Nionde dagen

Har funderat mycket på det här med dagsform i dag. Jag kan tycka att jag har lika ont, är lika trött osv ena dagen som nästa men förmågan att hantera det är helt olika. Inget konstigt alls egentligen för så är det ju med livet i stort men med mycket smärta närvarande i mitt liv blir det ändå intressant att fundera över och vad jag kan göra för att i rimlig mån påverka.

I dag är en sådan dag när det som funkade i förrgår inte alls funkar. I förrgår njöt jag av att promenera i lugn takt och fota lite

Försökte länge och väl fota fågelns framfart bland äpplena. Idag blir jag förbannad på de (få) som kan vara ute och springa när inte jag kan. I förrgår njöt jag av att sitta i godan ro och sticka idag är jag närmast osams med stickorna större delen av dagen. Så där skulle jag kunna forsätta.

Med åren har jag lärt mig ett gäng tricks som jag tar till för att komma ur det, det tar en massa energi att ohantera smärtan och till slut i dag så landande jag i att sy ihop en tröja. Men vad som i sig orsakar skillnaden mellan olika dagar har jag egentligen dålig koll på.

Annonser

4 tankar om “Nionde dagen

  1. Jag förstår att det är jobbigt med smärtan. Det är intressant det där med att man med tankar och annat kan påverkar hur man upplever smärtan.
    Önskar dig lycka till både med att hantera smärtan och att du snart blir bra.

  2. Halkade in på din blogg. Man ska lyssna på sin läkare, så bra att du blev sjukskriven om han menar det. Nu får du sticka mycket, kanske julklappar? Krya på dig, och trevlig torsdagskväll.

  3. Visst vore det bra om man kunde förstå varför den ena dagen känns bättre än den andra. Att ha ständig värk måste vara mycket jobbigt och gör förmodligen att energin inte räcker till att göra det som känns positivt vissa dagar.

    Hoppas du snart mår bättre! Kram

  4. Jag har det så där med varannandags mående, bra eller dåligt fram och tillbaka. Känner att jag inte kan skriva om det som det verkligen är för andra skulle nog tröttna och inte förstå att man mår så där hoppigt.
    Ibland har jag en fin förmiddag men efter hundpromenaden och lunch så kan tårarna rinna för jag blir så deppig av att inte orka igen. Fibromyalgin tar så mycket av min energi och lust att jag ibland blir så låg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
    Visst lär man sig trix som du skriver, för att komma ut, komma upp, ta sig igenom och vidare …
    Jag förstår dig verkligen och du som har barn som kräver sitt jag har tack och lov vuxna luvar …
    Kram o varma tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s