Jag var också där

Jag var också där – på Grötö och Stickfest i väst förstås. Många andra har bloggat om denna fantastiska helg så jag har nog inte så mycket nytt att komma med. Men som så många andra så njöt jag av gott sällskap, mycket stickande och en härlig omgivning. Jag gick på en workshop med Johanna Wallin och det var roligt, lärorikt och precis lagom med en workshop.

En liten promenad tog jag mig tid till också, det var väldigt dimmigt så jag kan inte påstå att jag såg så mycket

Men inspirerad av Kaffe Fassets föreläsning var jag kanske lite mer vaken för det vackra i naturen.

Handlade gjorde jag också förstås men det får jag återkomma med en annan dag. Det var lite magert utbud tyckte jag på Torget men favoritaffären Yll & Tyll var där så jag gick inte hem tomhänt.

Nu är jag tillbaka i vardagen och det känns som om det finns alldeles för lite utrymme för stickning…

Mer Ishbel

Jag säger det på en gång – jag är galet nöjd men min Ishbel, mönstret och garnet är som gjort för varandra och färgerna är bara så grymt härliga tillsammans. Bilderna gör inte sjalen helt rättvisa eftersom ljuset var på väg bort (men modellen är söt – min dotter).

Lite fakta:

mönster: Ishbel (ravelrylänk)

garn: handfärgat merinosilke från Stäkets hantverk & design. Mitt favoritgarn!!

stickor: Knit pro storlek 4.

Morot och Grötö

Med resan till Grötö bara några dagar bort så finns det helt klart en morot att göra färdigt lite stickat att ha med sig. Då blir till och med blockning som jag normalt sett inte gillar intressant:

Min Ishbel är klar! Trots att garnet tog slut när det var sju varv kvar så är den klar. Mer garn i samma färg fanns inte så det fick bli en kontrastfärg till sista rapporten. Mer info och bättre bilder kommer när den torkat.

Grötö då, det är premiär för min del och jag ser så mycket fram emot att åka. Lite, lite nervös kanske men jag har gott resesällskap med mig så egentligen är det nog helt onödigt. Det jag funderar lite på är vad som ska med, stickningar och pengar förstås, kamera likaså. Kläder förstås men vad mer? Ni som varit med förr ge mig gärna lite tips!

Nu räknar jag dagarna tills fredag när det är dags att sätta sig på tåget västerut!

Skolarbete

Så var det dags igen, dags för en massiv insats för att hålla lille V på rätt kurs i skolan. Nej det är inte skolan som står för det utan lille V och jag. Vi har varit här förr och börjar väl bli lite rutinerade på gott och ont, i vart fall tar vi det med större ro. I dag har vi ägnat oss åt att skriva läslogg och efter den vanliga inledningen med svårt att fokusera, otålighet och lite tjafs från lille V och en stigande irritation från mig så händer det magiska som gör mig alldeles varm och lycklig. Fokus infinner sig, lugnet lägger sig och jag ser min lille kille helt fokusera på det som alldeles nyss bara inte gick. Det är magiskt! Ni skulle bara se honom!

Vad jag inte förstår är varför denna magi inte går att skapa i skolan någon gång ibland? Visst jag är hans mamma och vi står varandra väldigt nära och det är raka rör som gäller på ett sätt som inte går med någon annan. Men visst måste det vara möjligt att även i en skolmiljö skapa förutsättningar för en liten kille med koncentrationssvårigheter att få lyckas? Tydlighet, lugn och ro, uppmuntran och att locka fram lusten är det som behövs.

I morgon stannar vi hemma båda för att jobba i kapp, det känns egentligen helt vansinnigt att bestämma sig för att hålla sitt barn hemma ifrån skolan för att han ska kunna göra sitt skolarbete men jag vet att det är effektivt. Det viktiga för mig är att han får känna att han lyckas.

Lyckliga jag!

Jag har en väldigt omtänksam man, jag får ofta presenter, blommor och annat spännande. I dag låg det en avi när jag kom hem och jag sprang i väg till affären för att hämta. Jag visste vad det var och ville se och känna på en gång:

Garn från Wollmeise!

Jag har pratat ofta om det och varit inne på hemsidan och dräglat men aldrig lyckats vara där när det funnits garner att köpa. KM har hört mig, kommit i håg det och dessutom lyckats köpa en härva åt mig.

Fantastiskt! Garnet är verkligen så underbart som alla säger och jag så glad och tacksam. Tack KM!

Tack!

Jag är så glad  för att jag för några år sedan bestämde mig för att börja blogga. Aldrig kunde jag tro att jag skulle lära känna så många härliga människor både IRL och virtuellt – men det har jag alltså gjort och för det är jag så väldigt glad och tacksam. Att som i går skriva ett inlägg om sjukdom och smärta och få så många härliga kommentarer värmer och lyfter. Att dessutom få en utmärkelse inte bara från en person utan fyra gör mig larvigt glad. Eva, Eva, Linda och Sanna gav mig denna utmärkelse:

Tack allihopa! Jag väljer att inte skicka den vidare till några namngivna personer eftersom den gått runt ett tag men alla ni som är här och hälsar på känn er ”utmärkta”!

Det kan ta lite tid

Det kan ta lite tid sa min patientansvariga läkare på reumatologen för ett tag sedan, när jag ifrågasatte medicineringens effekt eller snarare avsaknaden av effekt. Han sa det på ett sätt så att jag kände mig som ett otåligt, olydigt småbarn som inte kan vänta på maten i fem minuter. Lite tid betyder i det här sammanhanget att jag är inne på andra året där man prövar olika mediciner för att bromsa inflammationerna i mina leder, mediciner som gett biverkningar i form av migrän, illamående, feber, diarré, aptitlöshet mm (inte alltihopa på en gång dock) men inte lyckats göra det som jag förväntar mig dvs ge mig ett liv där jag inte hela tiden har ont, är stel och trött.

Jag förväntar mig inte att bli frisk, inte heller smärtfri eller helt pigg men jag förväntar mig antingen att jag får ett besked om att nej vi kan inget mer göra och du får se fram emot ett liv som sjukpensionär (det heter inte så längre jag vet) eller att prövningen av den typ av mediciner som jag äter är färdigt och att man går över till andra typer som är mer effektiva. Framförallt så skulle jag vilja att den medicinska vården gick hand i hand med FK så att jag slipper pressas mellan vårdens ”det kan ta lite tid” och FK:s NU – kravet på att till varje pris arbeta fulltid. Men inget av detta händer just nu, utan jag får försöka balansera min kropp och mitt liv utifrån andras agendor.

Stickningen blir i allt detta mer viktig än någonsin förut, med den i handen stillar sig tankarna efter ett tag. Stickningen ger ro, den ger mig möjlighet att få göra färdigt, välja själv så jag stickar så fort jag bara kan, hemma förstås, på bussen, på pendeln överallt där det bara går.

Min Ishbel är på väg att bli färdig men det saknas garn, det är nio varv kar men garnet räcker till två. Jag hoppas Eva har mer i tillräckligt likt färgbad.

I väntan på att jag ska kunna köpa mer garn så har jag börjat på en kofta (till).

Mönster och garn från Yll & Tyll. Ett härligt strukturmönster. Fast på något sätt är det mer rogivande just nu att sticka sjalar så jag ska nog börja på en till. Tålamod kan jag öva på så många andra gånger.