Kreativ röra!

Kanske börjar jag blogga igen, kanske inte. Suget finns efter att skriva, men samtidigt motviljan då det jag skrivs används mot mig och mina nära på ett sätt som förtar lusten. Vi får se helt enkelt.

Lusten att sticka finns alltjämt och runt omkring i lägenheten finns små öar av kreativ röra (det är troligt att resten av familjen inte skulle kalla dem just så).

20141213_183932 (1)

Här en röra, i soffhörner, bestående av Vifflas fina kofta Clara, Garnomeras enkla julsjal och designclub.dk:s själavärmare. De stickningar som för tillfället får mest av min uppmärksamhet.

Det får bli allt för denna gång – på återseende!

Ingen heder och ära kvar!

Det är snart val och för min del har valrörelsen så här långt inte fått mig att vakna till, känna mig engagerad, känt att det finns ett solklart alternativ att rösta på. Varför? Jo för att inget parti tar tag i de, för mig viktiga frågorna, på allvar. Det skrapas möjligen lite på ytan, förslagen som kommer har väldigt lite med verkligheten att göra. Det är inget som sticker ut.

Som med arbetslösheten, det kommer lite olika förslag som alla framförallt rör ungdomar. Och ja jag tycker det är viktigt att ungdomar får jobb men jag tycker, att det på riktigt, är viktigt att alla som står utanför den reguljära arbetsmarknaden får jobb (förutom de som rätteligen hör hemma hos Försäkringskassan för att de faktiskt är sjuka). Jag tror inte att det blir lättare att vara arbetslös för att man är 32, 47 eller 58 år, det är aldrig lätt att vara arbetslös, möjligen om man vet att ett nytt jobb faktiskt finns några månader bort. Jag tror inte heller att det är lättare att vara arbetslös om man har ett handikapp eller sjukdom som gör att man inte riktigt passar in i normen för de som anses anställningsbara. Jag tror faktiskt tvärtom att det är extra svårt då.

Nu vill jag inte och tycker inte det är relevant att ställa olika grupper av arbetslösa mot varandra, det gynnar inte på något sätt någon som inte har jobb. Så jag håller mig till att skriva om de  som har ett handikapp som gör att man beter sig något annorlunda än vi som kallas normalstörda eller neurotypiska dvs har det som kallas ett neuropsykiatriskt handikapp. När hördes någon politiker prata om den gruppen i valrörelsen (eller någon gång annars för den delen)? Jag det är väl när Björklund pratar om stöket i skolan och behovet av ordning fast då är ju inte fokus på att se denna grupp utan på att åtgärda den så att den inte syns.

I går kväll frågade jag en person som står mig väldigt nära hur h*n mådde:

Det är som vanligt – skit – det finns ingen heder och ära kvar.

På det kunde jag inte svara något vettigt för det finns inget vettigt svar. Jag började gråta istället.

H*n ska snart börja en praktik efter att ha stått utanför arbetsmarknaden i 1 1/2 år. H*n har familj med barn och en krasslig fru och kan inte vara med och försörja sig och familjen på den sett h*n vill och egentligen är kapabel till. A-kassan ger mindre än 50 % av vad lönen en gång var och då var den inte allt för hög den heller och nu när praktiken börjar så blir ersättningen den samma (den kommer bara från annat håll). Där tror jag grunden till känslan av att det inte finns någon heder och ära kvar finns, att inte kunna bidra till familjens försörjning.

Att sedan under 1 1/2 års tid varit tvungen att utstå det man som arbetslös måste utstå tar effektivt bort den lilla heder och ära som möjligen fanns kvar. Att rapportera in det man gjort för att få arbete är inget annat än en förnedring speciellt om man faktiskt har ett handikapp som gör att just denna uppgift är svår. Men några undantag bjuder inte samhället på. Inga andra undantag görs heller! Visst h*n hamnade efter mycket sjabbel av AF som tog typ ett år hos en handläggare som ska vara specialiserad på neuropsykiatriska handikapp. Men eftersom kunskapen är låg framförallt om bredden på handikappen så är det tveksamt hur mycket det hjälpt. Man kan tex få stöd på en arbetsplats när arbetsuppgifterna ska utföras men inte få hjälp att söka jobb om det är det man har svårt för.

När h*n sedan trots allt sökt jobb på jobb på jobb och gått på intervju efter intervju utan att komma hela vägen då försvinner definitivt det sista av hedern och äran. Tro mig jag har sett resultatet. Vi har i dag intervjusituationer som är illa anpassade för många och inte minst personer med Asberger och ADHD. Det är många med vid intervjun, vem av alla de som är med ska man titta på och när? Frågorna som ställs är väldigt generaliserade och specifika om vart annat, det är ett spel som man måste kunna spelreglerna för att vinna. Jag har själv precis sökt och fått nytt jobb och märkte en stor skillnad i intervjusituationen jämfört med för 8-10 år sedan och då är jag normalstörd. Kraven som ställs är också väldigt exakta och formaliserade, man måste ha exakt rätt utbildning och erfarenhet annars sållas man bort. Med ett handikapp eller två i bagaget så kanske de formella behörigheterna brister i form av examen men det betyder faktiskt inte att inte kunskaperna inte finns utan att skolsystemet inte heller är anpassat för de med neuropsykiatriska handikapp.

Skrivet så här långt så rinner tårarna och den tjusiga slutklämmen som fanns i tanken när jag började har bokstavligt runnit bort så det blir en i enklare form.

Så vad vill jag ha sagt med allt detta?

– Vi skapar ett utanförskap som är större, mer komplext och drabbar många fler på fler sätt än vad som framgår i den politiska debatten och det dagliga samtalet.

– Vi utarmar arbetslivet med att allt mer välja lika, kaka söker maka är inte det som är eftersträvansvärt på en arbetsplats. Mångfald berikar på många fler sätt än de vi vanligen pratar om. Genom att ha personer med neuropsykiatriska handikapp också på en arbetsplats får vi alla ut så mycket mer, vi får personer som tänker utanför den sk boxen, som är kreativa, oftast med en otrolig arbetskapacitet osv. De kanske inte fikar när alla andra fikar eller svarar exakt som förväntat med vad spelar det för roll?

Till sist vill jag säga att detta är min tolkning och jag är i högsta grad normalstörd. Jag vill också säga att finns det någon därute som vill anställa en person med otrolig lojalitet och hög arbetsförmåga eller bara vill veta mer så maila mig på saltflingan(snabela)Yahoo.com.

Sommarsticke 2014

Har man tillbringat en sån fantastisk helg som jag gjort på Sommarsticke i Vrigstad så måste en bara börja blogga (lite) igen. Emma hade tillsammans med sin mamma Barbro, Tösen och fina volontärer på IM-hemmet arrangerat en fantastiskt fin helg som innehöll allt en kan behöva. I en vacker miljö har jag och ett helt gäng andra stickerskor kunnat njuta av att sticka och spinna utan att behöva tänka på något annat. Vi har fått så god mat och fika, kunnat köpa finfina garner hos Magasin Duett och köpa fina mönster av Maria Magnusson (bättre kolla Ravelry kanske).

Jag vill skriva att ni ska anmäla er bums nästa gång det blir en ny helg men om ni gör det så får kanske inte jag plats och det vore synd för mig (men ni kan ju alltid anmäla er efter mig😉 ).

IM-hemmet

sjalar på lina

sticka ute

magasin duett

binge

Ån

 

 

Jag låtsas

Insvept i ett tjockt, varmt och gosigt täcke med en stickning och en kopp thé inom räckhåll försöker jag för en stund låtsas att allt är bra. Eller åtminstone att allt blir bra snart.

täcke

Det är så mycket som är ovisst nu. Två telefonsamtal på två dagar som ställt saker och ting på ända. Dragit saker till sin spets. Som kommer att innebära svåra val. Kanske avsked som väntar om än inte just nu så senare.

Men också fina människor som finns där och stöttar. Inte de jag kanske främst väntat men desto mer välkommet så här.

Nu tar jag en dag i taget, kanske en halv, eller en timme i taget om det behövs.

(Inlägget skrevs i går måndag med WP ville inte publicera det förrän nu).

Trötter

Trött, tröttare tröttast så känner jag mig för det mesta numera. Det är reumatismen som tydligen tagit sig till nya nivåer med kroniskt lågt Hb och högre inflammationsvärden. Efter diverse utredningar för att utesluta andra otrevligheter så landar det i detta och det är ju i och för sig bra, men det känns ändå trist. Minns det som rätt trevligt att vara pigg. Ett problem med sjukdomar (och för den delen handikapp) som inte syns, inte så mycket i alla fall är ju att det är så svårt att få förståelse och acceptans från de flesta i omgivningen. Det blir ett evigt ifrågasättande och omgivningen ”glömmer” gärna bort vad det innebär att vara kroniskt sjuk. Som i helgen när jag förväntas hjälpa min pappa och blir ifrågasatt när jag ber min son (inte av sonen han vet och kommer i håg) att hjälpa istället och så gör jag saker som gör ont för jag orkar inte tjafsa och så straffar det sig flera dagar efteråt.  Bara för att ta ett exempel, det finns många.

Det enda vettiga är förstås att jag står på mig och jag ska öva mer på det även om tröttheten inte direkt underlättar.

Nu stickning, fotboll och en kopp thé!

PS, jag röjde undan min röra på matsalsbordet på ca 20 minuter så tji fick V🙂

Rörigt!?

Det blev som sagt mycket pratande i helgen och ett återkommande samtalsämne handlade om rörigt/ostädat eller vad man nu vill kalla det när det ligger en massa saker framme som kanske, åtminstone enligt vissa, borde ligga någon annanstans, i ett skåp, låda eller kanske till och med kastas. Att samtalsämnet dök upp flera gånger berodde säkert på att min pappa är lite av en hamster och en hamster som på grund av rörelsehinder behöver ha det han vill använda i bords/bänkhöjd.

Jag är väldigt känslig för när det är rörigt och ju mer stressad jag är eller om jag har ont (vilket ju är ungefär samma sak) desto mer i behov av ordnat och städat är jag. Tror att inre kaos mår bra av ett ordnat yttre. När min mamma gick bort för nio år sedan, låg hon på intensiven i 10 dygn innan hon somnade in. Under dessa 10 dagar hann jag sortera en gigantisk legosamling efter färg, städa i alla lådor, skåp och garderober som vi fem i familjen hade plus en mer vanlig storstädning. Speciellt legosorterandet skänkte lite lugn. Just nu är jag inne i en period när jag behöver ha städat omkring mig, tyvärr räcker inte orken till riktigt.

När vi pratade i helgen så blev det tydligt det som jag ju i och för sig redan vet, hur olika var och en av oss ser på röra och varandras röror. V (han som inte är så liten längre) hävdade bestämt att min röra var gigantisk och skulle ta flera timmar att reda upp:

sybordet

Detta alltså! Jag tycker det inte det är rörigt i sig men eftersom bordet är ett matsalsbord som står i vårt vardagsrum så stör det mig  (drömmer om ett syrum) men en röra som tar flera timmar att reda upp är väl att ta i tycker jag🙂.

Sonen trivs däremot utmärkt i sin röra (även om han sa i går innan han åkte i väg  att jag ju gärna kunde passa på att städa hans rum om jag ville). Jag tycker det däremot är snudd på outhärdligt men brukar behärska mig tills golvet inte syns…

Vs rum

Inte så fasligt rörigt men lite kliar det i fingrarna.

Min sons kommentar ledde i alla fall till att jag tog tag i att avsluta några nästan klara stickningar.

färdigt

För avsluta är också något som jag mår gott av när jag är stressad. Det är så konkret, men mer om det en annan dag. Mer info om det färdigstickande kommer också!

Tystnad!

Hemma efter ett midsommarfirande som bjöd på väldigt lite dansande runt en midsommarstång, nubbande och annat traditionsenligt jox men dock god midsommarmat. Denna midsommar bjöd dock på en oändlig massa pratade så nu nyss hemkommen njuter jag av tystnaden. Vissa människor, som är hur snälla och trevliga som helst, kan bara inte vara tysta, kan inte låta bli att lägga sig i allt, de bara är så.

Men nu njuter och konstaterar hur beroende av tystnad jag är för att må någorlunda bra, det blir säkert så när en har ont jämt och stressen ligger nära, nära hela tiden. Det blir som smärtan blir mer skarp, pulsen ökar och koncentrationen minskar när det ständigt är ljud omkring mig som jag inte kan påverka. Till slut funkar det inte ens att sticka och då är det illa😉.

tekopp

Men behovet av tystnad är förstås individuellt, min pappa (som inte var den som pratade oavbrutet) sa innan vi gick, när jag sa att det skulle blir skönt att vila öronen; För mig är det lugnade med mänskliga ljud nära mig då kan jag koppla av. Pappa lever ensam och har en tystnad som inte är självvald och då blir det förstås en annan sak. Sen hör han i och för sig väldigt dåligt så pratet med nog mer ett lagom mummel.

Men jag behöver tänka mer på att ha det tyst omkring mig inser jag efter denna helg, bädda in mig i lite bomull!