Jag har gjort det omöjliga

Jag har tydligen gjort det, som enligt min läkare, är i princip omöjligt. Vet inte om jag ska vara glad för det, för jag tror att det innebar att jag inte fick den hjälp jag ville ha. Krångligt det där, en gör något för att komma bort från en återvändsgränd och då tolkas det som att en är så stark att en inte behöver få det som en inte hade fått om en inte gjort det en gjorde.  Fast hade jag inte gjort det som tydligen är i princip omöjligt hade det vänts emot mig och hindrat mig från att få det jag såväl behöver. Obegripligt, ja det kan jag säga att det är även om jag själv vet alla detaljer. Men för stark mentalt ska en inte vara inte heller för svag, vette sjutton vad man ska vara egentligen.

Skit säger jag om det hela!

DSC_0063

Annonser

Min egen väg

Det gick faktiskt överförväntan bra att komma tillbaka till jobbet i går. Första arbetsdagen på drygt 4 månader och jag överlevde 🙂 . Visst stresspåslaget ökade, jag fick mer ont, blev väldigt trött men å andra sidan blev jag glatt och vänligt mottagen av de arbetskamrater som betyder mycket för mig (resten lyckades jag undvika i går iaf). Det är väl några dagars smekmånad just nu, det inser jag, innan alla fattat att jag är på plats osv, men det tar jag då.

Så istället för att den faktiska tillbakagången till arbetsplatsen blev rejält jobbig så kom en käftsmäll istället från oväntat håll, från min nya läkare. Genom sitt sätt och agera som läkare med stort L  med ett ”jagvetsåmycketbättreändulillavänperspektiv” så stjäl han en massa kraft och energi, skapar stress och frustration. En kort mailväxling om mina arbetstider mm (plus ett tidgiare läkarbesök) räcker för att jag bestämt ska säga ;  Tack men nej tack! Nej tack till en sk rehabplan som är stelbent, omänsligt och utan hänsyn till den person det gäller. Jag går vidare min egen väg utanför sjukförsäkringssystemet.  Jag blir på så sätt friare, troligvis inte fattigare och definitivt mer tillfreds med livet. Jag kanske inte är härdad, mest för att jag inte vill det, men jag tar inte skit för att jag är sjuk! På köpet slipper jag även FK och det är ett klart plus.

 

Den 18 december

Den 18 december beräknas jag vara fullt arbetsför enligt det senaste läkarintyget från min nya läkare. Så det så! Passar så klar bra eftersom det är FK krav också, annars stundar andra bullar enligt dagens möte.  I morgon börjar jag officiellt jobba 25 % efter att ha varit helt sjukskriven sedan 22 april, en beräknad upptrappning finns sedan för 50 %, 75 % och så 100 %. Om jag räknar rätt så har jag 112 dagar på mig att gå från 0 till full fart. En utmaning konstaterar jag bara, en utmaning som jag tänker klara av. Är innerligt trött på den här karusellen så är det. Jag har lärt mig mycket dessa månader och gjort många saker för att må bättre sedan april, jag tar det med mig och tar det löjligt försiktigt.

Läkaren frågade mig i dag om jag är härdad? Nä det är jag inte och tänker inte bli, det låter hårt och otrevligt. Jag är flygfärdig tänker jag istället!

29 juli mfl 028

Önska mig gärna lycka till (du som tänker skriva att jag är bortskämd, lat utnyttjar systemet edyl låt bli det hjälper inte någon på något sätt)!

Det är mitt fel!

Jag erkänner, det är mitt fel, inte bara mitt men jag är en av alla de, mestadels kvinnor, som genom att envisas med att vara sjuka tvingar regeringen att ytterligare en gång försämra se över reglerna för sjukförsäkringen. Tidningenläsningen till frukost i mitt fall i DN blev som en käftsmäll, även om jag borde vara van, jag har ju haft den dumma ovanan att envisas med att bli sjuk förr.

På mitt nuvarande läkarintyg står ordet utmattningsnågonting som huvuddiagnos dvs en psykisk diagnos därtill envisas jag med att som så många andra kvinnor ha fysiskt ont i kroppen (vilket väl är den näst vanligaste sjukskrivningsanledningen)och ibland är det det som står som huvuddiagnos istället.

Enligt Ulf Kristersson , socialförsäkringsminister, så ligger det till så här:

”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.”

Min första tanke när jag läste om Ulfs och regeringens senaste tankar om sjukskrivningar är varför funderar de aldrig någonsin på varför folk framförallt kvinnor blir psykiskt sjuka och funderar på vad samhället, vi alla, kan göra för att undvika att psykiska sjukdomar bryter ut (eller för den delen smärtrelaterade sjukdomstillstånd). Min andra tanke är varför bakar man ihop alla de olika sjukdomar som ryms inom begreppet ”psykiska diagnoser” och menar att vara på en arbetsplats är bra för alla. För mig, som egentligen kan vädligt lite om psykisk ohälsa är det väldigt stor skilland mellan psykos, vara bipolär, depression,PTSD eller utmattningssyndrom för att bara ta några diagnoser. Det tredje var när ska man börja fundera på allvar inom regeringen vad rehabilitering egentligen borde innehålla (förutom återång till jobbet).

För min del så tillhör jag den stora skara som har utsatts för och utsatt mig själv för så mycket stress att jag blivit sjuk. Stressad kan man blir av mycket, i mitt fall utgör en svårbehandlad smärtproblematik en stor del, en annan stor del är relaterad till arbetslivet och en del av de speciella omständigheter som vår familj lever under (detta är givetvis en grov generalisering).

När det gäller smärtproblematiken kunde regeringen, landstingen mfl göra väldigt mycket mera förebyggande och på det sättet minska sjukskrivningar. Jag har som tur är numera en diagnos bakom smärtan (Psorias artrit och migrän) har man inte det blir det nog ännu krånligare. Det viktigaste som man kan göra tror jag är att sluta bolla runt oss patienter!! Samla den sjukvårdskompetens som behövs runt patienten istället för att bolla runt oss där ingen tar på sig att se till hela patienten. Ni som läst Zarembas artiklar om sjukvården vet att alla diagnoser har en ”prislapp” och att det inte är lönt att se till helheten med nuvarande incitament. Ändra på det NU! Inse att det behövs läkare med olika kompetenser, psykologer och fysiska behandlare mfl för att på allvar häva smärttillstånd. Sluta tro att Alvedon och Naproxen hjälper alla alltid! Hjälp oss som har ont att på ett vettigt sätt komma ingång med fysisk aktivitet.

Jag har den stora turen att ha en egen läkare på företagshälsovården som ser hela mig och som under åren kopplat in diverse olika läkare med olika kompetens och nu är jag på god väg att på alla sätt få den hjälp jag behöver. På egen hand har jag därtill börjat träna med  personlig tränare som är specialutbildad och här pratar vi träning inte sjukgymnastik!

Arbetslivet då, här är det väl en ännu större önskedröm att regeringen ska börja fundera på de strukturer som gör att allt fler blir sjuka av jobbet. Arbetslinjen är ju lösningen på allt. Jag tror också att det är viktigt att jobba, ha ett sammanhanf man ingår i osv, MEN det sammanhanget får inte vara på bekostnad av hälsan. I mitt fall som mellanchef har jag pressats helt platt mellan kraven uppifrån och pressen nedifrån. Pressen från mina medarbetareberor mycket på att de är så stressade av att de ska göra allt mer med dessutom bättre kvalité utan att få mer resurser, det blir helt enkelt väldigt ”grinigt” då och mobbing och annat uppkommer. Kraven uppifrån kommer i mitt fall indirekt från regeringen, vi ska med befintliga resurser göra med för att uppfylla de mål vi blivit ålagda. Jag har nu ”klivit av” mitt jobb som chef. Men att vara på jobbet några timmar i veckan som Ulf förespråkar skulle i mitt fall vara helt förödande. Jag behöver läka först, i ungefär tre månader som Ulf tycker är alldeles för länge.

Jag lever i en familj där tre av fyra har neuropsykiatriska handikapp (ADHD och Aspberger i olika kombinationer). Stödet från samhället är i vårt fall i det närmaste obefintligt. Vårdbidrag har vi fått avslag på (hade en period för några år sedan och det gjorde stor skillnad) och annan hjälp är inte för oss tydligen. Var och en är inte tillräckligt handikappade men tillsammans kan jag som anhörig meddela att det blir rätt mycket att sköta om. Jag älskar min familj och vill givetvis göra allt jag kan för att var och en ska och vi tillsammans ska ha det bra. Det skulle underlätta med vårdbidrag då till exempel (jo jag ska söka igen och denna gång ladda för att driva det vidare om det behövs) då kan jag jobba lite mindre eller köpa in vissa tjänster. Det skulle också underlätta även här med ett samarbete denna gång mellan myndigheterna istället för att bolla runt oss inom och mellan myndigheterna, som dessutom gärna skyller på varandra. Man blir lätt stressad av kontakt med ovilliga myndigheter.

Så om regerningen kunde fundera mer på förebyggande åtgärder så är jag övertygad om att kostnaden för sjukförsäkringen skulle minska (jag det skulle bli högre kostnader på annat håll men inte lika mycket pengar eller lidande för den delen) dessutom så skulle många av oss (kvinnor) må bättre och därmed lidandet minska. Ser fram emot det parti som vill ha det som vallöfte 2014.

Mer sticktid

Jag kommer att få betydligt mer sticktid de närmaste dryga två veckorna och det är ju trevligt. Anledningen är det definitivt inte, jag är inne i ett eländigt skov, med allt skit (ursäkta) som det innebär. Min goa läkare på företagshälsovården var mycket bestämd vid dagens besök om att jag måste vara hemma tills inflammationerna lagt sig. Jag är en hyfsat lydig person annars men när det gäller att vara sjukskriven så länge som han tycker är bra är jag extremt olydig men jag tänkte faktiskt lyda denna gång. Det biter till och med på mig när jag får förklarat för mig vad alldeles för hög smärtnivå kan göra med ens kognitiva förmågor (minne- och koncentrationsförmåga till exempel).

Men sett till det positiva så får jag mycket tid till stickning efter morgondagen och det passar ju bra eftersom jag fyllt på min garnsamling vid ett besök på Östergötlands ullspinneri i helgen.

Det kan ta lite tid

Det kan ta lite tid sa min patientansvariga läkare på reumatologen för ett tag sedan, när jag ifrågasatte medicineringens effekt eller snarare avsaknaden av effekt. Han sa det på ett sätt så att jag kände mig som ett otåligt, olydigt småbarn som inte kan vänta på maten i fem minuter. Lite tid betyder i det här sammanhanget att jag är inne på andra året där man prövar olika mediciner för att bromsa inflammationerna i mina leder, mediciner som gett biverkningar i form av migrän, illamående, feber, diarré, aptitlöshet mm (inte alltihopa på en gång dock) men inte lyckats göra det som jag förväntar mig dvs ge mig ett liv där jag inte hela tiden har ont, är stel och trött.

Jag förväntar mig inte att bli frisk, inte heller smärtfri eller helt pigg men jag förväntar mig antingen att jag får ett besked om att nej vi kan inget mer göra och du får se fram emot ett liv som sjukpensionär (det heter inte så längre jag vet) eller att prövningen av den typ av mediciner som jag äter är färdigt och att man går över till andra typer som är mer effektiva. Framförallt så skulle jag vilja att den medicinska vården gick hand i hand med FK så att jag slipper pressas mellan vårdens ”det kan ta lite tid” och FK:s NU – kravet på att till varje pris arbeta fulltid. Men inget av detta händer just nu, utan jag får försöka balansera min kropp och mitt liv utifrån andras agendor.

Stickningen blir i allt detta mer viktig än någonsin förut, med den i handen stillar sig tankarna efter ett tag. Stickningen ger ro, den ger mig möjlighet att få göra färdigt, välja själv så jag stickar så fort jag bara kan, hemma förstås, på bussen, på pendeln överallt där det bara går.

Min Ishbel är på väg att bli färdig men det saknas garn, det är nio varv kar men garnet räcker till två. Jag hoppas Eva har mer i tillräckligt likt färgbad.

I väntan på att jag ska kunna köpa mer garn så har jag börjat på en kofta (till).

Mönster och garn från Yll & Tyll. Ett härligt strukturmönster. Fast på något sätt är det mer rogivande just nu att sticka sjalar så jag ska nog börja på en till. Tålamod kan jag öva på så många andra gånger.

Skäll

Jag fick skäll av min läkare i dag, på ett snällt och vänligt sätt men ändå. Anledningen – jag går till doktorn för sällan (det du Filippa Reinfelt) i förhållande till hur dåligt jag mår. Jag har sedan tonåren undvikit att gå till läkaren efter det som hände då och jag har fortfarande svårt att tro att läkare och andra inom sjukvården ska ta mig på allvar. Men det verkar de göra numera kanske mer på allvar än vad jag själv gör?

Så nu blir det en lång period med cortisonbehandling för att få bukt med alla inflammationer som härjar runt i mina leder och en höjning av cytostatikan. Hjälper inte det så ska man gå vidare med andra ”tyngre” grejer.

Så nu ska jag försöka lära mig att inte bara lyssna på min kropp utan också tro på att det jag känner är ”sant”.  Inte helt enkelt efter att i många år varken gjort det ena eller andra – men jag klarar det också.

Trevlig helg!!