Hur orkar du?

En nyfunnen vän och bloggläsare frågade efter att ha läst mina blogginlägg om barnen, deras handikapp, sjukdomar och mig som förälder:

-Hur orkar du?

En väldigt bra fråga tycker jag. Det givna enkla men intetsägande svaret är:

– För att jag måste, följt av något i stil med när det gäller ens barn så orkar man allt.

Och så är det ju i och för sig, förutom att ingen orkar allt inte ens när det gäller de egna barnen. Jag har som ni vet varit sjukskriven mer än en gång för att jag av olika skäl inte orkar längre.  Men om man tar frågan ett steg till så får min vän, ni andra och även jag själv ett bättre svar som jag hoppas ger mer:

-Hur gör du för att orka det du vill och måste som förälder till barn med neuropsykiatriska handikapp?

Jag ska så långt jag kan försöka undvika floskler, jag minns så väl alla gånger i början, när jag gång på gång fick rådet ”du måste se till att få egentid”. Hur då var mitt svar och det kunde ingen svara på. Det blev bara jobbigare så förutom allt annat så skulle jag få till egentid också.

Det jag gjorde när allt var som jobbigast, när allt bara var kaos och vi inget visste, var att bestämma mig för att orka tre månader till, inte mer inte mindre. På så sätt blev det mer hanterligt, det fanns ett slut. När dessa tre månader var slut, för det blev många tre månaders perioder så bestämde jag mig för att jag skulle orka en period. Nu efteråt kan jag inse att jag på köpet lärde mig att inget varar för evigt.

Prata med andra i samma eller liknande situation gjorde jag inte i början, det var mycket dumt av mig, jag bar det för mig själv. Gör det! Prata med andra med liknande erfarenheter! Det finns nog ingenting som slår känslan av att någon verkligen förstår. I dag pratar jag med några få utvalda och det är lika skönt varje gång.  Och inte skäms jag heller, det gjorde jag då – synd för det är inget att skämmas för (föstås).

Lita på dig själv, gå på magkänslan – här är jag farligt nära floskler jag vet. Men när jag började tro på att jag kände mitt/mina barn bäst och faktiskt visste att det var något ”fel”, att de tankar jag hade om vad barnen behövde var rätt osv så blev det en vändpunkt till det bättre. Som exempel så skulle den då lille V somna själv, det var menade expertisen jätteviktigt, han var ju ändå 9 år. Till en början trodde jag på det och V plågades, likaså hans syskon och vi föräldrar, när jag istället gick på min magkänsla och lät honom somna tillsammans med mig i vår säng så blev livet för oss alla väldigt mycket bättre framförallt för V. Och tänk nu sju år senare så sover han alldeles på egen hand 😉 och har så gjort länge.

Jag tror det underlättar enormt mycket för att orka att ha en ”hobby” eller liknande. Jag stickar ju som ni vet och det har helt klart räddat mig för att bli tokig. Tror att baka, springa, läsa, samla på frimärken eller vad det nu kan vara kan rädda en när orken tryter. Det underlättar förstås om det är något du kan göra hemma och som går att lätt börja på, pausa och avsluta. Att göra något med sina händer är som jag har förstått det väldigt avstressande.

Belöningar! använd belöningar både till ditt barn vilket man också får lära sig när man får redan på att man har barn med ADHD. Men belön också dig själv och familjen. Jösses vad vi har fikat i vår familj genom åren. Nu behöver det förstås inte vara fika. Men för oss började det med att lille V fick ”bjuda” resten av familjen på fika när han klarat av vissa saker han hade svårt för. Gissa om han var stolt då och så fick vi en mysig stund tilllsammans allihopa. Risken man får ta är att de andra barnen vill få göra det samma men det är ju ett ganska trevligt problem 🙂

Välj dina strider!! Välj dem med omsorg både i relationen med ditt barn men också i kontakten med skolan, sjukvård, andra myndighetet och i relationen med den andra föräldern. Vad är verkligen värt att bråka om? Här har vi periodvis struntat i att borsta tänderna, spelat otroligt mycket dataspel, druckit för mycket läsk osv. Jag har istället slagits som en furie för mina barns rättigheter i skolan men struntat i annnat som i skolan som inte är så viktigt.

Till sist men inte minst slösa med beröm. Till dig själv inte minst!! Du gör ett bra jobb är en bra mamma/pappa. Tyvärr får man inte så mycket beröm som förälder till barn med neuropsykiatriska handikapp utan det får man hjälpa sig själv med.

Det var några idéer från mig och som hjälpt mig. Kom gärna med fler tips och idéer ni som läst hela vägen hit. Hur gör ni för att orka?