Insvept i ett tjockt, varmt och gosigt täcke med en stickning och en kopp thé inom räckhåll försöker jag för en stund låtsas att allt är bra. Eller åtminstone att allt blir bra snart.
Det är så mycket som är ovisst nu. Två telefonsamtal på två dagar som ställt saker och ting på ända. Dragit saker till sin spets. Som kommer att innebära svåra val. Kanske avsked som väntar om än inte just nu så senare.
Men också fina människor som finns där och stöttar. Inte de jag kanske främst väntat men desto mer välkommet så här.
Nu tar jag en dag i taget, kanske en halv, eller en timme i taget om det behövs.
(Inlägget skrevs i går måndag med WP ville inte publicera det förrän nu).
Saltflingan 