Adjektiv:
dumsnäll
1. (vardagligt) naiv och godtrogen; om någon som tror gott om alla, och gärna hjälper dem med allt och därmed lätt kan bli utnyttjad; så snäll så man framstår som dum (Wiktionary).
Jag tappar allt för ofta kompassen, kompassen som ska visa mig den väg jag vill gå där jag gör det jag vill och behöver göra för att må bra. Tappar helt enkelt bort att må bra. Trasslar in mig i tankekullerbyttor som gör att jag istället blir dumsnäll.
Lyssnar på Värvet med Ernst Kirchsteiger som säger ungefär ”när det jag gör inte är äkta längre då märks det och då slutar jag direkt” apropå sina TV-program. Dessa ord slår rätt in i hjärtat på mig! Det är nog äktheten jag tappar bort när jag tappar min kompass. Som med jobbet, jag gör nästan alltid ett bra jobb men gör jag det ”äkta” så blir det jäkligt bra och roligt. Men jag slutar inte när jag inte är äkta och det är synd, då blir jobbet halvdant gjort och jag har tråkigt. Så är det med annat i livet också.
Tappar kompassen gör jag också när något inte blir som jag tänkt mig, i det större då, inte små struntsaker. Som det där med drömmen om en stor trädgård men fruktträd, bärbuskar, trädgårdsland, blomsterrabatter med perenner, den sket sig ju för länge sedan och då tappar jag bort mig själv och tycker mest synd om mig, med små glimtar där jag faktiskt pysslar med blommor, frukt och bär ändå. För jag gillar ju det och det är jag.
Men nu är jag som sagt där igen, det har blivit för mycket av fel saker, jag säger ja eller inget där jag borde säga NEJ, jag säger nej till det jag vill säga ett stort JA till. Jag känner mig utnyttjad och tappar tilltron och så talar kroppen om för mig HÖGT att så här går det inte att fortsätta.
Gissar att flera känner igen sig bitvis i alla fall i det jag skriver – eller hur? Jag har inget recept för hur jag blir bryter detta men att skriva ned det här är väl en bra början tänker jag. På min blogg är jag sällan dumsnäll 🙂