Det finns hopp – tror jag.

Under de senaste två åren har vi, familjen, levt mer eller mindre i ett konstant undantagstillstånd. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men vi har sällan kunnat planera för att göra något och har vi ändå planerat har det ofta skitit sig, att göra något spontant har aldrig inte varit möjligt.  Har vi ändå tagit oss ut har vi allt för ofta fått ”fly” hem för att situationen blivit oss alldeles för övermäktig. Vi har oftast blivit kvar här hemma och sakta men säkert har umgängeskretsen krympt mer och mer.

I alla fall jag har drömt om att kunna göra sådant som ”alla andra familjer” gör, i vart fall sånt som jag tror att ”alla andra gör”. Som att åka och bowla, åka skridskor, skidor, gå till badhuset, gå ut och äta, spela minigolf  – helt enkelt åka i väg och göra saker tillsammans utanför hemmet.

Nu känns det som om vi är på väg, på god väg till och med. I dag har vi för andra helgen på raken varit i väg och åkt skridskor och/eller promenerat på Edsviken.

img_3573

Iveckan tillbringade lilleV och jag en hel eftermiddag tillsammans inne i stan, vi åt först lunch, tittade sedan i ett par affärer (varav en garnaffär), var på biblioteket, fikade och avslutade med att bowla. Att göra så mycket på en dag hade varit helt omöjligt för bara ett halvår sedan.

Sakta flyttar vi oss framåt och om ett par veckor åker vi till fjällen (alla utom tonåringen), något vi velat i flera år men inte vågat. Snart kanske vi tar oss i väg på någon resa längre bort, fast det är inte det viktiga utan det är de små utflykterna i vardagen. Viktigt är också det sociala umgänget med andra familjer och där har vi långt kvar och de kommer att krävas mycket ork till att ta upp eller hitta nytt umgänge.

Annonser

6 thoughts on “Det finns hopp – tror jag.

  1. Åh, det låter mysigt och hoppfullt 🙂

    Själv är jag ju den som endast och endast trivs utan folk omkring mig och endast då kan slappna av. Att vara ensam är det enda tillstånd som finns för mig, utan att min kropp och själ krockar. Att ha barn gör kanske att man ”måste” ta sig ut mer, därför har jag avstått från att skaffa barn… lite sorgligt.

  2. Hej!
    Jag har läst din blogg ett tag men inte kommenterat tidigare.

    Jag hoppas att ert ”flyt” håller i sig. Det låter ju härligt att det verkar ha blivit en positiv förändring. Jag är ensamstående och två av tre barn bor hemma. Och ibland har inte ekonomin tillåtit stora utsvävningar men det är nog inte de som är viktiga. Utan de små, impulsiva och enkla. Att plocka ihop en fikakorg, ibland ta med fiskespön, åka iväg någonstans, att göra något tillsammans. Det är det där spontana och ”nästan” oplanerade sakerna som vi gör tillsammans som är de minnesvärda.

    Jag har haft ett annat problem med min yngsta son än du. Han har skolkat i tre terminer (7:an och halva 8:an) och det har varit ett litet helvete med alla möten med rektorer, socialen (vi föräldrar ville), Bup/Pbu och skolspykolog. Men när S fick byta till den skola han ville gå i, och flytta ner en klass – som han ville – då har det äntligen vänt. Men då, när skolan började fungera för S, då kom min reaktion. Jag tappade den mesta orken och gjorde det absolut nödvändigaste för att vardagen skulle fungera för oss tre. Men inte mer. Men det har sakta gått över och nu känns det bättre. Du kanske redan är medveten om att det kan bli en sådan reaktion.

    Sköt om dig!

    Kramar från Annika

  3. Vad glad jag blir för er skull, det låter helt underbart att ni får göra sådana här saker och det kommer att få er att må bra och ditt självmående, ja hela familjens mående kommer att öka sakta men säkert…

    Det där med umgänge är kanske något man får ta väldigt varsamt med, jag vet hur det är då man har något som inte andra orkar ta med i sin vardag så försvinner många, men jag har märkt nu de månaderna jag har varit hemma från sjukhuset så har jag inte orkat umgåtts med andra människor…

    eller inte orkat är väl fel ord, men det kanske är att jag måste aklimatisera mig hemma med min familj och ta upp ett liv med familjen först som gör att jag inte är i sociala umgänge så ofta…

    ta det lugnt du med familjen, vänj dig med att det går framåt och att ni är i fokus med att börja kunna göra saker tillsammans och där kommer ni nog att upptäcka nya vänner, det tror jag sker automatiskt…

    Jag märker att min kommentar låter lite svamlig men jag hoppas du förstår vad jag menar/Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s