Det är mitt fel!

Jag erkänner, det är mitt fel, inte bara mitt men jag är en av alla de, mestadels kvinnor, som genom att envisas med att vara sjuka tvingar regeringen att ytterligare en gång försämra se över reglerna för sjukförsäkringen. Tidningenläsningen till frukost i mitt fall i DN blev som en käftsmäll, även om jag borde vara van, jag har ju haft den dumma ovanan att envisas med att bli sjuk förr.

På mitt nuvarande läkarintyg står ordet utmattningsnågonting som huvuddiagnos dvs en psykisk diagnos därtill envisas jag med att som så många andra kvinnor ha fysiskt ont i kroppen (vilket väl är den näst vanligaste sjukskrivningsanledningen)och ibland är det det som står som huvuddiagnos istället.

Enligt Ulf Kristersson , socialförsäkringsminister, så ligger det till så här:

”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.”

Min första tanke när jag läste om Ulfs och regeringens senaste tankar om sjukskrivningar är varför funderar de aldrig någonsin på varför folk framförallt kvinnor blir psykiskt sjuka och funderar på vad samhället, vi alla, kan göra för att undvika att psykiska sjukdomar bryter ut (eller för den delen smärtrelaterade sjukdomstillstånd). Min andra tanke är varför bakar man ihop alla de olika sjukdomar som ryms inom begreppet ”psykiska diagnoser” och menar att vara på en arbetsplats är bra för alla. För mig, som egentligen kan vädligt lite om psykisk ohälsa är det väldigt stor skilland mellan psykos, vara bipolär, depression,PTSD eller utmattningssyndrom för att bara ta några diagnoser. Det tredje var när ska man börja fundera på allvar inom regeringen vad rehabilitering egentligen borde innehålla (förutom återång till jobbet).

För min del så tillhör jag den stora skara som har utsatts för och utsatt mig själv för så mycket stress att jag blivit sjuk. Stressad kan man blir av mycket, i mitt fall utgör en svårbehandlad smärtproblematik en stor del, en annan stor del är relaterad till arbetslivet och en del av de speciella omständigheter som vår familj lever under (detta är givetvis en grov generalisering).

När det gäller smärtproblematiken kunde regeringen, landstingen mfl göra väldigt mycket mera förebyggande och på det sättet minska sjukskrivningar. Jag har som tur är numera en diagnos bakom smärtan (Psorias artrit och migrän) har man inte det blir det nog ännu krånligare. Det viktigaste som man kan göra tror jag är att sluta bolla runt oss patienter!! Samla den sjukvårdskompetens som behövs runt patienten istället för att bolla runt oss där ingen tar på sig att se till hela patienten. Ni som läst Zarembas artiklar om sjukvården vet att alla diagnoser har en ”prislapp” och att det inte är lönt att se till helheten med nuvarande incitament. Ändra på det NU! Inse att det behövs läkare med olika kompetenser, psykologer och fysiska behandlare mfl för att på allvar häva smärttillstånd. Sluta tro att Alvedon och Naproxen hjälper alla alltid! Hjälp oss som har ont att på ett vettigt sätt komma ingång med fysisk aktivitet.

Jag har den stora turen att ha en egen läkare på företagshälsovården som ser hela mig och som under åren kopplat in diverse olika läkare med olika kompetens och nu är jag på god väg att på alla sätt få den hjälp jag behöver. På egen hand har jag därtill börjat träna med  personlig tränare som är specialutbildad och här pratar vi träning inte sjukgymnastik!

Arbetslivet då, här är det väl en ännu större önskedröm att regeringen ska börja fundera på de strukturer som gör att allt fler blir sjuka av jobbet. Arbetslinjen är ju lösningen på allt. Jag tror också att det är viktigt att jobba, ha ett sammanhanf man ingår i osv, MEN det sammanhanget får inte vara på bekostnad av hälsan. I mitt fall som mellanchef har jag pressats helt platt mellan kraven uppifrån och pressen nedifrån. Pressen från mina medarbetareberor mycket på att de är så stressade av att de ska göra allt mer med dessutom bättre kvalité utan att få mer resurser, det blir helt enkelt väldigt ”grinigt” då och mobbing och annat uppkommer. Kraven uppifrån kommer i mitt fall indirekt från regeringen, vi ska med befintliga resurser göra med för att uppfylla de mål vi blivit ålagda. Jag har nu ”klivit av” mitt jobb som chef. Men att vara på jobbet några timmar i veckan som Ulf förespråkar skulle i mitt fall vara helt förödande. Jag behöver läka först, i ungefär tre månader som Ulf tycker är alldeles för länge.

Jag lever i en familj där tre av fyra har neuropsykiatriska handikapp (ADHD och Aspberger i olika kombinationer). Stödet från samhället är i vårt fall i det närmaste obefintligt. Vårdbidrag har vi fått avslag på (hade en period för några år sedan och det gjorde stor skillnad) och annan hjälp är inte för oss tydligen. Var och en är inte tillräckligt handikappade men tillsammans kan jag som anhörig meddela att det blir rätt mycket att sköta om. Jag älskar min familj och vill givetvis göra allt jag kan för att var och en ska och vi tillsammans ska ha det bra. Det skulle underlätta med vårdbidrag då till exempel (jo jag ska söka igen och denna gång ladda för att driva det vidare om det behövs) då kan jag jobba lite mindre eller köpa in vissa tjänster. Det skulle också underlätta även här med ett samarbete denna gång mellan myndigheterna istället för att bolla runt oss inom och mellan myndigheterna, som dessutom gärna skyller på varandra. Man blir lätt stressad av kontakt med ovilliga myndigheter.

Så om regerningen kunde fundera mer på förebyggande åtgärder så är jag övertygad om att kostnaden för sjukförsäkringen skulle minska (jag det skulle bli högre kostnader på annat håll men inte lika mycket pengar eller lidande för den delen) dessutom så skulle många av oss (kvinnor) må bättre och därmed lidandet minska. Ser fram emot det parti som vill ha det som vallöfte 2014.

Balans

10 gånger har jag haft förmånen att träna tillsammans med en personlig tränarare här. 10 gånger till har jag gett mig själv. Det är dyrt räknat i pengar nu men det kommer att göra skillnad långt tid framöver så utan att vara klyschig är det en väl gjord investering.

På 10 gånger har jag lärt mig otroligt mycket, om mig själv, min kropp och om träning. Jag har lärt mig sådant som är självklart för många men som för mig är som att jag lär mig det för första gången, som att resa mig upp på ”rätt” sätt, gå mer sparsamt med ändå energiskt för att ta några expempel. Jag har också lärt mig att andas, andas på ett sätt som ger energi och kraft. Har man ont och därtill är stressad på annat sätt så åker andningen lätt upp i bröstkorgen och så blir kroppen ännu mera stressad. Balans mellan höger och vänster kroppshalva, balans mellan fram- och baksida har jag också återupptäckt. Och inte minst har jag fått på nytt upptäcka hur roligt och energigivande det kan vara att träna.

Det skulle vara en stor lögn om jag påstod att det bara varit roligt, vissa gånger har enbart varit plågsamt både fysiskt och mentalt. Jag har många gånger tvivlat på att det ska funka, att jag ska orka och vilja. Men jag har haft en otroligt envis PT vid min sida som ständigt funnit på lösningar där kroppen satt upp hinder.

Balans

På bilden balansplattor som man kan ha mycket kul med.

Jag ser fram emot de 10 gånger som återstår, nu kan vi ta det ett eller flera steg vidare mot den sorts träning som jag gillar, löpning, cykling och MAQ-träning.

Spruta

Som ni vet är jag reumatiker (ska vi vara petiga har jag psoriasis artrit). Vägen för att få reumatismen att hålla sig i schack har varit lång, krokig och besvärlig som ni som läst bloggen under några år vet. Numera har jag lyckligtvis de bästa medicinerna som finns för att hålla inflammationerna lugna. En av dem tas i sprutform varannan vecka, något som jag gör själv. Det är inte alltid roligt eller enkelt, även om jag vet att det gör gott, inställningen till det hela avgör förstås. Är jag på dåligt humör går det sämre förstås och bättre om jag tar det hela med ro. Svider som f*n gör det oavsett.

Det jag lärt mig under de år jag hållt på är att det underlättar om jag gör det mysigt runt omkring (ofta med hjälp av KM). Något bra att titta på, på datorn, i dag blev det Arga snickaren, alltid en kopp thé, lite choklad och en stickning att pusta ut lite med efteråt. Det blir helt enkelt en lugn stund för mig själv.

LjusSpruta

För den som undrar är det Humira i sprutan. Och nu är det två veckor tills nästa gång och i morgon kommer jag känna skillnad till det bättre.

Dag 2

Tack alla ni som kommenterat mitt inlägg i går!

Jag har i dag tillbringat en del av dagen med en härlig motionstur i härligt solsken ute på isen (tillsammans med familjen dessutom). Kändes suveränt bra!

20130224_114029

En annan del av dagen har jag tillbringat i min fåtölj, där lederna tydligt talat om vad de inte tycker om. Jag stickar och stickar och upprepar tyst för mig själv när det gör som mest ont ”jag har hellre ont i lederna än migrän” (för så är det).

20130224_201127

Nu räcker det!

Nu räcker det känner jag:

– det räcker med smärta i form av såväl migrän som reumatism.

– det räcker med en sjukvård som tillsammans med Läkemedelsverket är oförmögna att ge mig smärtstillande som fungerar

– det räcker med biverkningar av mediciner som sedan ändå inte fungerar var och en för sig eller tillsammans

– det räcker med omgivningens reaktioner på att jag ofta är sjuk och alltid har ont. Jag vill tex inte höra fler gånger att jag är en fantastisk medarbetare och en nyckelperson MEN är sjuk för mycket (ett lönesamtal) eller få käcka tips utan personlig botten i eller att få höra att det bara är att bita ihop.

Som ni säkert märker är jag arg och ibland kan ilska för mig vara en bra intitial drivkraft till förändring. Beskedet i går från Läkemedelsverket om jag inte får dispens för det enda smärtstillande läkemedel som gör mig smärtfri utan en massa biverkningar blev droppen tillsammans med två samtal som i tid låg precis nära detta besked.

Så nu får jag som så många andra med kronisk smärta lösa det på andra sätt (där i och för sig smärtstillande hade behövts som stöd för att göra vägen mer uthärdlig). Det blir ändring i kosten, bort med sådant som kan trigga migrän som choklad, ost, alkohol mm. Mindre socker och mer näring. Rökstopp (redan ett dygn nu). Träning, träning och mer träning, men i rätt takt och på rätt sätt ( jag väldigt svårt för att ta det lugnt) även det för att minska migränen och för att ge lederna mer muskler som stöd. Till min hjälp till det senare blir det min naprapat och den träningsanläggning han jobbar på för att det ska bli rätt.

Så räkna med att det blir mer om kost och träning och mindre stickning på bloggen ett tag. För nu har jag fått nog!

I väntan på

Tack för alla fina och kloka kommentarer till mitt förra inlägg! Vi stretar på V och jag. V testar näringsdrycker, hitills har han provat en  juicevariant med äppelsmak som smakade sådär och en mjölkvariant med vaniljsmak som smakade sådär. Frågan är om någon smakar bätttre än sådär… Jag testar min nya medicin som på sikt ska göra att hjärnan lugnar ned sig och jag får mindre ont. Hitills har den gett ett kraftigt illamående och möjligen lite lite lugn i smärtimpulserna, men jag hoppas på mer lugn och lite mindre illamående på sikt. Illamående är jag ju van vid från mindra andra mediciner, det blir att plocka fram de kunskaper jag har om vad jag ska äta för att må så lite illa som möjligt. Tyvärr då inte samma typ av mat som V behöver.

Nu är ju inte hela livet mediciner och sjukdom som tur är. Så mellan varven så stickas det en del (jag då och inte V). Två färdiga UFONpå en vecka känns helt OK faktiskt :).

13 januari 001

En sjal färdig och så även koft(eländet). När jag väl tog mig samman och sydde i knapparna och gjorde knappöglor så tog det säkert30-40 min. Konstigt det där att det ska ta sådan tid ibland att göra det sista men bättre sent än…

13 januari 003

Bättre bilder på båda kommer så fort jag får någon som kan fota mig med plaggen på (försökte själv men det blev hemska bilder). Sjalen/halsduken är stickad i bomullsgarn från Huskroken, därifrån mönstret också kommer. Helt fantastiskt bomullsgarn, som är nästa lika snällt som ullgarn att sticka i.

Näringsbrist och överbelastning

Från mobilen 163

Näringsbrist och överbelastning ät orden för dagen.

Ni som följt min blogg länge vet att vi har en hel del diagnoser samlade i familjen. Tre av fyra har ADHD, två av dess tre har dessutom Aspberger och så jag som är ”normalstörd” men reumatiker. Jag har framförallt skrivit om lille V (som numera inte är så liten), mycket under de första åren efter diagnosen mer sporadiskt under senare år. Jag velar fram och tillbaka om och hur jag ska skriva om detta vårt ”annorlunda” liv men av många skäl vill jag skriva om det och tittar jag på besöksstatistiken så är det rätt många som vill läsa om just detta. Så det kanske är slutvelat nu.

I dag har varit en läkarbesöksdag därav orden näringsbrist och överbelastning som ord för dagen.

Näringsbrist och förmodligen diverse vitamin och mineralbrist(er) tillsammans med migrän blev läkarens ord till mig och (lille) V. Inte oväntat kanske, V är mager som en sticka och äter ofta lite och som den tonåring han är mindre bra mat när han äter framförallt när mamma inte är hemma. Just aptitproblem och viktnedgång är en vanlig biverkan när man äter Concerta och Ritalin (de vanligaste ADHD-medicinerna). Det svider måste jag erkänna i mammakänslan när man får höra att ens barn har viktproblem och näringsbrist – jo jag vet att jag egentligen inte gör fel, att jag är en bra mamma, men viljan att nära sina barn är stark. Nu stundar näringsdrycker, nattamat (när medicinen har gått ur) och att hitta på olika sätt att få i V så mycket bra näring som möjligt. Nytt försök att få vårdbidrag får det också bli (eller om någon kan uppfinna fler timmar på dygnet).

Överbelastningen var ett ord jag fick med mig från ett annat läkarbesök som rörde mig själv. Min hjärna är överbelastad av alla smärtimpulser som reumatismen och migränen orsakar, lägg där till hög stress så går min hjärna på överfart. Inget nytt det heller egentligen, men ett faktum som jag gärna väljer att blunda för (tänker på mitt förr förra inlägg om jobbandet) och låtsas som om det inte är mig det gäller. Strutstaktik 😦 Men läkaren förklarade pedagogiskt men väldigt tydligt vad som händer med en hjärna som går på överfart så nu är det komplettrande medicinering som gäller och sedan äntligen träning för att långsiktigt få till ett mindre smärtfyllt liv.

En bra dag med nya lite omtumlande insikter att ta till sig. Nu matlagning och sedan sticktid!

Nötter

Jag älskar nötter av alla sorter men framförallt hasselnötter. Jag gillar att ha nötter hela i filen till frukost, gillar att ha dem i sallader, i mat, när jag bakar kakor så är det oftast med nötter i och  så den stora kärleken choklad  med nötter i, schweizernöt framförallt.

Nu verkar denna kärlek får ett abrupt och oåterkalleligt slut. Jag verkar ha utvecklat en allergi mot åtminstone  hasselnötter och mandel förmodligen även fler nötter men det vet jag inte och jag har ingen större lust att testa just nu. För just nu sitter jag med en massa otrevlig allergisk symtom och tycker lite synd om mig. Anledningen till att jag utvecklat en allergi just nu är min nya medicin, som är helt fantastisk mot mina ledbesvär, men som har den baksidan att den sätter ned kroppens försvar mot allergener, bakterier och virus. Det senare är väl mest vanligt och det var jag inställd på men har hittills, peppar, peppar, sluppit, men allergi mot nötter fanns inte i min tankevärld.

Som tur är, är jag inte allergisk mot varken garn, tyg eller böcker så just nu tröstar jag mig med att sticka (när jag inte sover). Och när jag blir piggare ska jag börja leta reda på godsaker utan nötter men med hallon i eller passionsfrukt som jag också tycker mycket om.

Godis!

I tisdags var det en plågsam dag och jag var på vippen att ge upp jobbet och gå hem. Jag var ledsen och arg på min kropp som höll mig inlåst (det är jag i dag med), när jag ville så mycket annat som att göra något av alla jobbidéer som ploppade upp i huvudet. På lunchen tog jag mig som väl var en promenad förbi Anntorps väv, jag skulle bara titta….

Hur lätt tror ni att det är att bara titta, när det finns det mest härliga garner från Östergötlands ullspinneri i småhärvor? Helt omöjligt skulle jag säga speciellt som Anntorp är en så härlig affär.

Och när jag gick ut med min lilla påse i handen så hade jag hittat förbi det eländiga humöret, inte i någon shoppinglycka utan med insikten om att det finns annat i livet än jobb och att jobbet finns kvar där (på gott och ont).

Trettonde dagen

I morgon är det tänkt att jag ska börja jobba igen så smått, i vart fall har jag tänkt det – mina leder verkar vara inne på något helt annat. I dag så var min plan att gå på kombinerat stickcafé och Julmarknad på Riddersviks gård men av det blev det inget. Tur då att Vinterstudion finns och en härlig stickning.

Japp, mera garn från Östergötlands ullspinneri (min randiga tröja är färdig, bildbevis kommer) och ett mönster (till) från Yll & Tyll.

Jag hoppas i alla fall att det går vägen i morgon, det är ett trevligt jobb jag har…