör vi:

1. En stor blombukett.

2. Hjälp att inreda min lilla balkong så den blir en ”grön oas”.

3. Bättre TV-program på måndagar.

4. Klippa håret (ska jag iof göra på onsdag men jag hade gärna suttit här med nyklippt hår nu)

5. Fler ”finstickor” så jag kan börja på fler stickningar (de från Danmark :))

6. Oväntat besök från en god vän

7. En veckas lugn och ro på ett mysigt ställe alldeles själv

8. Lära mig danska (svårt att ordna precis just nu)

9. Prova mer lakritssorter från Lakritsroten

10. En läsplatta

 

En korg med garn från Danmark

Hemma igen från Danmark och den fantastiska stickresan som Sticka arrangerade. Det är otroligt många intryck att smält såväl garnrelaterade som andra. Åerkommer med mer från resan i veckan. Denna gång får ni en liten förhandstitt på allt det fina jag köpte.

Efter att ha tittat in i min vinterjobbgarderob, där grått, svart och mörkt blått stod för säkert 90 % av färgerna så var min enda målsättning med resans inköp -färgglatt på mitt vis. Tycker att jag lyckades rätt bra 🙂

korgen

Korg 2

Korg 3

Serena sjal

Jag har en hel hög med färdigstickade projekt som inte har visats upp på bloggen. Dags för skärpning kanske? Tycker dock det är vansinnigt svårt att fota färdiga alster, speciellt tröjor och koftor och jag har ingen hugad fotograf i min närhet.

Hur som helst stickade jag för ett tag sedan klart en sjal i ett av mina favoritgarner och förra veckan eller om det var förförra så blev det till slut också blockad.

Serena sjal 1

Garn: Manos Serena färg Goldtail (rosa med inslag av ”guld”) 3 härvor gjorde jag av med.

Mönster: Serena sjal från Yll & Tyll (var annars ;))

Stickor: 3,5 tror jag.

Nöjdhetsfaktor: 3,5/5 Nästa gång jag stickar mönstret ska jag antingen vända på mönstret efter halva eller göra om slutet. Nu när jag gjorde enligt mönstret så fick jag en rak och en vågig kortsida (gick förstås att blocka bort). Annars ett lagom mönster som kräver lite tankemöda. Jag är ovan vid att använda avlånga sjalar så här krävs lite träning men det gillas.

Serena sjal 2

Serena sjal 3

Serena sjal 4

Granhammar

Dagen efter, sitter med en dum vårförkylning, och längar tillbaka till Garnhammar (Granhammar). I går var det tredje gången på mindre än ett år som jag och ett gäng andra var på plats i Himmelriket. Första gången var i september och då var vi där en hel helg, andra gången i adventstider och så nu mellan hägg och syren. Varje gång har varit helt fantastiskt. Denna gång tjuvstartade jag och bästa Linda och åkte ned dagen innan och tillbringade första sommarkvällen för i år i Örebro, ett bra drag på alla sätt och vis.

Magnolia

Lördagen blev en fantastisk dag, önskar bara att jag tagit kort som visat på allt det härliga. Det är som all stress, oro och trötthet (nåja)rinner av en när man kommer fram. Det är en vänlig och omtänksam miljö med en massa god mat dessutom 🙂

Karin

Karin berättar om dagen, underhållande som alltid.

Tårta

Maten som sagt…

Stickar

En massa stickande förstås 🙂

Killingar

Sötaste söta!

Te

Ett semestertips – åk hit i sommar om ni kommer att vara i närheten av Örebro eller varför inte ta en omväg det är det värt!

 

 

Det är mitt fel!

Jag erkänner, det är mitt fel, inte bara mitt men jag är en av alla de, mestadels kvinnor, som genom att envisas med att vara sjuka tvingar regeringen att ytterligare en gång försämra se över reglerna för sjukförsäkringen. Tidningenläsningen till frukost i mitt fall i DN blev som en käftsmäll, även om jag borde vara van, jag har ju haft den dumma ovanan att envisas med att bli sjuk förr.

På mitt nuvarande läkarintyg står ordet utmattningsnågonting som huvuddiagnos dvs en psykisk diagnos därtill envisas jag med att som så många andra kvinnor ha fysiskt ont i kroppen (vilket väl är den näst vanligaste sjukskrivningsanledningen)och ibland är det det som står som huvuddiagnos istället.

Enligt Ulf Kristersson , socialförsäkringsminister, så ligger det till så här:

”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.”

Min första tanke när jag läste om Ulfs och regeringens senaste tankar om sjukskrivningar är varför funderar de aldrig någonsin på varför folk framförallt kvinnor blir psykiskt sjuka och funderar på vad samhället, vi alla, kan göra för att undvika att psykiska sjukdomar bryter ut (eller för den delen smärtrelaterade sjukdomstillstånd). Min andra tanke är varför bakar man ihop alla de olika sjukdomar som ryms inom begreppet ”psykiska diagnoser” och menar att vara på en arbetsplats är bra för alla. För mig, som egentligen kan vädligt lite om psykisk ohälsa är det väldigt stor skilland mellan psykos, vara bipolär, depression,PTSD eller utmattningssyndrom för att bara ta några diagnoser. Det tredje var när ska man börja fundera på allvar inom regeringen vad rehabilitering egentligen borde innehålla (förutom återång till jobbet).

För min del så tillhör jag den stora skara som har utsatts för och utsatt mig själv för så mycket stress att jag blivit sjuk. Stressad kan man blir av mycket, i mitt fall utgör en svårbehandlad smärtproblematik en stor del, en annan stor del är relaterad till arbetslivet och en del av de speciella omständigheter som vår familj lever under (detta är givetvis en grov generalisering).

När det gäller smärtproblematiken kunde regeringen, landstingen mfl göra väldigt mycket mera förebyggande och på det sättet minska sjukskrivningar. Jag har som tur är numera en diagnos bakom smärtan (Psorias artrit och migrän) har man inte det blir det nog ännu krånligare. Det viktigaste som man kan göra tror jag är att sluta bolla runt oss patienter!! Samla den sjukvårdskompetens som behövs runt patienten istället för att bolla runt oss där ingen tar på sig att se till hela patienten. Ni som läst Zarembas artiklar om sjukvården vet att alla diagnoser har en ”prislapp” och att det inte är lönt att se till helheten med nuvarande incitament. Ändra på det NU! Inse att det behövs läkare med olika kompetenser, psykologer och fysiska behandlare mfl för att på allvar häva smärttillstånd. Sluta tro att Alvedon och Naproxen hjälper alla alltid! Hjälp oss som har ont att på ett vettigt sätt komma ingång med fysisk aktivitet.

Jag har den stora turen att ha en egen läkare på företagshälsovården som ser hela mig och som under åren kopplat in diverse olika läkare med olika kompetens och nu är jag på god väg att på alla sätt få den hjälp jag behöver. På egen hand har jag därtill börjat träna med  personlig tränare som är specialutbildad och här pratar vi träning inte sjukgymnastik!

Arbetslivet då, här är det väl en ännu större önskedröm att regeringen ska börja fundera på de strukturer som gör att allt fler blir sjuka av jobbet. Arbetslinjen är ju lösningen på allt. Jag tror också att det är viktigt att jobba, ha ett sammanhanf man ingår i osv, MEN det sammanhanget får inte vara på bekostnad av hälsan. I mitt fall som mellanchef har jag pressats helt platt mellan kraven uppifrån och pressen nedifrån. Pressen från mina medarbetareberor mycket på att de är så stressade av att de ska göra allt mer med dessutom bättre kvalité utan att få mer resurser, det blir helt enkelt väldigt ”grinigt” då och mobbing och annat uppkommer. Kraven uppifrån kommer i mitt fall indirekt från regeringen, vi ska med befintliga resurser göra med för att uppfylla de mål vi blivit ålagda. Jag har nu ”klivit av” mitt jobb som chef. Men att vara på jobbet några timmar i veckan som Ulf förespråkar skulle i mitt fall vara helt förödande. Jag behöver läka först, i ungefär tre månader som Ulf tycker är alldeles för länge.

Jag lever i en familj där tre av fyra har neuropsykiatriska handikapp (ADHD och Aspberger i olika kombinationer). Stödet från samhället är i vårt fall i det närmaste obefintligt. Vårdbidrag har vi fått avslag på (hade en period för några år sedan och det gjorde stor skillnad) och annan hjälp är inte för oss tydligen. Var och en är inte tillräckligt handikappade men tillsammans kan jag som anhörig meddela att det blir rätt mycket att sköta om. Jag älskar min familj och vill givetvis göra allt jag kan för att var och en ska och vi tillsammans ska ha det bra. Det skulle underlätta med vårdbidrag då till exempel (jo jag ska söka igen och denna gång ladda för att driva det vidare om det behövs) då kan jag jobba lite mindre eller köpa in vissa tjänster. Det skulle också underlätta även här med ett samarbete denna gång mellan myndigheterna istället för att bolla runt oss inom och mellan myndigheterna, som dessutom gärna skyller på varandra. Man blir lätt stressad av kontakt med ovilliga myndigheter.

Så om regerningen kunde fundera mer på förebyggande åtgärder så är jag övertygad om att kostnaden för sjukförsäkringen skulle minska (jag det skulle bli högre kostnader på annat håll men inte lika mycket pengar eller lidande för den delen) dessutom så skulle många av oss (kvinnor) må bättre och därmed lidandet minska. Ser fram emot det parti som vill ha det som vallöfte 2014.

Föberdelse

Jag fortsätter att förbereda mig inför nästa veckas Danmarksresa :). Tänkte att jag måste ha några bra resestickningar med mig och givetvis dög inte någon av de påbörjade och ingen av dem hade ”Danmarksanknytning”vilket kändes viktigt (nåja).

Valet föll på koftan ”Räfflad kofta” från häftet ”Ribbat, räfflat och randigt (se mitt tidigare inlägg om Danmarksresan).

Räfflad kofta

Tror den kommer passa bra som ”pratstickning”.

Annars försöker jag på olika sätt, som detta, hålla tankarna tankarna borta från allt som har med mitt jobb att göra. Börja på nya stickningar är ett bra sätt.

Balans

10 gånger har jag haft förmånen att träna tillsammans med en personlig tränarare här. 10 gånger till har jag gett mig själv. Det är dyrt räknat i pengar nu men det kommer att göra skillnad långt tid framöver så utan att vara klyschig är det en väl gjord investering.

På 10 gånger har jag lärt mig otroligt mycket, om mig själv, min kropp och om träning. Jag har lärt mig sådant som är självklart för många men som för mig är som att jag lär mig det för första gången, som att resa mig upp på ”rätt” sätt, gå mer sparsamt med ändå energiskt för att ta några expempel. Jag har också lärt mig att andas, andas på ett sätt som ger energi och kraft. Har man ont och därtill är stressad på annat sätt så åker andningen lätt upp i bröstkorgen och så blir kroppen ännu mera stressad. Balans mellan höger och vänster kroppshalva, balans mellan fram- och baksida har jag också återupptäckt. Och inte minst har jag fått på nytt upptäcka hur roligt och energigivande det kan vara att träna.

Det skulle vara en stor lögn om jag påstod att det bara varit roligt, vissa gånger har enbart varit plågsamt både fysiskt och mentalt. Jag har många gånger tvivlat på att det ska funka, att jag ska orka och vilja. Men jag har haft en otroligt envis PT vid min sida som ständigt funnit på lösningar där kroppen satt upp hinder.

Balans

På bilden balansplattor som man kan ha mycket kul med.

Jag ser fram emot de 10 gånger som återstår, nu kan vi ta det ett eller flera steg vidare mot den sorts träning som jag gillar, löpning, cykling och MAQ-träning.