Perspektiv

Nu sitter jag och lille V och pluggar igen på kvällarna för att han inte ska komma efter i skolan, jag har skrivit om det förut tror jag och kommer säkert att skriva om det igen. I dag när vi satte oss för att plugga kemi (av alla ämnen) så fick jag känslan av ”inte nu igen” och ”här har jag varit förut jag vill inte mer” och då var det nyttigt att faktiskt tänka efter lite. Att faktiskt inse att det hänt en del och att allt inte är lika men också komma ihåg att vi har en lång väg kvar att gå längre än många andra barn.

När lille V gick i trean, för tre år sedan, kunde han inte vara i samma klassrum större delen av tiden som sina klasskamrater utan ha satt i en egen vrå i skolan. Det tog allt mellan en halvtimme och en halv dag att lämna honom i skolan. Läxor fanns inte ens i vår föreställningsvärld att det skulle göras. Det var här och nu och 110% fokus som mamma. Förra året så här års satt jag på många möten för att anpassa studiegången för Viktor, det handlade om saker som att plocka bort ämnen för att skoldagen inte skulle bli så lång, hur skolarbetet skulle brytas ned i små små hanterliga bitar för lille V och mycket om utformande av belöningssystem. Inte lika akut situation som i trean men krävande. Under vårterminen senaste läsåret hade lille V resurs på heltid och anpassad studiegång.

I dag går han i skolan på heltid bara det är en stor skillnad, även om han fortfarande behöver ”vilodagar”. Han läser alla ämnen (även om skolan vill ta bort franskan). Fram tills förrförra veckan så har vi inte gjort några läxor hemma eller tagit igen skolarbete hemma. Han har redovisat flera steg (term inom kunskapsskolan) och fått VG på ett eller kanske till och med två prov. Så det är skillnad han klarar otroligt mycket mer och nya skolan har i alla fall delvis ett upplägg som passar lille V bättre.

Ändå är det oroande och tungt med ansvaret. Tankarna drar framåt om några år, kommer han att vända sig till mig för att få hjälp då med eller kommer tonårskänslorna att ställa sig i vägen. Vem ska hjälpa honom när min förmåga inte räcker till (som med kemi). Kommer min ork och tålamod att räcka?

Som parentes kan jag säga att om jag hade läst kemi i dag så hade jag nog tyckt att det var superintressant när jag var i lille V:s ålder var det bara tråkigt och svårt. Kanske för att ingen tog sig tid att förklara för mig…

En tanke på “Perspektiv

  1. Jag måste säga att jag beundrar dig som orkar så mycket. Jag har inga egna barn, men jag har släkt som har barn med särskilda behov och jag vet hur mycket tid och energi det går åt för att få vardagen att gå runt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s