Trötter

Trött, tröttare tröttast så känner jag mig för det mesta numera. Det är reumatismen som tydligen tagit sig till nya nivåer med kroniskt lågt Hb och högre inflammationsvärden. Efter diverse utredningar för att utesluta andra otrevligheter så landar det i detta och det är ju i och för sig bra, men det känns ändå trist. Minns det som rätt trevligt att vara pigg. Ett problem med sjukdomar (och för den delen handikapp) som inte syns, inte så mycket i alla fall är ju att det är så svårt att få förståelse och acceptans från de flesta i omgivningen. Det blir ett evigt ifrågasättande och omgivningen ”glömmer” gärna bort vad det innebär att vara kroniskt sjuk. Som i helgen när jag förväntas hjälpa min pappa och blir ifrågasatt när jag ber min son (inte av sonen han vet och kommer i håg) att hjälpa istället och så gör jag saker som gör ont för jag orkar inte tjafsa och så straffar det sig flera dagar efteråt.  Bara för att ta ett exempel, det finns många.

Det enda vettiga är förstås att jag står på mig och jag ska öva mer på det även om tröttheten inte direkt underlättar.

Nu stickning, fotboll och en kopp thé!

PS, jag röjde undan min röra på matsalsbordet på ca 20 minuter så tji fick V 🙂

Annonser

Rörigt!?

Det blev som sagt mycket pratande i helgen och ett återkommande samtalsämne handlade om rörigt/ostädat eller vad man nu vill kalla det när det ligger en massa saker framme som kanske, åtminstone enligt vissa, borde ligga någon annanstans, i ett skåp, låda eller kanske till och med kastas. Att samtalsämnet dök upp flera gånger berodde säkert på att min pappa är lite av en hamster och en hamster som på grund av rörelsehinder behöver ha det han vill använda i bords/bänkhöjd.

Jag är väldigt känslig för när det är rörigt och ju mer stressad jag är eller om jag har ont (vilket ju är ungefär samma sak) desto mer i behov av ordnat och städat är jag. Tror att inre kaos mår bra av ett ordnat yttre. När min mamma gick bort för nio år sedan, låg hon på intensiven i 10 dygn innan hon somnade in. Under dessa 10 dagar hann jag sortera en gigantisk legosamling efter färg, städa i alla lådor, skåp och garderober som vi fem i familjen hade plus en mer vanlig storstädning. Speciellt legosorterandet skänkte lite lugn. Just nu är jag inne i en period när jag behöver ha städat omkring mig, tyvärr räcker inte orken till riktigt.

När vi pratade i helgen så blev det tydligt det som jag ju i och för sig redan vet, hur olika var och en av oss ser på röra och varandras röror. V (han som inte är så liten längre) hävdade bestämt att min röra var gigantisk och skulle ta flera timmar att reda upp:

sybordet

Detta alltså! Jag tycker det inte det är rörigt i sig men eftersom bordet är ett matsalsbord som står i vårt vardagsrum så stör det mig  (drömmer om ett syrum) men en röra som tar flera timmar att reda upp är väl att ta i tycker jag :).

Sonen trivs däremot utmärkt i sin röra (även om han sa i går innan han åkte i väg  att jag ju gärna kunde passa på att städa hans rum om jag ville). Jag tycker det däremot är snudd på outhärdligt men brukar behärska mig tills golvet inte syns…

Vs rum

Inte så fasligt rörigt men lite kliar det i fingrarna.

Min sons kommentar ledde i alla fall till att jag tog tag i att avsluta några nästan klara stickningar.

färdigt

För avsluta är också något som jag mår gott av när jag är stressad. Det är så konkret, men mer om det en annan dag. Mer info om det färdigstickande kommer också!

Tystnad!

Hemma efter ett midsommarfirande som bjöd på väldigt lite dansande runt en midsommarstång, nubbande och annat traditionsenligt jox men dock god midsommarmat. Denna midsommar bjöd dock på en oändlig massa pratade så nu nyss hemkommen njuter jag av tystnaden. Vissa människor, som är hur snälla och trevliga som helst, kan bara inte vara tysta, kan inte låta bli att lägga sig i allt, de bara är så.

Men nu njuter och konstaterar hur beroende av tystnad jag är för att må någorlunda bra, det blir säkert så när en har ont jämt och stressen ligger nära, nära hela tiden. Det blir som smärtan blir mer skarp, pulsen ökar och koncentrationen minskar när det ständigt är ljud omkring mig som jag inte kan påverka. Till slut funkar det inte ens att sticka och då är det illa ;).

tekopp

Men behovet av tystnad är förstås individuellt, min pappa (som inte var den som pratade oavbrutet) sa innan vi gick, när jag sa att det skulle blir skönt att vila öronen; För mig är det lugnade med mänskliga ljud nära mig då kan jag koppla av. Pappa lever ensam och har en tystnad som inte är självvald och då blir det förstås en annan sak. Sen hör han i och för sig väldigt dåligt så pratet med nog mer ett lagom mummel.

Men jag behöver tänka mer på att ha det tyst omkring mig inser jag efter denna helg, bädda in mig i lite bomull!

Färgat!

Jag har faktiskt aldrig egentligen känns mig speciellt sugen på att färga garn, med en mamma som var bildterapeut och använde det privat så blev det lite mycket om färger och dess betydelse hemma (nä jag gillar inte att teckna heller). Men i går var jag faktiskt på färgningskurs, lite lätt övertalad av en god vän så gick jag dit med rätt låga förväntningar, men tänk så fel jag hade. Färg kan vara kul att jobba med när man får bestämma själv 🙂

färgkurse

Och när man har en bra lärare och trevliga kursdeltagare i närheten.  Kursen hölls av Eva på Stäkets hantverk & design, som lärde oss att färga sockblanks på ett pedagogiskt, enkelt och uppmuntrande sätt. Min första sockblankt är den till vänster på bilden och är lite mer strukturerad än goda vännen U:s till höger. Fina blir de båda två, det är jag helt säker på.

Det färdigstickade resultatet får vi vänta på ett tag, än så länge väntar jag på att det ska bli dags att skölja ur garnerna och sedan ska det torka och sedan…

Belöning

I går gjorde jag en sak som jag inte vågar, en sak som jag faktiskt dragit på så länge att jag inte ens vågar tala om hur länge. Jag opererade bort en visdomstand!! En som för länge sedan slutat göra någon nytta och som bara plågat mig. Jag är som ni kanske förstått tandvårdsrädd (fånig ord) men med en rejäl dos lugnande och en tandläkare som var specialist på krångliga visdomständer och dessutom trevlig så gick det alltså vägen.

Redan innan besöket så belönade jag mig med lite garn, vad annars!

20140603_160303

Garn som ska bli en av de koftor som ”alla” stickar på just nu Surry Hills cardigan av Maria Magnusson. En supersöt kofta som jag bara vill göra nu, ännu mer lockande med en KAL på Facebook där man kan följa andra.

Så i morgon när det förhoppningsvis värker lite mindre i munnen så tänkte jag börja…