Det finns hopp – tror jag.

Under de senaste två åren har vi, familjen, levt mer eller mindre i ett konstant undantagstillstånd. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men vi har sällan kunnat planera för att göra något och har vi ändå planerat har det ofta skitit sig, att göra något spontant har aldrig inte varit möjligt.  Har vi ändå tagit oss ut har vi allt för ofta fått ”fly” hem för att situationen blivit oss alldeles för övermäktig. Vi har oftast blivit kvar här hemma och sakta men säkert har umgängeskretsen krympt mer och mer.

I alla fall jag har drömt om att kunna göra sådant som ”alla andra familjer” gör, i vart fall sånt som jag tror att ”alla andra gör”. Som att åka och bowla, åka skridskor, skidor, gå till badhuset, gå ut och äta, spela minigolf  – helt enkelt åka i väg och göra saker tillsammans utanför hemmet.

Nu känns det som om vi är på väg, på god väg till och med. I dag har vi för andra helgen på raken varit i väg och åkt skridskor och/eller promenerat på Edsviken.

img_3573

Iveckan tillbringade lilleV och jag en hel eftermiddag tillsammans inne i stan, vi åt först lunch, tittade sedan i ett par affärer (varav en garnaffär), var på biblioteket, fikade och avslutade med att bowla. Att göra så mycket på en dag hade varit helt omöjligt för bara ett halvår sedan.

Sakta flyttar vi oss framåt och om ett par veckor åker vi till fjällen (alla utom tonåringen), något vi velat i flera år men inte vågat. Snart kanske vi tar oss i väg på någon resa längre bort, fast det är inte det viktiga utan det är de små utflykterna i vardagen. Viktigt är också det sociala umgänget med andra familjer och där har vi långt kvar och de kommer att krävas mycket ork till att ta upp eller hitta nytt umgänge.