Bästa hemlisen!

Jag har haft turen och fått bästa hemlisvännen i Stickameras Hemlis! Och det säger jag utan att ha fått en enda liten meter garn nu i paketet som kom i fredags. Men vad gör det eller snarare så var det himla bra, för det jag fick var sånt som gör att jag kan njuta desto mer av stickstunderna.

Eller vad sägs om detta:

20140330_113441

Thé från bästa theaffären, en kopp thé behövs alltid! En spännande bok att förgylla mina rätt lång jobbresor, fotsalt från Krusmyntagården, det sägs att antalet steg varje dag på mitt nya jobb blir rätt många så trötta fötter lär jag ha ett tag framöver och så söta små handkrämer. Perfekt alltihopa!

20140330_113507 20140330_113515

 

Jag fick dessutom några kluriga ledtrådar till vem min hemlis är. Det ger lite att fundera på…

Tack snälla hemlis för det fina paketet!

Annonser

Margret

20140325_172847

Mönstret Margret med garn fick följa med mig hem från Huskrokens stickcafé som jag var på för en vecka sedan. Perfekt ”varvanedstickning” visade det sig, repetitivt mönster i finaste ekologiska bomullsgarnet ger visst lugn. Ser redan framför mig att jag ska ha den på mig när solen och värmen kommer så det är bäst jag fortsätter och håller takten för snart är det väl dags för vår och sommarkläder. Eller hur?

Margret, som gjort mönstret är dessutom en vän till mig och det känns på något vis extra bra att sticka ett mönster som en vän gjort 🙂

Plåster

Första vardagen utan att gå till vanliga jobbet, den första av två måndagar(dvs två veckor helt och hållet) som jag är ledig mellan jobben, ägnar jag mig åt att bli i bättre fysiskt skick. Inte genom att träna dock.

20140317_184817

 

Utan genom en kortisoninjektion i knäet. Här kan vi snacka om att ont ska med ont bedrivas! Suck! Jo jag vet att det blir bra men nu när bedövningen släpper och kortisonet tränger sig på i leden då önskar jag mig långt bort och knäet kvar då. Förmår inte ens att sticka och då är det illa.

Fast om ett drygt dygn när det släpper då, då blir det både träning, stickning, syende och annat kul. Just nu är det nog risk för att klickfingret kommer igång, ska leta böcker att ha när mina rätt så långa resor till och från jobbet börjar. Tips mottages tacksamt!

Otacksamt!

I dag, dagen efter jag jobbat min sista dag, på ett jobb, som så när kostat mig hälsan för all framtid, läser jag den här artikeln ”Ingen tackar dig när du blir sjukskriven” och att läsa den är som att både ge mig själv en rejäl örfil och att smörja mig med kylbalsam på bränd hud.

Den beskriver i mångt och mycket den väg jag vandrat med oförmågan att sova, koncentrera mig, sluta göra den som jag vet att jag tycker om, svårigheten att stava som nu när jag skriver detta, oförutsägbarheten i stresskänsligheten, vissa dagar funkar allt (nästan) andra dagar nästan ingenting. Och så den sorg som beskrivs i artikeln över att ha förlorat den man en gång var. Det är nog nästan det svåraste. Allt det där är som en rejäl eller snarare flera örfilar.

Men så läser jag raderna om den instängdhet som utbrändheten skapar. Att man blir fast i den miljö som gjort en sjuk, att man är körd på arbetsmarknaden för ingen vill ha en när man har så mycket sjukfrånvaro. Först tänker jag att precis så har jag alltid tänkt och känt och så är det nog i många fall.  Och att den tanken så länge ens hindrat mig från att försöka göra något åt min situation.

Men sedan tänker jag på den resa jag gjort nu, sedan augusti förra året, då när jag kom tillbaka efter sista (jag jag skriver sista inte senaste) sjukskrivningsperioden på grund av utmattning. Tänker att nu står jag här och vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden,  vet att jag  till och med kunde välja och vraka bland flera jobb. Trots att jag berättade valda delar om att jag varit sjuk längre än en förkylning varar på den arbetsplats jag nu ska börja. Att en av mina referenser genom att berätta om den omöjliga situation jag har befunnit mig i skapade en förståelse för mig som person dit jag ska.

Jo jag tror att jag är väldigt privilegierad i detta. Allt för många måste stanna kvar i det som gjort dem sjuka. Jag är väldigt tacksam för möjligheten att få börja om. Det är så oändligt svårt att få acceptans när man förändras på ett jobb där man redan är, där, där folk vet att jag kan så mycket, har så stor arbetskapacitet, är den som alltid ställer upp. Förväntanstrycket blir enormt och svårt att bryta.

I går när jag blev avtackad fick jag också kvitto på att ingen (dvs arbetsgivaren) tackar en för att man blir sjukskriven och inte heller för allt det jobb jag faktiskt lagt ned. Det beröm jag fick för mina arbetsinsatser, det som man väl vanligen får när man slutar, lyckades min nu fd chef skickligt vända till något fel, dåligt och något som inte borde ha gjorts av mig. Men tänk då kunde jag tänka att jag är fri från detta nu och jag skiter fullständigt i vad du står och säger, istället för att bli ledsen, få ont i magen eller huvudet som förut. Den frihetskänslan är obetalbar!

Nu går jag vidare och på mitt nya jobb så tror och hoppas jag att jag ska vara mer lagom, duktig på det jag gör och hitta min nisch men inte ständigt sträva efter mer och bättre. Lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Och framförallt njuta mer! Jag har ett fantastiskt yrke som jag älskar!

Tystnad

Det blev tyst här ett tag, livet tog över eller hur en ska uttrycka det. 2014 har verkligen börjat i ett mycket intensivt tempo. Förändringar är på gång, som ni som läser här ofta vet och fler tror jag mig se runt hörnet.

I allt detta som händer och där jag både varit drivande och mer bara mottagare har jag blivit väldigt tyst. Jag som oftast är en pratsam typ är nu en ganska tyst en. Vet inte än om det är bra eller dåligt förmodligen både ock eftersom livet inte är svartvitt. Men när omständigheterna gör en tyst är det mest svart när man är tyst för att livet är lugnt är det skönt. Just nu är det nog både ock.

Tanken är dock att prata mer här på bloggen i alla fall! Hoppas vi ”ses”!