Sorg

Jag sörjer, så är det även om jag inte tänkt på det så, för det är ju ingen som har dött i min nära omgivning inte heller har jag gått igenom en skilsmässa men en sorgereaktion kan utlösas av så mycket annat som för mig av vetskapen om att jag har en dotter som är kroniskt sjuk och en son och en make med neuropsykologiskt handikapp. Vill någon läsa mer om sorg så tycker jag att informationen här är bra.

Precis som när min mamma gick bort så kommer sorgen farande utan förutsägbarhet som nu. Att som jag gjort nu, välja att skicka in en ansökan till ADHD-center, innebar att tårarna började rinna (igen). Det blev kanske så tydligt då att vi faktiskt inte ”är som alla andra”.

Eller att se min dotter tillsammans med andra tonåringar och inse vad mycket hon har gått igenom som de flesta tonåringar inte behöver och se och  lite grann förstå hur det påverkat henne. Och faktiskt önska att hon var ute och rände om nätterna istället (fast bara lagom förstås). Istället blir det tårar.

Så mycket tårar är det just nu och förutom det en stor rastlöshet som bland annat kommer fram i mitt stickande. Jag börjar på nya projekt, repar upp, börjar om igen, börjar på något annat osv. Ibland blir det början på något som här:

grona-muddar.jpg

En mudd i Malabrigo Lace (dubbelt garn) och mönster från Yll & Tyll. Nu har jag kommit till tummen och då förstår jag inte alls hur jag ska göra. Diagrammet för tumkilen är för mig helt obegripligt. Men jag fick till flätan efter tre försök (jag har inte stickat flätor förut).

Eller här:

virkad-mudd.jpg

 En virkad mudd med pärlor med mönster av Maria Gullberg. Något knas blev för jag har bara sex uddar medan beskrivningen har sju, inte för jag vet om det gör något? Jag fick dit pärlorna i alla fall, det har jag heller inte gjort förut.

Tror överlag att jag försöker hitta handarbeten som distraherar tankarna och då är ju sådant som jag inte gjort förut bra. Som nu, när jag ska försöka mig på flerfärgsvirkning. Fast sorgen ligger ju där och pockar på uppmärksamhet ändå.

Annonser

12 thoughts on “Sorg

  1. Dina projekt ser jättefina ut!

    Angående sorgen, ja, vad säger man, finns det något som kan ”göra nytta”? Förmodligen inte. Men jag tror att den måste få ha sin gång, den ska ut helt enkelt. Gråt är för mig en slags reningsprocess. När alldeles för mycket har fyllts på inombords rinner det helt enkelt över. Med tårar. I tid och ibland otid.

    Så gråt du bara på när du behöver. Känner igen reaktionen när vi fick reda på att Sonen behövde stanna ännu ett år i förskolan. Samma känsla dyker upp lite då och då när påminnelsen om att inte heller han är som alla andra kommer ifatt en.

    Någonstans inom mig försöker jag ändå tro att han kan få ett bra liv ändå. Och jag ska göra allt som står i min makt för att hjälpa honom hitta sin väg. Fast ibland är jag rädd att orken ska ta slut. Det är väl ungefär då jag börjar gråta. Känner man sig bara stark går det väl an men som sagt, ibland får det rinna över.

    Kronisk smärta har jag ingen erfarenhet av. Men visst måste det finnas stödgrupper både för din dotter och er andra i familjen? Ibland kan det kännas skönt att träffa likasinnade och slippa förklara så himla mycket.

    Sköt om dig. Varma kramar,

    Annelie

  2. Åhh, vad kan man säja? Jag tänker på dig, och hur jobbigt du verkar ha det. Och önskar att det snabbt kommer att bli bättre…

    Även fast jag tycker mig kunna se att du har kraft och hopp, eftersom du fortsätter med stickningen (fast den har krånglat).

    Kram Ulricha.

  3. Sorg kan vara så mycket. Jag tänker på dig. här kommer massor av kramar från mig.

    Ps. Jag ska ev. till Marias garn i helgen. ska du dit?

  4. Känner så med dig. Inte minst för att jag själv är inne i någon form av sorgarbete nu, gråter mig igenom många dagar. Stor kram till dig!

  5. Ja , jag tänker på dej och din familj ofta, de är så tråkigt för er.
    Tur att du har stickningarna, för mej fungerar dom som ställen där jag inte hinner/ kan tänka mina dumma tankar, ju krångligare stickning desto bättre, jag rensar mittt huvud vid stickorna.
    HA de så gott de går, nu närmar sej våren, sen blir det sommar med sol och bad, äntligen.
    Eva.

  6. Åh, vad sorligt det är att läsa din blogg och så ledsen man blir att du/ni har det så svårt! Det värsta med sorg är ju att ingen kan hjälpa en – man måste igenom det ensam. Men vad modigt av dig att skriva om det och erkänna sorgen. Det är ju fantastiskt att du orkar handarbeta ändå! Hoppas du hittar ngt sätt att ta dig upp ur svackan. Vet du, när man skrapar på ytan bär väldigt många på tunga saker som de bara inte vågar/vill berätta om. Det är iaf vår o sol – fast då kanske det känns ännu ledsnare? Hoppas så att du mår lite bättre idag!!
    ps. angående mitt mkt världsliga gnäll över Strikk i Gbg så ska du naturligtvis gå dit ändå när du är här. Garnerna är fina o ett besök skadar ju aldrig! Annars finns Deisy design på Avenyn (har faktiskt aldrig varit där!) o 2knit, en trevlig affär men den ligger i Olskroken, dvs lite avsides.ds.
    Stor kram.

  7. Att erkänna att det är en sorg är en bra början, till skillnad mot att kämpa mot den och inte förstå att den pockar på ändå.

    Hoppas att livet gör sitt bästa för att fungera för er trots allt.

  8. Nu halkar jag in är på ett bananskal lite senare än de andra som har ögonen öppna och hänger med lite bättre. Men det här med att repa upp känner jag igen som ett väldigt effektivt sorgearbete, oftast handlar det om att ha något i sina händer. Jag har ju broderat otroliga mängder under de år som jag hämtade mig från utbrändhet och sorg som jag hade släpat med mig i åratal.
    Även idag så är handarbete terapi för mig och det behöver inte alltid bli något hur stor lust jag än har från början. Jag sätter igång med liv och lust och sen sitter jag där och repar eller petar upp små jäkla korsstygn tills ögonen går i kors. Men det ger en meditativ känsla som är som balsam för min själ.
    Det här med sorg drabbar oss ju oftare än vi förstår, många tänker inte på allt som kan hända under livets gång. Att barn och anhöriga blir sjuka, eller att man själv får en obotlig sjukdom. Att saker inte blir som man har önskat eller trott ger en naturlig sorg som det är viktigt att gå igenom och erkänna för sig själv.
    Så gråt du och var inte rädd för att tänka och känna utan låt det ha sin gång så kommer du ut starkare senare.
    Många kramar från mig ett proffs på att repa upp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s