Minnen och ilandsproblem

I dag på morgonen har vi skickat i väg killarna på kollo på Barnens ö och dottern är på egen semester med pojkvännen så nu har vi barnfritt åtminstone tills på lördag. Skönt men det väcker också en hel del minnen från sommaren för två år sedan när barnen var i väg på kollo senast och jag var alldeles kallsvettig efter att ha lämnat i väg dem i dag. Då för två år sedan var vi mitt uppe i ett kaos som jag vanligen gör mitt bästa för att fötränga, både lille V (som inte är så liten längre på något sätt) och min dotter mådde dåligt, på helt olika sätt men med det gemensamma att vi inte visste vad det var som orsakade det hela och då inte heller vad vi skulle göra.  Lille V kom efter mycket om och men i väg och hade det sedan jättebra på kollo men med tanke på hur det varit under skolåret innan så var jag orolig hela tiden. Dottern kom i väg utan problem men sedan var det två veckors känslomässig berg – och dalbana (för både mig och dottern), ena dagen fick jag veta antingen av henne eller av personalen att hon var såpass sjuk att hon inte kunde vara kvar, nästa dag att hon kunde vara kvar. Hon blev kvar hela perioden och fick vara med och spela i slutföreställningen, vilket var jättebra för henne men jag som hade behövt de få dagarnas lugn och ro var inte långt från ett sammanbrott. Inte så många veckor senare blev hon inlagd på sjukhus och några månader senare hade vi diagnoser för båda men det visste jag ju inte då.

Medan min hjärna envist fokuserar på dessa minnen som jag vill hålla bort försöker jag fokusera på ett ilandsproblem – nämligen i vilken ordning mormorsrutorna ska vara på den kofta jag försöker göra:

IMG_4021

Helt slumpmässigt som ovan med risken att två rutor men samma färg på kanten hamnar bredvid varandra? Eller med någonsorts tanke bakom – och i så fall vilken?

IMG_4020 IMG_4019

Om någon undrar vad jag håller på med så är det Yll & Tylls kofta ”Vacker linkofta med mormorsrutor” (går inte att länka till men ligger under vuxen/lin). Det finns gissar jag en oändlig rad variationer hur man kan lägga dem så detta kan jag fundera på tills minnena lagt sig.

Annonser

Garngodis

I dag har jag städat, plockat och grejat med mina garnsamling och med barnens lego. Gissa vad som var roligast? Nu känns det så skönt så även om garnsamlingen växt en del sedan sist inte minst efter vår senaste resa norrut Jag skyller allt på Yll & Tyll, Växbo Lin och Garnkorgen – nä det gör jag inte tvärtom från varje ställe har jag fått med mig hem härligt garngodis att inspireras av i höst och vinter:

IMG_4011 IMG_4008 IMG_4018

Bilden längst till vänster, fyra nystan Kauni effektgarn som ska bli en Anne-tröja någongång i framtiden, inköpt på Garnkorgen. I mitten garn från Växbo lin, tunnt tunnt och så vackert, jag blev så inspirerad i butiken så det kanske blir något liknande detta:

IMG_3857 IMG_3856

Tredje bilden däruppe är min ”godisskål” som står nära där jag vanligen sitter och stickar; Det blåskimrande nystanet i mitten är så vackert och  kring det ligger två härvor Noro Silkgarden sock och två nystan Gepard strong art allt från Marias härliga Garnkorgen. Runt det ligger annat vackert garngodis att inspireras av.

Nära mitt soffhörn står nu dessa två korgar istället för en massa översvämmad röra i olika påsar:

IMG_4017

Alla mina WIP:ar i två fina korgar, inte illa för att vara jag (jag har en korg som står bakom soffan också med ”dumma” stickningar men de är inte så många).

Resten finns här:

IMG_4012

I mitt garnskåp, som för tillfället står bredvid min säng medan vi försöker renovera. Trevligt att titta på innan jag somnar.

Så nu känner jag mig tillfreds med att ha ordning och då brukar det bli mer stickat.

Fruntimmer och en galen katt

Eftersom det är fruntimmerveckan så passar det ju bra att visa lite stickade alster med tjusiga kvinnonamn. Först ut Kristina:

IMG_3994

Det här är inte Kristina utan vår galna katt som snodde runt mina ben hela tiden när vi skulle fota, Pax heter galningen och är en han och därmed inget fruntimmer alls.

IMG_3996 IMG_4001 IMG_4003

Kristina är Ulrikas finfina sockmönster. Roligt att sticka, snygg att titta på och skön på foten – perfekt med andra ord. Något för Stickameras sockklubb tycker jag! Garnet är Foscos egenhändigt färgade saltflingeröda sockgarn – perfekt det också speciellt till detta mönster. Tack till er båda Ulrika och Fosco!!

Så till ett annat fruntimmer – Yrsa:

IMG_4006

Fluffigt säger KM och det är Yrsa, hon stickas i Gotlandsull inköpt för ett bra tag sedan på Garnverket, mönstret är Marias. Mmm jag gillar gotlandsull och jag gillar Marias mönster. Tur för mig att det inte är så varmt för Yrsa är värmande. Yrsa ska förhoppningsvis flytta vidare till Vadstena om ett tag till en blivande 40-åring (som jag hoppas inte läser här).

Apropå Gotland så åker jag och KM dit om några dagar alldeles ensamma utan barn, gissa vad jag ska göra då? Fast först ska jag till Järna och så en sväng till Tranås..

Lycka!!

IMG_3987 IMG_3989 IMG_3988

Att kliva ut i trädgården, efter en dryg veckas bortavaro, och hitta detta gör mig bara så lycklig! Jag älskar bär, att äta dem, plocka dem, göra sylt, saft eller baka. Då känner jag mig rik och lycklig.

Hallonbusken har gjort en resa för att komma hit till min trädgård och därför så gör det mig extra glad att det finns hallon på den. Förra sommaren stod den i mina svärföräldrars trädgård tillsammans med en massa andra plantor ( i deras trädgård fanns massor med bärbuskar och i skogarna runt omkring ännu mer bär och svamp) och att plocka hallon där var som att vara i hallonriket. Nu finns inte mina svärföräldrar längre och när deras gård såldes så grävde KM upp en hallonplanta och en svartvinbärsbuske som nu finns hos oss. Och nu finns det som sagt hallon på den och de smakar extra extra gott och jag kan i minnet höra svärfars prat om bärplockning; om hur jobbigt det är att plocka samtidigt som han absolut inte lät det förfaras (utom sista sommaren då han var för dålig); om hur man bäst plockar så att det går snabbt; hur man bäst rensar; hur man bäst… Jag saknar det i år! Men hallonen lever vidare hos oss och jag hoppas att de förökar sig.

Svartvinbärsbusken  (inte den från svärföräldrarna utan min egen) och jag har också en historia ihop tillsammans med bladlöss och myror (jag hatar er!!). Det var den första bärbuske jag köpte till trädgården efter att vi kämpat med att hitta trädgården för allt ogräs som fanns när vi flyttade in. Och jag har vårdat och vårdat och busken har ”tjurat” och bara gett ifrån sig några få deciliter bär. Men nu, nu finns det säkert en två liter och jag är lycklig.

För att fortsätta mitt lyckorus ska jag gå i väg en promenad nu och se om det finns några skogshallon på mitt skogshallonställe…

Om ni undrar vad jag gjort under de dagar det varit tyst på bloggen så återkommer jag till det snart…

Händer och tänder

Allt sedan jag började få ont i mina leder så har jag  tänkt bara jag inte får ont i mina händer så – men med den form av reumatism jag har så är det ofta just händer och fingrar som drabbas. Och sedan ett drygt år så har lederna i fingrar och handleder gjort allt mer ont, blivit allt mer stela och svullna. Jag tappar saker, kan inte få upp burkar, flaskor, vigselringarna får ligga i en låda och senaste tiden så har det också börjat göra ont när jag stickar. Det har det väl i och för sig gjort rätt länge men min smärtnivå där är nog betydligt högre än annars. Men med det onda kommer också att jag tappar ”flytet” i stickningen, det blir inte den lugna känslan så ofta längre och det är svårt. Det saknar jag men jag forsätter sticka så gott det  går i väntan på att cortisonet ska göra riktig nytta.

nygift

En anledning till att jag är inne i ett skov nu är en rejält trasig tand som ”vi” försöker laga. Jag har trånga och svårhittade tandkanaler eller vad det nu heter och dessutom begränsad rörlighet i min käkled – så säger min tandläkare i alla fall. Jag säger inte så mycket när jag är där av naturliga skäl (hur mycket får det plats i en liten mun som min?) men tänker en hel del i alla fall efteråt. Efter gårdagens besök så tänkte jag att detta är mer än vad jag står ut med och då inte för att jag är så rädd för det känns rätt passerat utan för att jag får så ont. Inte så mycket i tanden utan i mina leder och det verkar tandläkaren ha väldigt svårt att förstå (och då går jag ändå på en specialistmottagning fast för tandvårdsrädda). Konstigt att kunskap sällan verkar finnas där den behövs.

Men i morgon kväll kan jag börja ta cytostatikan igen och då hoppas och tror jag att det vänder uppåt igen. I morgon är sista dagen innan semester och på semestern vill och ska jag sticka massor.

Hasselnötsglass och garngodis

På en vecka har jag lyckats äta hasselnötsglass inte mindre än tre gånger (ja jag älskar hasselnötter) på tre olika ställen. Första glassen åt jag vid glasstället på Tegelbacken (i Stockholm) på vägen hem från jobbet, den var god, nästa glass var Noraglass, den var inte speciellt god och jag åt faktiskt inte upp den. Den sista senaste åt jag i dag hos Karin och den var klart godast. Tillsammans med en kula blåbärsglass tror jag att jag har ätit sommarens bästa glass, i alla fall tills jag kommer till Karin nästa gång…

Hos Karin finns, som jag har skrivit om förrut, inte bara glass utan härligt garn, god mat att köpa med sig och en massa andra härliga saker. Dessutom rinner dåligt humör och stress av mig när jag varit där i fem minuter. Detta fick följa med mig hem i dag:

IMG_3842

Mer av Karins färgade garn, det blå ska bli en sjal till en kompis som fyller år snart, det rosa är till mig.

I Nora kunde man i helgen göra annat än att äta glass och det gjorde den manliga delen av familjen:

IMG_3841

Bågskytte, något som alla tre gillade så det blir det nog mer av i familjen.

Så med en massa cortison i kroppen har jag och familjen ”övat” i helgen inför semestern som börjar om en vecka.

Skäll

Jag fick skäll av min läkare i dag, på ett snällt och vänligt sätt men ändå. Anledningen – jag går till doktorn för sällan (det du Filippa Reinfelt) i förhållande till hur dåligt jag mår. Jag har sedan tonåren undvikit att gå till läkaren efter det som hände då och jag har fortfarande svårt att tro att läkare och andra inom sjukvården ska ta mig på allvar. Men det verkar de göra numera kanske mer på allvar än vad jag själv gör?

Så nu blir det en lång period med cortisonbehandling för att få bukt med alla inflammationer som härjar runt i mina leder och en höjning av cytostatikan. Hjälper inte det så ska man gå vidare med andra ”tyngre” grejer.

Så nu ska jag försöka lära mig att inte bara lyssna på min kropp utan också tro på att det jag känner är ”sant”.  Inte helt enkelt efter att i många år varken gjort det ena eller andra – men jag klarar det också.

Trevlig helg!!