Fokus på OS

Jag försöker styra in mina tankar på sådant som jag tycker om att tänka på – som garn till exempel. Tänka på vad jag ska sticka som deltagare i Ravelympics, vilken gren jag ska ställa upp i, vilket garn, vilket mönster och så vidare. Det går så där, ständigt poppar andra mer jobbiga tankar upp, jag försöker vänligt men bestämt fösa bort dem. De envisas och jag envisas återstår att se vem som vinner.

Innan jag hamnade där jag är nu dvs när utgångsläget var heltidsjobb och allt annat som hör vardagen till så tänkte jag att jag skulle sticka mig en Citron antingen i ett härligt Malabrigo lace garn eller ett ännu härligare garn från Eva i en härlig blandning av ull och silke. Nu är läget ett annat och jag har mer och mer fokuserat i tankarna på att göra en kofta i detta garn:

Bilden vägrar absolut att lägga sig till rätta på rätt håll men ni ser ju ändå vilket ljuvligt garn det är. Araucania nature wool i den härligaste av färger -rosa. Sex härvor har jag inköpta på Nystas rea. Just nu lutar jag starkt åt att göra en Tea leaves cardigan (ravelrylänk). Karin har gjort en i likadant garn och den är supersnygg och jag tror att den passar för att sticka på när man tittar på TV. Jag har även funderat på att göra en February lady sweater men tycker mig komma i håg att många hade problem med att få till den utan en massa omstickningar och det är jag inte sugen på just nu. I Ninas första stickbok finns också en kofta som jag skulle kunna tänka mig att göra.

I morse när jag vaknade funderade jag en sväng igen på att sticka sjalar, Icarus, någon av Ysoldas alla härliga sjalar och så Citronen igen. Men jag vill verkligen ha en kofta en egenhändigt stickad eller… Nåja jag har ju ända fram till 03:00 i natt på mig att bestämma mig och med rätt fokus så sitter jag i morgon bitti och stickar på…

Annonser

Bakslag – ett lite bittert inlägg

Tycker jag borde vant mig vid att det alltid blir bakslag och motgångar med min psoriasis artrit med tanke på hur många sådana det varit de senaste åren men när det väl händer så blir jag lika ledsen och uppgiven som  gången innan och gången innan det. Nu sitter jag här med feber och magsmärtor som är biverkningar av en ny medicin som jag skulle prova eftersom den förra medicinen inte gillades av min lever (höga levervärden). Så förutom feber och magont så är jag nu (igen) utan medicin som håller inflammationerna i schack (förutom cortisonet då) och jag känner redan vad som är på gång i lederna. Men läkaren hävdar att vi måste ta en sak i taget och få kroppen att repa sig efter biverkningarna innan vi börjar med något nytt och det kanske han har rätt i (fast han behöver inte sitta här och ha ont).

Jag gick upp och började jobba heltid innan jul och har gjort så i sju veckor nu, det har frestat på mer än vad som förmodligen är nyttigt men jag har fått svar på en hel del funderingar jag hade. Jag gjorde det utifrån det jag visste då dvs att jag hade fått en medicin som hjälpte om än inte tillräckligt (men där jag tänkte mig en doshöjning) och att jag snart skulle börja jagas på allvar av FK dvs det var dags för nya rehabmöten där jag skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Jag ångrar inte att jag provade, det har varit lärorikt på många sätt men detta bakslag känns extra tungt i ett läge när jag trodde om än lite naivt att jag var på väg mot något.

Så nu får jag försöka tänka om, släppa taget om jobbet för ett tag i alla fall, men det är svårt. Jag vill inte, inte ens för några veckor lämna min personal eller mina arbetsuppgifter roliga som tråkiga, jag vill även om det är tufft och ibland känns som en evig uppförsbacke vara på jobbet. Men nu går inte det och jag får försöka acceptera det och ägna mig åt att sticka mm istället.

Vardag

Så här set det allt som oftast ut i vårt vardagsrum:

Cyklar och garn i en salig härlig röra. Den bakre cykeln är en trainer (man ställer cykeln på den och så kan man cykla inomhus) och den kör vi på båda två, fast inte samtidigt. Jag svär, muttrar och saknar löpningen men är envis trots att reumatismen djävlas. KM är cykelnörd så han njuter.

Just nu är jag nyduschad efter 30 minuters träning, väntar på att KM ska bli färdig så vi kan fika.

Östergötlands ullspinneri

Det är lika bra att bekänna – jag är helt besatt, förälskad och tokig i Östergötlands ullspinneris garner speciellt Visjö, Ombré och Karamell. Sedan länge har jag köpt mängder av garner därifrån (se min stash på Ravelry) men haft svårt för att komma i gång med att sticka i dem på allvar. De har tror jag legat där och väntat på de optimala projekten, nu är det slut på det. Sedan årsskiftet har jag i princip bara stickat i dessa garner. De började med de tre paren vantar, två till sönerna som jag visat förut och så dess till mig:

Jag har använt dem varje dag sedan de blev färdiga, de är varma, sköna och snygga. Stickade i mörk karamell och svart, mönstret är från Sticka mössor vantar sockor!.

Till dessa vantar är jag förstås tvungen att ha en matchande mössa eller hur? Dags då förstås för mer garn från Östergötlands ullspinneri

Även mönstret är från samma ställe. Denna mössa hade nog varit klar från länge sedan om jag inte gått in på Yll & Tylls hemsida för två veckor sedan och hittat den tröja jag drömt om att göra allt sedan jag stickade en barntröja till lille V för fyra år sedan. Jag har tänkt att göra om mönstret till vuxenstorlek men jag är ju lite feg på den fronten. Men här fanns den nu fix och färdig. KM som visste att jag behövde lite extra uppmuntran beställde och nu är det bara denna stickning som finns:

Mer karamellgarn, jag blir löjligt glad av det kan jag villigt tillstå, denna gång kombinerat med grått. Kolla yll & Tylls hemsida om ni vill se den färdig. Förutom garnet är jag väldigt förtjust i den här typen av randning. Dags nu att maska av för ärmhål och jag drömmer om att han den på mig när vårvinterdagarna kommer. Mjuk och varm under en skön jacka.

Jag kanske skulle starta en fan-club eller en facebooksida eller så forsätter jag bara att njuta av garnet. Fast nog är det väl fler än jag som känner likadant?