Det som syns finns!

Stor kram till var och en av er som kommenterade mitt förra inlägg om huvudvärken – precis vad jag behövde en massa stöd och uppmuntran. Huvudvärken finns kvar men inte alls lika intensiv (peppar, peppar).

I mitt jobb som arkivarie pratar vi inom ”kåren” mycket om att tillgänliggöra handlingarna för allmänheten och jag tror att det är ungefär samma sak som jag vill göra med min garnsamling (dock inte för någon annan än mig själv). De senaste veckorna har jag försökt få ordning på min garnsamling (vilket jag skrivit om förut) just med tanke på att göra i alla fall delar av den synlig – tillgänglig. Förra helgen flyttade mina favoritgarner hit:

img_33601 Bakom glas så att de syns och det har redan haft positiva effekter, idéerna blir mångdubbelt fler. Det är väl helt enkelt så att det man inte ser finns inte, vilket gör att i alla fall jag köper nya garner hela tiden. Inte så att jag tänker mig något garnköpsförbud men det är faktiskt kul att göra något av det jag redan har.

Senaste projektet när det gäller att tillgängliggöra garnsamlingen var att få någon ordning på alla restgarner. Tidigare låg de i en stor pappkasse huller om buller, mer som ett förstadie till soptunnan än som en del av garnsamlingen. I fredags så åkte allt upp på bordet:

img_33641 Det var lite fascinerande att se vad som fanns där, förvånasvärt mycket snuttar av Norogarner (har jag stickat så mycket med det?) en hel del Karisma och Drops Alpacka (rester tror jag av två misslyckade projekt)och rätt mycket sockgarnsrester. Efter lite funderande och en väldig lång tid med nystmaskinen så har jag nu sju stycken ”godispåsar” istället för stora pappers(sop)kassen:

img_3375 img_3376 Två av mina ”godispåsar”, en med ekologiskt bomullsgarn och en med sockgarner. Visst ser det lockande ut?

Hur gör ni med era garnsamlingar, gömmer eller visar? Hur gör ni med era restgarner, slänger eller sparar minsta garnsnutt?