Jag är inte bra på kemi

Tidigt i somras fick jag en väldigt fin kommentar på ett inlägg jag skrivit ett bra tag tidigare: https://saltflingan.wordpress.com/2008/10/21/mutter-om-anpassad-studiegang/.

Kommentaren är skriven av en rektor där hon skrev att  hon läste min blogg ibland för att förstå bättre om ADD/ADHD. Kommentaren gladde mig mycket.

Jag har ju genom åren muttrat en del om relationen mellan skolan och mig som förälder till ett barn med ADD. Just nu skulle jag vilja skrika säga till ,inte bara rektorn på min sons skola utan alla lärare: Jag är inte bra på kemi!! Jag är inte heller speciellt bra på fysik och matte. Engelska är inte heller min starkaste sida. Däremot är jag riktigt bra på geografi, svenska, historia, samhällskunskap, religion, musik, hemkunskap och syslöjd.

Jag skulle också vilja säga (och det har jag sagt många gånger), att jag är i reltionen till min son ingen pedagog. Jag är förälder!! Jag förstår att ni på skolan blir frustrerade, när sonen som i vanliga fall inte arbetar på det sätt som det förväntas, blir sjuk så sjuk att han blir sjukskriven av läkare i tre veckor och inte kan plugga alls och kommer efter. Han går ju dessutom i 9:an och då verkar det inte finnas några marginaler för vare sig sjukdom eller handikapp.

Som förälder vill jag uppfostra mina barn, umgås med dem, skratta och bråka, vara där som stöd och allmänt bara finnas till. Jag vill också bidra till att det går bra för mina barn i skolan men jag vill inte undervisa, speciellt inte kemi som jag inte är bra på. Jag vill inte behöva känna pressen, under ett höstlov där jag och sonen åkt bort tillsammans för att umgås, att lära min son om det periodiska systemet, valanselektroner, kemiska reaktioner och fysikaliska omvandlingar. Jag vill faktiskt inte det!

Jag tycker att jag gör så det räcker för skolan (och min son) ändå. Jag betalar för att sonen ska få extra undervisning, jag går på en oändlig massa möten i skolan, jag tar emot otaliga telefonsamtal och mail från skolan med dystra rapporter, klagomål och krav på att jag ska ”ordna upp” saker och ting.

Så snälla skolan, alla skolor, låt oss föräldrar till barn med neuropsykiatriska handikapp (och säkert andra handikapp) få vara föräldrar till våra barn! Det mår alla bättre av!

Annonser

7 thoughts on “Jag är inte bra på kemi

  1. Du borde verkligen kunna vara BARA förälder. Jag vet ju att du dessutom är förälder väldigt mycket. Det borde räcka i oändlighet. Fasen att inte sonens skola kan se det också!!!! Grrr vad arg jag blir. Jag lever just nu efter en ny devis som jag snappat upp från annan npf-mamma: ”Kämpa när du måste, njut medan du kan”. Hoppas innerligt att du och sonen får njuta tillsammans massor i helgen också!!! ❤

  2. Blir så ledsen när jag läser ditt inlägg att det finns så litet förståelse. Det borde verkligen vara tillräckligt att du är en underbar mamma till din son och att du vill hans bästa.
    Hoppas ni får njuta och ha en underbar helg tillsammans<3

  3. Åh, vad jag känner för er!
    Jag arbetar som lärare, och tycker ofta att det ställs för mycket krav på elever med särskilda behov. De ska läsa extra, och de ska plugga mera, och de ska vara på ett visst sätt osv. Vad många inom skolan aldrig tänker på när som lärare, rektor ett elevhälsa sitter i möten med barn och förälder är att fundera om om eleven faktiskt KAN göra något annorlunda, om föräldrarna kan göra något mer etc.Man glömmer ofta att elever med särskilda behov oftast gör allt de kan, och de och deras föräldrar är på gränsen till sammanbrott i sina försök att ha en så fungerande vardag som möjligt. Skolan borde i större utsträckning försöka anpassa skolgången till det som eleven klarar av och inte försöka anpassa eleven och föräldern till skolgången! Det skulle alla vinna på i förlängningen, särskilt eleverna som slipper misslyckas gång på gång och få massor med ovett för ett beteende som inte passar i skolan (och som många gånger är triggat av skolmiljön i sig, eller krav som eleven aldrig kan uppnå). Många elever kan nå väldigt långt rent studiemässigt, även de med särskilda behov/diagnoser, men de behöver få ta saker i den takt/utsträckning de själva klarar av och inte i den takt skolan tycker. Här finns en jättebrist i skolan, sett ur ett lärarperspektiv!
    Hoppas ni får en bra helg vilket som!

  4. Amen.
    Jag är rätt pedagogisk. Men det sket sig rejält med mina barn i det avseendet, utan diagnoser att krydda med (även om det undrats ibland).
    Kan man inte få göra i sin takt? Och sen göra resten nästa år?

  5. Mina varmaste tankar till dig!

    Jag fattade faktiskt det beslutet en gång för många år sedan, att bara vara mamma till min stora pojke, och absolut inte lärare som ju ändå är mitt yrke. (Att jag sedan ändå fungerar som logoped, sjukgymnast, ställföreträdande kamrat och allt möjligt annat, det är en helt annan historia.) Saken är den att det först då blev riktigt synligt var skolan brast, och de var då också absolut tvungna att själva ta sitt fulla ansvar. (Du ska givetvis kräva ordentlig dokumentation kring detta! Inget ÅP får bygga på insatser från hemmet.)

    Med tanke på att din pojke nu går i nian, så skulle jag i din situation lägga den kraft som finns till att noga undersöka gymnasieskolorna omkring, deras kompetens, erfarenhet av, och förmåga att ge rätt stöd. Finns det specialenheter, eller är det kanske till och med bättre att inte vara godkänd för att få ta del av de resurser som då finns vid fortsatta studier? (Häromkring kan det faktiskt vara av godo i vissa fall, tyvärr, att lämna grundskolan med ofullständiga betyg.)

  6. Jag känner igen mig, i förväntningarna från skolan. Jag har läst om årkurs 1-9 i grundskolan. Min son har dyslexi, Det är stora krav på föräldrarna från skolans sida. Som förälder ska jag först jobba på mitt jobb, därefter ska jag och sonen orka läsa läxor 3-4 timmar varje kväll. På loven, som jag inte har, ska han orka att göra skoluppgifter som han inte hunnit med. Sonen hade fullt upp hela kvällarna och skolloven. Han fick Daisyspelare men det tog alltid halva terminen innan CD skivorna kom. Jag undrar om en synskadad elev också fick vänta halva terminen på hjälpmedel. Min son är ordblind, vad är skillnaden. Dator fick han inte, den kostade för mycket. Erbjöd att köpa egen dator till sonen. Men han fick inte ha den i skolan, dels var det orättvist mot de andra eleverna( de hade ju ingen dator) dels kunde den stjälas… Han har gått tre år på gymnasiet, och fick där all hjälp och stöd han behövde, egen dator, talsyntes, förlängd provtid i eget klassrum. Som dyslektier är yttre stimuli påfrestande. Så ett tyst rum gör att prestationen blir helt annorlunda. Jag har följt din blogg sedan 1,5 år tillbaka, då blev jag långtidssjukskriven, utbrändhet och depression. Många orsaker till depression, men min kamp för min son är en av orsakerna, Med en stor glädje kan jag berätta att han har slutat gymnasiet med mycket bra betyg och stipendium för bra studieprestation. Får man hjälp med det man inte kan, så kan man växa med rekordfart i det man kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s