Funderingar dagen efter

Tur och retur i går som sagt för att besöka pappa över dagen. Närmare 5 timmars restid med tåg av olika slag och buss och så fyra timmars besök hos pappa. Pappa blev nog glad tror vi, han uttrycker sällan att han är glad eller tacksam för den delen mer frågor om när vi kommer igen och att det var länge sedan vi var där, frågor om varför de som inte är med inte är med och antydningar om att vi väl kan stanna längre nästa gång.

På tåget på vägen hem så omges vi av de som också varit hos sina föräldrar över påsk, det låter så på de spår av konversationer jag hör i alla fall. Påskmat har lagats och ätits, det har umgåtts med släkt och vänner och det har sovits över, kanske i gamla pojk- eller flickrummet eller i ett gästrum.  Så kan vi inte göra längre, de praktiska förutsättningarna för det saknas hos pappa och det var oändligt länge sedan vi kom hem till någon släkting som hade förberett mat, fika eller liknande när vi kommer. det var otroligt länge sedan någon pysslade om oss, praktiskt hjälpte oss, åkte en lång väg bara för att visa att de bryr som om oss.

Det låter kanske som jag är väldigt bitter när man läser det jag skrivit men det är jag faktiskt inte, inte längre i alla fall. Däremot är det en sorg som jag bär med mig, ibland poppar den upp men oftast ligger den långt in, ibäddad och lugn. En sorg som jag burit länge, där ingen släkting kommit för att hjälpa, stötta eller bara finnas när vi har haft det svårt eller bara bjuda på en fika, eller en bit mat. Fått oss att känna oss välkomna att vi ingår i ett släktsammanhang att vi betyder något för någon som vi har blodsband till. Det finns i släktskapet ofta en självkarhet som inte finns i en vänskap och det saknar jag mycket.

Men med tanke på vad gårdagen kostade både i pengar och mående såväl psykiskt som fysiskt så måste jag göra det jag inte vill egentligen. Dra ned ännu mer på besöken till pappa, det får bli när vi har vägarna förbi. Det gör för ont i både kropp och själ annars.

Annonser

En tanke på “Funderingar dagen efter

  1. Att älska sin familj, och att känna att man inte blir älskad tillbaka – eller ens accepterad…

    så smärtsamt:(

    Och det blir ännu starkare med bakgrunden att du älskar dina barn mer än något annat – att du som förälder alltid står på deras sida. Men dina föräldrar gör inte samma sak för dig… vilken sorg:(

    Nej, det låter inte som om du är bitter, snarare att det är precis som du säger, en enorm sorg som du oftast lyckas stoppa undan – men att när känslorna kommer upp – då gör det ont. För där någonstans finns också ett enormt svek från deras sida. Dom som borde bry sig, gör det inte:(

    Så ja, det låter som om dina planer att dra ner på besöken ännu mera kan vara en bra lösning för dig.

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s