Skolavslutning – fy sjutton

I dag var det skolavslutningsdags för lille V och i går när jag fotade fröknarnas presenter som jag gjort så tänkte jag skriva ett neutralt ”stickigt” inlägg om dessa muddar:

IMG_3656 IMG_3663 IMG_3661

Men nu blir det inget sånt inlägg. Men muddarna kan ändå förtjäna en presentation; Mönster från Nina Sagulins bok Sticka accessoarer och garnet är Debbie Bliss Prima. Mönstret är härligt och garnet har en fin lyster men delar sig lite väl ofta. Jag tror dock att fröknarna uppskattar dem.

Istället blir det ett inlägg om hur en helt vanlig skolavslutning med sång och uppträdanden på skolgården, fika i glassrummet och hejdåkramar river upp en massa minnen och känslor. Ett inlägg om hur ensam man kan känna sig.

För två år sedan var det också dags för skolavslutning förstås och det var en skolavslutning jag aldrig kommer att glömma. Då var det kaos i vår familj och ett kaos som ingen av oss begrep men kanske kanske började ana vidden av. Dagen före skolavslutningen opererades min dotter, vilket gjorde att hon missade sin avslutning i 9:e klass. Hon låg därför hemma och hade ont och var ledsen. Jag, lille V och hans storebror gick på skolavslutningen. Mannen i familjen befann sig på sitt jobb. Lille V var då i en (av många) perioder innan diagnosen när han mådde riktigt dåligt, storebror JL skulle spela trumpetsolo för första gången – Du gamla du fria. Och som inte det räckte så var jag ansvarig för att lämna över presenter till lärarna i lille V:s klass (redan då var jag dålig på att säga nej) och då gärna säga något trevligt eftersom klassen skulle gå vidare till nya lärare.

Jag har nog aldrig kännt mig så ensam och otillräcklig. Men JL spelade fantastiskt vacker på sin trumpet och jag grät (kanske inte bara glädjetårar) och detta tog mig igenom avslutningen. Jag höll tal, rusade hem och hjälpte dottern att ta sig till toa, lyckades hålla lille V lugn genom allt och höll dessutom det där talet till lärarna. Men fy sjutton så hemskt allihopa var och på något sätt så är denna dag en symbol för mig kring min dotters sjukdom, min sons (och mans) handikapp och det kaos vi levt i de senaste åren.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kan gå på en skolavslutning och bara njuta av det, kanske lagom tills barnbarnens…

9 tankar om “Skolavslutning – fy sjutton

  1. Visst är det märkligt vad en del minnen lever kvar länge. Hoppas innerligt du snart får ett riktigt fint skolavslutningsminne som överskuggar det tråkiga.

    Muddarna är jättefina, de måste ha blivit väldigt uppskattade.

    Ha det så jättegott!

  2. Min första riktiga skolavslutning förra året, då Sofie slutade förskoleklass, slutade inte heller så roligt. Hon var tillsammans med en till den enda i klassen som inte skulle hem direkt efter. Alla andra föräldrar hade tagit ledigt. Eftersom de flesta fortsätter fritids i några veckor till innan semestern, tog jag för givet att de också gick eftermiddagen denna dag. Vilket alltså visade sig vara helt fel. Det slutade med att Sofie störtgrät och jag började gråta och tillslut fick bli tröstad av både föräldrar och lärare, innan en annan mamma sa att hon kunde följa med hennes dotter hem, så att jag kunde åka till jobbet.

    Detta året har jag tagit semester på fredag när det är skolavslutning för ettorna.

    Kram!

  3. Vilka vackra muddar!
    Ibland förstår man inte i efterhand hur man stod upprät övehuvudtaget, men kanske får vi den kraft vi behöver även om det ibland balanserar på gränsen. Sommarkramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s