Mår du mindre illa nu?

Jag har ju börjat jobba igen efter två veckors heltidssjukskrivning först 25 % och nu 50 % och det går pissdåligt. Av någon underlig anledning går det inte att pressa in en heltidstjänsts alla arbetsuppgifter på varken 10 eller 20 timmar i veckan. Nu försöker  jag inte heller det utan jag försöker verkligen att prioritera en del av det viktigaste, en del av det jag tycker är kul och en del helt oväsentligt som ändå dyker upp men det funkar i alla fall inte. Omgivningens förståelse för att jag inte hinner med allt är minimal. I dag har tårarna legat på lut hela dagen och när jag fick en fråga som inte var illa menad höll jag på att få ett större utbrott:

– Mår du mindre illa nu?

För mig fanns det underförstått i frågan, att när en månad gått (sedan jag började med medicineringen) så förväntas jag nu må mindre illa eller i alla fall säga att jag gör det. Men det gör jag ju inte och jag vet inte varför jag ska säga det. Om någon verkligen undrar hur jag mår så fråga det helt neutralt bara.

Jag läste  en artikel i DN i dag, om att sörja offentligt ( på Insidan) och där säger en av de intervjuade:

”Sorg ska man känna i avskildhet, smärtan ska man klara av på egen hand – så har de oskrivna reglerna länge sett ut”

Detta apropå att gå ut i media i samband med att man förlorar en anhörig plötsligt på ett sätt som ger eko i media som tex vid Tsunamin eller Englas bortgång. Så tycker jag att det oskrivna reglerna ser ut även för de som drabbas av en kronisk sjukdom eller ett handikapp, ingen jämförelse i övrigt med att förlora en anhörig. Och den tid man har på sig för att acceptera, lära sig att hantera och gå vidare är minimal.

I dag klarade jag inte alls att hantera detta, utan tårarna har som sagt haft tårarna bränt bakom ögonen hela dagen. Jag har haft skitont, varit ledsen för att jag inte hinner med det jag planerade i början av året utan att jag har istället varit tvungen att packa ned ett projekt i flyttkartonger på obestämd tid och varit frusterad för att så få förstår att jag inte är fullt frisk även om jag är på jobbet.

Jag vill och kan jobba men jag måste få göra det på villkor som fungerar för mig där jag är just nu. I morgon ska jag dessutom träffa Försäkringskassan tillsammans med företagshälsovården och arbetsgivaren gissningsvis krymper den tid jag har på mig då ännu mera.

Annonser

9 thoughts on “Mår du mindre illa nu?

  1. Vad jag lider med dig. Fy fasiken vad sånt här är jobbigt. Blä säger jag bara. Jag känner igen mig i så mycket. Som att jag t.ex förväntas vara världens lyckligaste varenda dag nu när jag har har min utbildning. Att förra året liksom bara skulle vara borta?? Att många av dagarna är en kamp för att få pusslet att gå ihop.
    Stor kram till dig!

  2. Usch vad jobbigt.
    Det är så tråkigt att behöva känna att man ska göra saker ”för andras skull”.
    Tänk på dig själv i första hand! Ta din tid!
    Stor kram!!!

  3. Det är inte kul alls att bli kroniskt sjuk, det tar lång tid att inse sina begränsningar. Man vill så mycket och kroppen eller om det nu är knoppen säger ifrån vare sig man vill eller ej.
    Det är ett sorgearbete att inse och sen rätta sig efter det så gott man kan, beroende på hur man är. En person som alltid har velat mycket och haft många järn i elden får en mycket jobbig tid för att lära om. Sen finns det andra som inte har haft så mycket eld i baken och de har lättare tror jag att sätta sig ner och sitta kvar.
    Det knepiga är ju när man ser frisk ut, inget bandage, inget gips då får man höra att man ser väldigt frisk ut? Just det frågetecken de får man många på vägen. Ännu säger folk till mig att jag ser väldigt frisk ut .. fast jag är i behov av en njure och väl får en nu i maj eller så blir det dialys.
    – Jag har så dåligt samvete när det gäller dig, många gånger har jag tänkt att nu ska jag skriva ett mail till dig, men det blir inte mer än tankar just nu. Lusten att skriva är inte så jättestor alla dagar och så är jag trött och har saker att uträtta och då blir det inte ett skvatt av ork kvar att höra av sig något extra till någon.
    Men jag finns här och tänker på dig.
    Kram

  4. Folk som inte själva har en kronisk sjukdom förstår inte hur det är. Har man dessutom en som gör att man mår hyffsat ibland å skitdåligt ibland så fattar dom absolut ingenting.
    Var stolt över Dej själv, Du kämpar !!
    Ibland kanske det är bra att ”bryta ihop” å bara konstatera; jag klarar inte det här! Att säja det till anhöriga, arbetsgivare å andra.
    Jag tror att många som har sjukdomar som inte syns utanpå kämpar lite för mycket (jag också), vem har inte fått höra -Å va du ser pigg ut! När det gör så ont så man bara vill gråta.
    Bara Du vet hur Du mår!!
    Ha det så bra som du kan!
    Kram Evalinah

  5. Ja, om människor kunde tänka lite ibland, det skulle inte skada. Bara för att man börjar jobba igen innebär det ju inte att man mår toppen, helt plötsligt.

    Jag tror att man ska prata högt om det så mycket man orkar. Kanske finns det någon som lyssnar.

    Nåt som jag behöver lära mig är att bli bättre på att säga nej. Nej, det går inte idag, mitt huvud är för snurrigt. Nej, jag hinner inte det idag, men kanske imorgon. Jag vet inte hur du har det på den fronten, men jag upptäcker att jag själv sätter mi i situationer som inte behövde uppstå, bara för att jag inte säger ifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s