Veckans UFO vecka 43 före och efter

Det kändes i början av veckan som det var vinter på gång och mössläge, därför beslöt jag mig för att avsluta det lilla som fattades på den basker jag började sticka när jag var på Vidarkliniken. Eftersom jag även stickat ett par fingervantar som matchar så kändes det ännu mer angeläget.

Det återstod att sy/fålla ungefär en tredjedel av den dubbla kanten, vilket är ett väldigt typiskt UFO för mig. Fingervantarna däremot har varit klara och använts flitigt, det är mina första egenhändligt sticka fingervantar och jag tyckte det var  riktigt kul att göra, lite pilligt men som sagt kul. Mindre kul var det när jag blockat baskern, vet inte riktigt vad jag tänkte på:

Förmodligen att jag skulle sträcka ut ordentligt och därför använde jag ett tårtfat på fot, väldigt praktiskt men baskern passar en elefant bättre än mig och då har jag ändå stort huvud. Får försöka åtgärda saken men misstänker att det kan ta en stund…

Annonser

Sprutburk

Jag försöker så gott jag kan göra sånt som inte är så kul kring min sjukdom lite roligare. Det är ofta enkla saker som betyder mycket som den här:

Det blir i vart fall trevligare att sticka sig många gånger i veckan om man har en fin sprutburk att ha allt i  och titta på än om man ska titta på apotekets tråkiga förpackningar.

Jag behöver hitta många sådana här små grejer just nu, har jag svårt att hålla mig till det jag vet är bra som att äta rätt mat för att inte må illa, träna regelbundet och andra viktiga saker. Har någon tips på smått som stort mottages det tacksamt!

Nystart

Jag skrev redan 12 augusti om mina julklappstankar, med en bakgrund som jag verkligen gillar. Det blev två strumpor klara hyfsat snabbt men sedan har det inte blivit så mycket mer. Jag köpte Big Fabel för att sticka till den mest storfotade släktingen och det är nog smart när man ska sticka i storlek 46 men inte så värst roligt. Jag påbörjade en socka till en av kusinerna men misslyckades helt med hälen och la undan stickningen. Allihopa har mest legat och skaft som en dåligt samvete och så kan man ju inte ha det när man ska sticka, stickning ska vara kul.

Men så i går frågade KM hur det går och jag berättade, han sa några kloka ord som att det ska vara på mitt sätt och enkelt och inte till alla samma år. Dessa ord låg och värkte under natten och i dag när jag är hemma i lugn och ro med mina onda leder så insåg jag att det som framförallt var mitt sätt just denna gång var att sticka med garner jag har hemma och i de mönster som jag gillar (det sista kan ju verka självklart). Så i dag tog jag fram restgarnslådan och några enfärgade strumpgarner och jag ser nu framför mig 4-5 par strumpor och en massa stickglädje.

Så nu blir det julklappsstickning på mitt sätt så nu ökar chansen att det blir något mjukt hemstickat i paketen här på julafton.

Tack!!

Jag är så otroligt glad och tacksam över de fina kommentarer som jag fick till mitt förra inlägg. Jag säger som Bohusstickan, jag sparar dem i påhittad burk där jag  (också) samlar på snälla och goda människor. Det betyder otroligt mycket att ni finns därute!

Jag vet fortfarande inte hur jag vill gå vidare, som grädde på moset så vill inte överläkaren på BuP (Barn och ungdomspsykiatrin) skriva något nytt intyg eftersom han tycker det som FK fått med ansökan är bra och att det inte finns något mer att tillägga. Den läkare som skrev intyget och som vi hade bra kontakt med har slutat.

Just nu så känns det skönast att tänka på annat som stickning. Jag var på stickcafé i dag på Ett litet nystan och att sjunka ned där på en stol, fika, sticka och prata var verkligen hur skönt som helst. Så en sak vet jag i alla fall att jag vill – sticka mer i gott sällskap.

Nitlott

Ett vanligt vitt (jävla) fönsterkuvert kan med sitt innehåll välta eller i vart fall gunga hela ens tillvaro rejält. Jag undrar om den som skrev det ens tänkte tanken?

Jag har ju tidigare här på bloggen skrivit om såväl min sjukdom som min dotters och min sons handikapp (men tror jag inte om KM:s dito). Vi är alltså en familj med, tycker jag, osedvanligt mycket sjukdom och handikapp samlat. Det gör att vi i mångt och mycket lever ett annorlunda liv än ”vanliga” familjer, det gör också att vi betraktas som annorlunda och udda. Att bli ifrågasatt hör till min vardag, från de som står mig nära, familj, sjukvård, skola och Försäkringskassan. Att ständigt försvara, argumentera och övertyga tillhör min vardag. Att diskutera det högst privata med tjänstemän av olika slag tillhör också min vardag.

Jag har under de senaste fem sex åren egentligen aldrig betvivlat att det rätt är att kämpa, kämpa för det jag vet är rätt och det som behövs för att vi var och en och tillsammans ska kunna leva ett drägligt liv. Jag kan inte alltid påstå att jag lyckats men tillräckligt ofta i alla fall.

Men nu börjar jag tvivla om det är rätt att ständigt kämpa för det som jag egentligen tycker är självklart kanske bättre att lägga sin energi på annat även om det i någon mening innebär att jag ger upp. Det vita kuverten kom (förstås) från Försäkringskassan som avslår min ansökan om vårdbidrag för (lille) V. Jag har tidigare haft den för såväl honom som storasyster (som numera är för gammal). Numera säger FK att ”V inte lider av så stora svårigheter i den dagliga livsföringen att hans behov av vård och tillsyn går utöver normalt föräldraansvar” och ”Barn i V:s ålder har normalt sett alltid behov av vård, tillsyn och hjälp med läxor och hjälpbehovet varierar alltid individuellt mellan barn”.

Tidigare i år har samma myndighet bestämt sig för att jag inte är så sjuk så att jag behöver vara sjukskriven, då mina dagar var på väg ”att ta slut”. Så nu står jag här och är inte sjuk och har inte ett handikappat barn om jag hårddrar det och det hade ju varit trevligt om det hade varit sant.

Det känns i dag helt klart som jag dragit inte en utan flera nitlotter i livet och de lotterireglerna har jag ingen förståelse för att vi har i vårt land. Det finns för mig inga skäl i världen till att vi ska ha det så och det handlar inte främst om pengar (även om det går åt en hel del mer sådana när man är sjuk och handikappad) utan om människovärde.

Turkost

Turkost är grejen just nu, helt plötsligt ropar de turkosa nystanen högt från mig både i garnaffärerna och de som redan finns här hemma. Det började med att jag fick en bra ursäkt att köpa garn, en kollega ska ha barn kring årsskiftet, och efter att ha letar runt lite hittade jag ett fint koftmönster och måste ju då köpa garn…

Turkost fabel och så följde ett nystan Big Fabel med också tänkt till de mer storfotade i familjen i julklapp. I dag, hemma med migrän som sällskap, på tredje dagen så ropade ett annat turkost nystan vilket ville bli en Damson visade det sig. Det finns några turkosa härvor kvar i garnskåpet och jag ska vara hemma i morgon också…

Olydig

Jag har inte alls följt mina intentioner från förra söndagen och sytt ihop min tröja, istället har jag ägnat större delen av veckan åt att börja på nya stickningar och i kväll repat upp tre stycken som aldrig hade blivit klara av olika skäl. Det känns väldigt befriande att repa upp dem.

Två av dem fastnade på bild, om än dåliga blixtbilder. Den översta en fd Kim Hargreaves tröja stickade med förstora stickor i en förstor storlek, den nedre en Anne som jag aldrig kom vidare med efter spetsen nederst. Dessutom har jag repat upp en rosa bomullskofta som jag inte vill ha.

Det känns väldigt skönt att ha gjort sig av med dessa surdegar och på köpet får jag en massa kablar och stickor lediga! Vad jag ska ta tag i nästa vecka vet jag inte än men jag har ju kvällen på mig att fundera…