En inköpt skål med vättar på (eller om det är hustomtar eller annat oknytt) samtidigt som jag börjat läsa Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen har fått mig att snöa in på folktro och speciellt vättar och hustomtar.
Jag kan egentligen ingenting om vare sig folktro i allmänhet eller vättar och hustomtar i synnerhet. När jag köpte skålen på en mysigt krukmakeri i söndags så tänkte jag i ett romatiskt skimmer att vätten/hustomten fanns som en sorts ”väktare” eller välgörare för den gård med dess människor som han bor på. Att han snällt såg till både hus och människor. Nu har jag läst på lite och vet att så var kanske inte tron riktigt utan vättarna kunde vara rätt elaka om man som människa inte var snäll mot dem och de kunde då ge igen genom att skicka sjukdom och annat elände ”på” människorna. Var vi människor däremot snälla och givmilda kunde vi få gåvor tillbaka.
Jag skulle gärna vilja ha en hustomte/vätte av den snälla kravlösa sorten (som väl ändå ligger bakom begreppet hustomte som någon som kommer hem till äldre och byter glödlampor mm) som tar hand om oss och vårt hus. Någon som jag gärna ger lite sötgröt då och då för att han ska vara på bra humör. Lite elak kan han förresten få vara för då kan jag skylla på honom när något elände händer. Nästa gång huvudvärken slår till kan jag tänka att det är nog för att jag hällde ut varmt vatten i vättens hem (de bor under marken och blir tydligen extra arga om man häller vatten på dem) och ställa ut lite gröt och hips vips så försvinner huvudvärken ;=).
Nu ska jag återvända till verkligheten igen och bege mig till ett möte med bla FK, förhoppnigsvis har jag inte varit elak mot någon vätte i dag.
Saltflingan 