658

Det här med garnköp är ju en ganska het potatis bland oss stickerskor. Längst ut på ena sidan finns de som ger sig själva inköpsstopp och har program för att minska garnlagret, på andra sidan finns de som säger att man kan inte ha för mycket garn och att garnköpande är att betrakta som ett samlande. Sedan finns det några stickerskor som inte köper mer än det de håller på med för stunden. Jag har alltid betraktat mig som hörande hemma i den garnsamlande gruppen men undrar just nu om jag inte nått en gräns där samlandet gör mig lite lätt illamående. Varför?

Kanske för att jag har  köpt garn och stickrelaterade prylar för i snitt 658 kronor i månaden under 2007 (jag tillhör den torra skaran som gör hushållsbudget därför vet jag). Det känns som rätt mycket pengar som jag kanske skulle vilja göra annat för. Kanske för att jag också börjat ledsna på allt shoppande  jag och många med mig ägnar sig åt (eller så är jag bara en del av trenden med antishopping). Kanske för att jag inser att jag inte kommer att hinna göra något av alla fina garner jag har och det vill jag ju.

Men samtidigt vill jag absolut inte att mitt stickintresse ska omgärdas med regler och förbud. Stickning är för mig lustfyllt och det vill jag att det ska förbli. Hur gör och tänker ni?

I dag så landade ett tjockt kuvert i min brevlåda från Garnhärvan med lite reagarner och en rundsticka i rosenträ.

rosa-ullspiinerigarn.jpg

Garn från Östergötlands Ullspinneri, mitt favorit garnställe. Fyra härvor till en kofta, väst eller? Just nu klappar jag på dem och är så glad att de flyttat hem till mig. Så pass glad att jag inte tycker att de behöver nytt sällskap på ett tag. Det är lite som Jens Linder skriver apropå läsk att lagom är bäst och att de små glasflaskor med läsk som han (och jag) fick till helgerna när han (jag) var små,  var alldeles lagom jämfört med de stora petflaskor som vi har nu. (artikeln finns här). Att ha mer eller större läskflaskor, garnlager, chipspåsar eller vad det nu är gör inte alltid bättre. Eller?

Annonser