Min egen väg

Det gick faktiskt överförväntan bra att komma tillbaka till jobbet i går. Första arbetsdagen på drygt 4 månader och jag överlevde 🙂 . Visst stresspåslaget ökade, jag fick mer ont, blev väldigt trött men å andra sidan blev jag glatt och vänligt mottagen av de arbetskamrater som betyder mycket för mig (resten lyckades jag undvika i går iaf). Det är väl några dagars smekmånad just nu, det inser jag, innan alla fattat att jag är på plats osv, men det tar jag då.

Så istället för att den faktiska tillbakagången till arbetsplatsen blev rejält jobbig så kom en käftsmäll istället från oväntat håll, från min nya läkare. Genom sitt sätt och agera som läkare med stort L  med ett ”jagvetsåmycketbättreändulillavänperspektiv” så stjäl han en massa kraft och energi, skapar stress och frustration. En kort mailväxling om mina arbetstider mm (plus ett tidgiare läkarbesök) räcker för att jag bestämt ska säga ;  Tack men nej tack! Nej tack till en sk rehabplan som är stelbent, omänsligt och utan hänsyn till den person det gäller. Jag går vidare min egen väg utanför sjukförsäkringssystemet.  Jag blir på så sätt friare, troligvis inte fattigare och definitivt mer tillfreds med livet. Jag kanske inte är härdad, mest för att jag inte vill det, men jag tar inte skit för att jag är sjuk! På köpet slipper jag även FK och det är ett klart plus.

 

Annonser

Den 18 december

Den 18 december beräknas jag vara fullt arbetsför enligt det senaste läkarintyget från min nya läkare. Så det så! Passar så klar bra eftersom det är FK krav också, annars stundar andra bullar enligt dagens möte.  I morgon börjar jag officiellt jobba 25 % efter att ha varit helt sjukskriven sedan 22 april, en beräknad upptrappning finns sedan för 50 %, 75 % och så 100 %. Om jag räknar rätt så har jag 112 dagar på mig att gå från 0 till full fart. En utmaning konstaterar jag bara, en utmaning som jag tänker klara av. Är innerligt trött på den här karusellen så är det. Jag har lärt mig mycket dessa månader och gjort många saker för att må bättre sedan april, jag tar det med mig och tar det löjligt försiktigt.

Läkaren frågade mig i dag om jag är härdad? Nä det är jag inte och tänker inte bli, det låter hårt och otrevligt. Jag är flygfärdig tänker jag istället!

29 juli mfl 028

Önska mig gärna lycka till (du som tänker skriva att jag är bortskämd, lat utnyttjar systemet edyl låt bli det hjälper inte någon på något sätt)!

Stickningens lov

I går skrev Anette med bloggen Annette L syr och skapar ett fantastiskt fint inlägg om stickning och den stillhet det skapar i en stressig kropp och själ när man stickar. Anette skriver som så ofta klokheter på sin blogg, med ett stort hjärta därtill.  Som jag förstår det delar vi delvis/till stor del de erfarenheter man får/gör sig efter att stressen har tagit över i livet.

Följande citat är från en artikel i Hemslöjdens senaste nummer, som jag inte läst i sin helhet än.

 (Bilden lånad från Anettes blogg)

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att stickningen är det viktigaste (tillsammans med de som står mig riktigt nära) för att överleva såväl smärta, stress som oro och ångest. Gör det väldigt ont, som idag när migränen härjar lindrar stickandet, gärna då på rundstickor, runt, runt tills smärtan stillar sig lite. Stressen som sakta sänker sig efter att jag stickat en stund, ibland en riktigt lång stund, tror att hela dagar skulle behövas ibland. Ett lagom svårt mönster lindrar oron och ångesten när de kryper sig på. Till och med när stickningen som i dag krånglar så lindrar den, håller mina tankar kring krånglet med den iställen för smärtan och oron.

Som en stor extra present har stickningen dessutom gett mig många många vänner ❤

 

 

Det är mitt fel!

Jag erkänner, det är mitt fel, inte bara mitt men jag är en av alla de, mestadels kvinnor, som genom att envisas med att vara sjuka tvingar regeringen att ytterligare en gång försämra se över reglerna för sjukförsäkringen. Tidningenläsningen till frukost i mitt fall i DN blev som en käftsmäll, även om jag borde vara van, jag har ju haft den dumma ovanan att envisas med att bli sjuk förr.

På mitt nuvarande läkarintyg står ordet utmattningsnågonting som huvuddiagnos dvs en psykisk diagnos därtill envisas jag med att som så många andra kvinnor ha fysiskt ont i kroppen (vilket väl är den näst vanligaste sjukskrivningsanledningen)och ibland är det det som står som huvuddiagnos istället.

Enligt Ulf Kristersson , socialförsäkringsminister, så ligger det till så här:

”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.”

Min första tanke när jag läste om Ulfs och regeringens senaste tankar om sjukskrivningar är varför funderar de aldrig någonsin på varför folk framförallt kvinnor blir psykiskt sjuka och funderar på vad samhället, vi alla, kan göra för att undvika att psykiska sjukdomar bryter ut (eller för den delen smärtrelaterade sjukdomstillstånd). Min andra tanke är varför bakar man ihop alla de olika sjukdomar som ryms inom begreppet ”psykiska diagnoser” och menar att vara på en arbetsplats är bra för alla. För mig, som egentligen kan vädligt lite om psykisk ohälsa är det väldigt stor skilland mellan psykos, vara bipolär, depression,PTSD eller utmattningssyndrom för att bara ta några diagnoser. Det tredje var när ska man börja fundera på allvar inom regeringen vad rehabilitering egentligen borde innehålla (förutom återång till jobbet).

För min del så tillhör jag den stora skara som har utsatts för och utsatt mig själv för så mycket stress att jag blivit sjuk. Stressad kan man blir av mycket, i mitt fall utgör en svårbehandlad smärtproblematik en stor del, en annan stor del är relaterad till arbetslivet och en del av de speciella omständigheter som vår familj lever under (detta är givetvis en grov generalisering).

När det gäller smärtproblematiken kunde regeringen, landstingen mfl göra väldigt mycket mera förebyggande och på det sättet minska sjukskrivningar. Jag har som tur är numera en diagnos bakom smärtan (Psorias artrit och migrän) har man inte det blir det nog ännu krånligare. Det viktigaste som man kan göra tror jag är att sluta bolla runt oss patienter!! Samla den sjukvårdskompetens som behövs runt patienten istället för att bolla runt oss där ingen tar på sig att se till hela patienten. Ni som läst Zarembas artiklar om sjukvården vet att alla diagnoser har en ”prislapp” och att det inte är lönt att se till helheten med nuvarande incitament. Ändra på det NU! Inse att det behövs läkare med olika kompetenser, psykologer och fysiska behandlare mfl för att på allvar häva smärttillstånd. Sluta tro att Alvedon och Naproxen hjälper alla alltid! Hjälp oss som har ont att på ett vettigt sätt komma ingång med fysisk aktivitet.

Jag har den stora turen att ha en egen läkare på företagshälsovården som ser hela mig och som under åren kopplat in diverse olika läkare med olika kompetens och nu är jag på god väg att på alla sätt få den hjälp jag behöver. På egen hand har jag därtill börjat träna med  personlig tränare som är specialutbildad och här pratar vi träning inte sjukgymnastik!

Arbetslivet då, här är det väl en ännu större önskedröm att regeringen ska börja fundera på de strukturer som gör att allt fler blir sjuka av jobbet. Arbetslinjen är ju lösningen på allt. Jag tror också att det är viktigt att jobba, ha ett sammanhanf man ingår i osv, MEN det sammanhanget får inte vara på bekostnad av hälsan. I mitt fall som mellanchef har jag pressats helt platt mellan kraven uppifrån och pressen nedifrån. Pressen från mina medarbetareberor mycket på att de är så stressade av att de ska göra allt mer med dessutom bättre kvalité utan att få mer resurser, det blir helt enkelt väldigt ”grinigt” då och mobbing och annat uppkommer. Kraven uppifrån kommer i mitt fall indirekt från regeringen, vi ska med befintliga resurser göra med för att uppfylla de mål vi blivit ålagda. Jag har nu ”klivit av” mitt jobb som chef. Men att vara på jobbet några timmar i veckan som Ulf förespråkar skulle i mitt fall vara helt förödande. Jag behöver läka först, i ungefär tre månader som Ulf tycker är alldeles för länge.

Jag lever i en familj där tre av fyra har neuropsykiatriska handikapp (ADHD och Aspberger i olika kombinationer). Stödet från samhället är i vårt fall i det närmaste obefintligt. Vårdbidrag har vi fått avslag på (hade en period för några år sedan och det gjorde stor skillnad) och annan hjälp är inte för oss tydligen. Var och en är inte tillräckligt handikappade men tillsammans kan jag som anhörig meddela att det blir rätt mycket att sköta om. Jag älskar min familj och vill givetvis göra allt jag kan för att var och en ska och vi tillsammans ska ha det bra. Det skulle underlätta med vårdbidrag då till exempel (jo jag ska söka igen och denna gång ladda för att driva det vidare om det behövs) då kan jag jobba lite mindre eller köpa in vissa tjänster. Det skulle också underlätta även här med ett samarbete denna gång mellan myndigheterna istället för att bolla runt oss inom och mellan myndigheterna, som dessutom gärna skyller på varandra. Man blir lätt stressad av kontakt med ovilliga myndigheter.

Så om regerningen kunde fundera mer på förebyggande åtgärder så är jag övertygad om att kostnaden för sjukförsäkringen skulle minska (jag det skulle bli högre kostnader på annat håll men inte lika mycket pengar eller lidande för den delen) dessutom så skulle många av oss (kvinnor) må bättre och därmed lidandet minska. Ser fram emot det parti som vill ha det som vallöfte 2014.

Fyra veckor

Fyra veckor har jag jobbat heltid nu, en rätt stort steg, om jag får säga det själv, från 50 % i februari till heltid i juni. Inte ens FK ställde kravet på det (men å andra sidan det definitiva kravet på den sista juli). Men med tillbakagången till ”gamla” jobbet så var valet mellan att pressa in heltidsjobb på 75% och inte få betlat för mer eller gå upp till heltid. Ganska lätt val sätt ur det prespektivet.

På jobbet har det ju sina klara fördelar att jobba heltid, de är ju om inte annat det som är normen där jag jobbar (och som chef helst lite till förstås). På fritiden blir det dock lite större konsekvenser, det gäller tex att ladda batterierna när man är ledig

 

Promenader vid Mälaren är ett sätt att ladda batterierna, besöka Slottsträdgården Ulriksdal är ett annat sätt. Stickningen är förstås ett annat, det har in princip bara blivit rät- och slätstickning dessa veckor, sjalen från förförra inlägget här växt, växt har också en rätstickad kofta i Fabel gjort

Nu är det två arbetsdagar kvar till semestern börjar, tur är väl det för mina batterier är rätt slut. Men sedan väntar fem veckors semester (första gången i mitt liv med så lång semester). Då ska jag minsann sticka lite mer utmanande stickningar.

En annan sorts midsommar

Jag har fått lära mig att det tar ett sorgeår att komma över/igenom ett stort trauma, minst ett år längre tid om man tänker på den stress som kroppen utsatts för och som den ska läka ifrån. Man behöver gå igenom alla dagar som var för att kunna känna att det som man känner är minnen, minnen som ligger bakom en. Nu är jag halvvägs genom den perioden i tid men inne i en period med många starka minnen från vad som hände just precis nu för ett år sedan.

Storhelger är väl i sig en prövning när livet inte ter sig normalt, jag minns såväl första julen sedan mamma gått bort och den oändliga sorg som speglade sig i pappas ögon. För mig var midsommar och veckan innan midsommar förra året en stor prövning. Jag var tvungen att fatta stora och svåra beslut utan att veta tillräckligt mycket för att egentligen kunna fatta dessa beslut. Men besluten togs. Samtidigt med det skulle födelsedag firas, inte min, och midsommar firas. Familjen befann sig på olika håll på grund av ”det” och vi som var på samma ställe fick försöka göra vårt bästa för att försöka hitta vårt sätt i det som var att fira födelsedag och midsommar. Det gick väl sådär, midsommarmat var inte att tänka på, vara med och resa midsommarstång gick bättre. Oändligt ensam var jag när jag uppvaktade födelsedagsbarnet och barnet kände sig säkert lika ensam han.

 

Men mitt i allt det svåra dyker det alltid små guldkorn om man bara är uppmärksam och ser dem. På midsommaraftonskvällen spelade jag för första gången Fifas fotbollsspel på Xbox, första gången jag spelade Xbok överhuvudtaget, och det spelandet bjöd på otroligt många skratt. Jag var otroligt dålig på att spela samtidigt som mina motståndare var bra, kul blev det.

Inte en vanlig midsommar då men vårt sätt att i det som var fira på det sätt vi kunde. I år ser mycket annorlunda ut, fler av familjen är tillsammans igen och god kontakt finns med alla i familjen för mig. Så i år firade vi lite mer ”normal” midsommar med midsommarfirande, traditionell mat och härligt väder. Minnena finns där  men det gör inte riktigt lika ont längre.

Följeslagare

Det senaste året har en ny följeslagare funnits med i mitt liv, ett riktigt otrevligt sällskap som inte bara gör ont utan skapar en massa problem. Ångest är min nya följeslagare, ångesten i sig är en del av den posttraumatiska stress jag drabbades av förra året. Det traumat som utlöste PTSD har i sin tur väckt minnen av tidigare trauma i min barndom till liv. Jag går i behandling, en bra sådan, men som allting annat så tar det tid och en massa tålamod att ta sig ut på andra sidan. Tålamod och tid för både mig och mina närmaste.

I början när ångesten kom var den direkt kopplat till det trauma som var då och den var ändå inte så svår att förstå, men väl att hantera. Jag fick medicin för ett år sedan ungefär som också hjälpte till att ta udden av det hela. Då var också livet såndant att jag ständigt hade fullt upp av akuta saker att hantera och det tror jag också hjälpte till att dämpa ångesten. Sedan efter sommaren så tog det akuta slut som väl var och en annan fas i livet tog över. Då var jag helt helt slut och sjukskrevs påbörjade min behandling och tänkte mig att efter några månader ha lagt allt bakom mig. Så blev det inte kan jag nu konstatera, det dök upp fler minnen, hjärnan är sinnesrikt kostruerad och länkar ihop minnen på ett oändligt komplicerat sät via bilder, kroppsminnen, lukter, hörselintryck mm. Jag går som sagt i terapi och det hjälper mig på ett fantastiskt men ibland väldigt arbetsamt sätt.

Min ångest tar sig oftast uttryck på så sätt att jag blir arg, det kan man kanske inte tro, men så är det. Det är ett av många sätt att hantera ångest, alla är väl mer eller mindre påfrestande för omgivningen eftersom man som anhörig ofta upplever att man bara står maktlös bredvid och inte når fram. dessutom drabbas man som anhörig at en massa bråk som man säkert sällan ser som vettiga. Att gräla för att lindra ångest skapar också ett enormt dåligt samvete hos mig efteråt.

Nu känner jag att jag nått en gräns, och det är nog också därför jag skriver om detta väldigt privata och tabubelagda ämne här, jag vill inte att ångesten ska ha en så framträdande roll i mitt liv. Nu är det ju förstås inte så att jag bara kan välja att det är slut men jag har nu valt att lära mig att använda verktyg och strategier för att hantera ångesten. Inte heller det är lätt men jag ser redan små skillnader och känner det som jag kan gå med rakryggad och lugn genom livet.

Håll gärna tummen för att ångesten helt slutar vara min följeslagare och att jag tills dess den dagen kommer kan använda mina strategier och verktyg på ett bra sätt.