Insvept i ett tjockt, varmt och gosigt täcke med en stickning och en kopp thé inom räckhåll försöker jag för en stund låtsas att allt är bra. Eller åtminstone att allt blir bra snart.
Det är så mycket som är ovisst nu. Två telefonsamtal på två dagar som ställt saker och ting på ända. Dragit saker till sin spets. Som kommer att innebära svåra val. Kanske avsked som väntar om än inte just nu så senare.
Men också fina människor som finns där och stöttar. Inte de jag kanske främst väntat men desto mer välkommet så här.
Nu tar jag en dag i taget, kanske en halv, eller en timme i taget om det behövs.
(Inlägget skrevs i går måndag med WP ville inte publicera det förrän nu).
Ibland bara måste man få stänga ute ”värkligheten” en stund. Var rädd om dig. Kram!
En dag i taget, och så att försöka göra det bästa av den!
Åh, jag kramar om dig där i stunden och försöker ge dig all energi jag kan! Ibland räcker det med att andas in och andas ut, andas in och andas ut. Vi måste ju inte räcka till, det räcker med att finnas till. Kram
Det låter som om det är svåra val som väntar:(
Skönt att du har människor omkring dig som stöttar dig, och som får dig att orka lite till, och lite till.
Kram!!!