Jag sitter i kläm

Ni som längtar efter ett riktigt stickinlägg blir besvikna i dag, men till helgen när jag kan fota lite då ni 🙂

I dag är en riktig ontdag, inte migrän faktiskt utan ont i lederna. Inget ovanligt i sig. Anledningen, är en som jag tror jag delar med många andra som har kroniskt ont – mitt intag av smärtstillande är ifrågasatt.Inte som för en del andra att jag sägs vara missbrukare utan för att den typ av smärtstillande som gör ledsmärtan väldigt uthärdlig sägs ge mig migrän. Att jag envist hävdar att empirin visar på annat spelar ingen roll. Så därför gör jag ett envist och dumt försök att trappa ned allt utom Alvedon.

Detta gör jag samtidigt som jag gått upp och jobbar heltid. Att jobba deltid och försörja sig är som ni vet en svår kombo precis som det är det att leva på sjukpenning. Därtill bygger mina som så många andras arbetsuppgifter på att man jobbar heltid och lite till.

Och här tycker jag att jag hamnar i kläm mellan samhällets krav på att man inte ska vara sjukskriven under längre tid än några dagar och att det inte är bra/rätt att äta smärtstillande som är starkare än Alvedon, Ipren odyl. Jag får inte ekvationen att gå ihop och ni ska veta att jag har försökt och alltjämt försöker. Jag har ett yrke som jag mår bra av och som jag inget hellre vill än att jobba, gärna och mycket med samtidigt är jag kroniskt sjuk och har ont. Därtill krånglar jag till det ytterligare med att ha tre familjemedlemmar med neuropsykiatriska handikapp. Då kan man tänker jag lösa det på många sätt, ett är se till att vi som har kroniskt ont får adekvat smärtlindring, vilket gör att det kan gå att jobba lite mera. Att det faktiskt inte är fult och/eller fel att behöva äta starkare smärtstillande än Alvedon. Ett annat är att ha en tolerantare syn på sjukskrivningar, alla passar inte in i den mall som FK har, det tar tex tid för många läkemedel att ge effekt och att jobba är inte alltid vid alla tillfällen bra för hälsan. Ett tredje är att i en familj där slumpen i livet gjort att många sjukdomar och handikapp samlats se till helheten! Även om vars och ens sjukdom eller handikapp inte gör att man uppfyller, de allt mer högt satta, kriterierna för att få hjälp från samhället. Bäst är ju givetvis tycker jag att man kombinerar dessa och säkert fler.

Är det verkligen så svårt? Istället får jag som har privilegiet att ha råd ta till privata alternativ för att förbättra min hälsa. Men oavsett hur mycket jag tränar, får alternativ behandling och går till en psykolog så kvarstår problemet att jag har ont. Det gör dessutom mer ont under den tid jag genom träning ska bygga upp min kropp som efter 30 år men kroniskt ont har blivit rätt sned och vind.

Trötta tankar från en ordentligt smärtpåverkad Saltflinga ❤

 

Annonser