Tack!

Tack alla ni som kommenterade mitt förra inlägg om skolan! Det värmer, styrker och glädjer! Det gör också att jag känner att jag vill och kan skriva mer om situatinen i en familj med flera (tre av fyra) med neuropsykiatriska handikapp. Jag har ju gjort det tidigare men ”kom av mig” förra våren när vissa saker jag skrivit på bloggen vändes emot mig.

Kemiprovet som var i dag gick inte alls bra tyvärr, sonen känner sig misslyckad och irriterad. Men vi  får ta nya tag i morgon. Jag funderar mycket på det ni skrivit inte minst de som delar mina erfarenheter som förälder till barn som ”avviker” och de som är lärare och sett vår värld från ”andra sidan”. Det är en ständig balansgång jag går, inte sällan på slak lina. Sonen känner sig ofta som ett problem och inte som en individ och jag känner mig som den där mamman som inte kan se till att mitt barn ”levererar”. Men jag vet också att jag har en son som har så mycket kunskaper som han inte alltid får fram, han är både smart och intelligent och jag är en mamma som ser min sons förmågor och stöttar honom.

Men som sagt ytterligare en gång tack alla ni som kommenterade!

Jag är inte bra på kemi

Tidigt i somras fick jag en väldigt fin kommentar på ett inlägg jag skrivit ett bra tag tidigare: http://saltflingan.wordpress.com/2008/10/21/mutter-om-anpassad-studiegang/.

Kommentaren är skriven av en rektor där hon skrev att  hon läste min blogg ibland för att förstå bättre om ADD/ADHD. Kommentaren gladde mig mycket.

Jag har ju genom åren muttrat en del om relationen mellan skolan och mig som förälder till ett barn med ADD. Just nu skulle jag vilja skrika säga till ,inte bara rektorn på min sons skola utan alla lärare: Jag är inte bra på kemi!! Jag är inte heller speciellt bra på fysik och matte. Engelska är inte heller min starkaste sida. Däremot är jag riktigt bra på geografi, svenska, historia, samhällskunskap, religion, musik, hemkunskap och syslöjd.

Jag skulle också vilja säga (och det har jag sagt många gånger), att jag är i reltionen till min son ingen pedagog. Jag är förälder!! Jag förstår att ni på skolan blir frustrerade, när sonen som i vanliga fall inte arbetar på det sätt som det förväntas, blir sjuk så sjuk att han blir sjukskriven av läkare i tre veckor och inte kan plugga alls och kommer efter. Han går ju dessutom i 9:an och då verkar det inte finnas några marginaler för vare sig sjukdom eller handikapp.

Som förälder vill jag uppfostra mina barn, umgås med dem, skratta och bråka, vara där som stöd och allmänt bara finnas till. Jag vill också bidra till att det går bra för mina barn i skolan men jag vill inte undervisa, speciellt inte kemi som jag inte är bra på. Jag vill inte behöva känna pressen, under ett höstlov där jag och sonen åkt bort tillsammans för att umgås, att lära min son om det periodiska systemet, valanselektroner, kemiska reaktioner och fysikaliska omvandlingar. Jag vill faktiskt inte det!

Jag tycker att jag gör så det räcker för skolan (och min son) ändå. Jag betalar för att sonen ska få extra undervisning, jag går på en oändlig massa möten i skolan, jag tar emot otaliga telefonsamtal och mail från skolan med dystra rapporter, klagomål och krav på att jag ska ”ordna upp” saker och ting.

Så snälla skolan, alla skolor, låt oss föräldrar till barn med neuropsykiatriska handikapp (och säkert andra handikapp) få vara föräldrar till våra barn! Det mår alla bättre av!

Pauser

Jag har tagit lite paus med mina koftstickningar, hela veckan har jag stickat frenetiskt på mina röda flätkofta men tanken att bli färdig i morgon då friidrotts-VM är slut men jag inser att så blir det inte. Och det gör absolut ingenting och det har varit intressant att ha ett annat ”angreppssätt” på mitt stickande, jag som annars växlar friskt mellan olika projekt har hållit mig till ett enda:

Sisådär en en halvmeter har det blivit och kvar är ca 25 cm plus att plocka upp och göra ärmar.

I dag när jag pausar så är det sockstickning som gäller. Ett par till äldste sonen är nu färdiga, så skönt med lite småpill, det var bara hoptagningen för tån kvar:

Vanliga sockar stickade i Fabel. Nu ska jag börja på ett par till KM i Gepard.

Paus har det också varit i kontakten med barnens skolor helt naturligt eftersom det varit sommarlov, men jag hade i alla fall lyckas förtränga att har man barn med särskilda behov så löser sig inget, absolut inget, av sig själv i skolvärlden. Det märker jag också på att det är många som hittat till min blogg när de sökt på anpassad studiegång För lille V, som bytt skola så har man bytt rektor. Den rektor som vi hade långa och som vi tyckte bra samtal med i våras har lämnat sitt jobb och inte informerat någon om något. Så där står vi på ruta ett med en jävla massa jobb framför oss. Lyckligtvis så trivs lille V än så länge. Men en massa jobb blir det, tur att jag numera vet lite om hur man gör. Struligt är det med dotterns skola också, men efter ett möte i går så hoppas jag att vi är på rätt väg. En väg där skolan förstår vilka behov en elev med psoriasis artrit har. Men jag är så arg och frustrerad över hur skolvärlden är, den är full av fantastiska människor (lärare) som vill så mycket men som inte får chansen eftersom struktur, organisation mm inte är rätt.

Jag hinner!!

På lördag ska jag och KM på 40-årsfest och jag bestämde mig för ett bra tag sedan (ungefär i maj-juni när jag fick inbjudan) att födelsedagsbarnet skulle få en sjal som jag stickat. Denna sjal har den senaste tiden jagat mig och oron för att inte bli färdig har legat i bakhuvudet sista veckan.Först kom jag inte i gång i så god tid dvs inte förrän i juli som jag kunde ha gjort. Sedan löpte allt på rätt bra tills i lördags på Gotlandsfärjan hem då jag ägnade närmare två timmar åt att få ordning på ett enda varv, jag som hade räknat med att sticka färdigt den då. Men den blev i alla fall färdig i måndags och jag fästade tråddarna i tisdags och i går skulle jag blocka den tänkte jag men då:

blev det en kväll på akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus istället. Stora sonen hade lekt lite väl vilt på kollo och kom hem med ett finger som var brutet. Stackaren och vänsterhanden är det och han är, ja just det vänsterhänt. Men med gipset på plats så gör det i alla fall mindre ont och det blir svårt att säga nej till dataspelande eftersom han inte kan leka vilda utomhuslekar.

I kväll så hamnade sjalen äntligen utspänd på dotterns säng och jag kan pusta ut, med en dags marginal:

Mer info om sjalen kommer. Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg rätt och att dottern inte kommer hem i kväll. Fan nu kom hon hem undrar om hon tycker det är OK att stå och sova?

Minnen och ilandsproblem

I dag på morgonen har vi skickat i väg killarna på kollo på Barnens ö och dottern är på egen semester med pojkvännen så nu har vi barnfritt åtminstone tills på lördag. Skönt men det väcker också en hel del minnen från sommaren för två år sedan när barnen var i väg på kollo senast och jag var alldeles kallsvettig efter att ha lämnat i väg dem i dag. Då för två år sedan var vi mitt uppe i ett kaos som jag vanligen gör mitt bästa för att fötränga, både lille V (som inte är så liten längre på något sätt) och min dotter mådde dåligt, på helt olika sätt men med det gemensamma att vi inte visste vad det var som orsakade det hela och då inte heller vad vi skulle göra.  Lille V kom efter mycket om och men i väg och hade det sedan jättebra på kollo men med tanke på hur det varit under skolåret innan så var jag orolig hela tiden. Dottern kom i väg utan problem men sedan var det två veckors känslomässig berg – och dalbana (för både mig och dottern), ena dagen fick jag veta antingen av henne eller av personalen att hon var såpass sjuk att hon inte kunde vara kvar, nästa dag att hon kunde vara kvar. Hon blev kvar hela perioden och fick vara med och spela i slutföreställningen, vilket var jättebra för henne men jag som hade behövt de få dagarnas lugn och ro var inte långt från ett sammanbrott. Inte så många veckor senare blev hon inlagd på sjukhus och några månader senare hade vi diagnoser för båda men det visste jag ju inte då.

Medan min hjärna envist fokuserar på dessa minnen som jag vill hålla bort försöker jag fokusera på ett ilandsproblem – nämligen i vilken ordning mormorsrutorna ska vara på den kofta jag försöker göra:

Helt slumpmässigt som ovan med risken att två rutor men samma färg på kanten hamnar bredvid varandra? Eller med någonsorts tanke bakom – och i så fall vilken?

Om någon undrar vad jag håller på med så är det Yll & Tylls kofta ”Vacker linkofta med mormorsrutor” (går inte att länka till men ligger under vuxen/lin). Det finns gissar jag en oändlig rad variationer hur man kan lägga dem så detta kan jag fundera på tills minnena lagt sig.

Ensamma mamman på semester

Lille V döpte om mig till Ensamma mamman i lördags kväll när vi efter en lång tåg och bussresa var framme i Idre fjäll (KM är hemma och jobbar och målar om tvättstugan (hoppas jag i alla fal)). Då hade vi som sagt rest långt, stressat runt och letat först nyckel, sedan stuga och sedan rusat till affären som stängde 45 minuter efter vi kommit fram – allt detta i spöregn. Sedan återstod matlagning, bäddning och uppackning och sedan i sängen så kände jag mig som en ensam mamma, men just då med barn som hjälpte till när det behövdes som mest.

Här i Idre är vi för att spela handboll och rida dvs dottern rider och de andra två spelar handboll. Lille V:s storebror har spelat ett tag nu och är enligt min mening Sveriges bästa målvakt, lille V har aldrig velat spela förut men nu när han går i bollskolan så sitter han och tjatar om att få spela mer.

Mina dagar ser ut ungefär så här:

Till vänster stickning och schemat för handbollsskolan, mitten utsikt från dagens promenad, till höger Tyskland som sonen spelar  i kvällen turnering. en turnering som jag måste tillbaka till nu för det är dags för kvartsfinal…

Skolavslutning – fy sjutton

I dag var det skolavslutningsdags för lille V och i går när jag fotade fröknarnas presenter som jag gjort så tänkte jag skriva ett neutralt ”stickigt” inlägg om dessa muddar:

Men nu blir det inget sånt inlägg. Men muddarna kan ändå förtjäna en presentation; Mönster från Nina Sagulins bok Sticka accessoarer och garnet är Debbie Bliss Prima. Mönstret är härligt och garnet har en fin lyster men delar sig lite väl ofta. Jag tror dock att fröknarna uppskattar dem.

Istället blir det ett inlägg om hur en helt vanlig skolavslutning med sång och uppträdanden på skolgården, fika i glassrummet och hejdåkramar river upp en massa minnen och känslor. Ett inlägg om hur ensam man kan känna sig.

För två år sedan var det också dags för skolavslutning förstås och det var en skolavslutning jag aldrig kommer att glömma. Då var det kaos i vår familj och ett kaos som ingen av oss begrep men kanske kanske började ana vidden av. Dagen före skolavslutningen opererades min dotter, vilket gjorde att hon missade sin avslutning i 9:e klass. Hon låg därför hemma och hade ont och var ledsen. Jag, lille V och hans storebror gick på skolavslutningen. Mannen i familjen befann sig på sitt jobb. Lille V var då i en (av många) perioder innan diagnosen när han mådde riktigt dåligt, storebror JL skulle spela trumpetsolo för första gången – Du gamla du fria. Och som inte det räckte så var jag ansvarig för att lämna över presenter till lärarna i lille V:s klass (redan då var jag dålig på att säga nej) och då gärna säga något trevligt eftersom klassen skulle gå vidare till nya lärare.

Jag har nog aldrig kännt mig så ensam och otillräcklig. Men JL spelade fantastiskt vacker på sin trumpet och jag grät (kanske inte bara glädjetårar) och detta tog mig igenom avslutningen. Jag höll tal, rusade hem och hjälpte dottern att ta sig till toa, lyckades hålla lille V lugn genom allt och höll dessutom det där talet till lärarna. Men fy sjutton så hemskt allihopa var och på något sätt så är denna dag en symbol för mig kring min dotters sjukdom, min sons (och mans) handikapp och det kaos vi levt i de senaste åren.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kan gå på en skolavslutning och bara njuta av det, kanske lagom tills barnbarnens…

- Ni kan gå hem nu!!

Titta på sport live är ju bra mycket mäktigare än TV, absolut inte stickvänligt men som sagt mäktigt. Nu är det kanske ingen nyhet för någon annan än mig, men jag har varit på väldigt få sportevenemang i mitt liv (hitills), om man inte räknar knattefotboll, ungdomshandboll och dito innebandy förstås.

Att ha barn innebär mycket som man inte räknat med, att mina barn skulle sporta tänkte jag mig nog redan innan de föddes men att det skulle innebära att jag ibland befinner mig skurandes toaletter under en handbollscup och ibland sittandes i Alingsåsklacken under SM-finalen i handboll hade jag nog inte tänkt mig. Vi såg båda finalerna både damernas Sävehov – Skövde och herrarnas Alingsås – Guif. Damernas match var inte så spännande vare sig på plan eller på läktaren mycket för att Sävehov var så överlägsna men herrarnas match var spännande både på plan och på läktaren. Efter sisådär tre minuter var både jag och sonen hängivna Alingsåsanhängare. Hur nu det gick till?

Biverkningar, handboll och inget stickcafé

Just nu består mitt liv mycket av biverkningar av cytostatikan jag äter:

*höga levervärden,

*illamående,

*matleda och

*kliande utslag.

Det är övergående jag vet det (speciellt det förstnämnda eftersom jag slutat med en annan medicin som också påverkar levern) men vissa dagar blir det lite väl kämpigt. I dag är en sådan dag, kanske för att jag inte orkade med något stickcafé hos Maria. Kanske för att lördagar är en dag som jag tycker att man ska äta gott och gärna ta en fika och mysa lite, mineralvatten, äpplen, hårt tunnbröd, yoghurt, hallon och lingon är inte så spännande i längden.

Jag satsade orken på att vara med när sonen spelade i en handbollsturnering istället. Det gick inte alls bra för sonens lag men han var duktig (förstås). Däremot blir jag fullkomligt tokig på vissa människor som inte alls förstår hur man coachar andra människor ändå envisas med att hålla på med det. Ledare får vanligen det lag de förtjänar.

Bilder blev det inga så ni får en bild på en av de krukor jag planterat istället:

Nu ska jag sticka lite, det har inte blivit så mycket av det i veckan. Trevlig kväll!

Utmärkelser, kram och Uppsala på en söndag

I veckan har jag fått två utmärkelser och en kram! Första utmärkelsen kom från Metta:

 

 

 

 

 

 

 

 

Den andra kom från Britt-Marie:

 

Tack båda två!! Jag blir lika barnsligt glad varje gång jag får en utmärkelse. Båda dessa utmärklser har gått runt några varv tror jag bland stickbloggarna så jag skickar den inte vidare utan gottar mig åt dem alldeles själv.

I dag har jag också fått en kram från Eva:

 Oj så liten den blev men WordPress verkar inte gilla att lägga in dessa bilder, ingenting blir i den storlek jag vill. Men tanken att få en kram och skicka den vidare är trevlig, tack Eva och kram tillbaka till dig. Jag skickar kramen vidare till Livsglimtar – en styrkekram och till Linda - en med massor av energi.

Vi i familjen har skaffat oss ett nytt helgnöje som för oss till en massa mer eller mindre trevliga ställen. Denna helg har det varit jackpot i trevliga ställen, i går Sigtuna och i dag Uppsala. Anledningen till dessa små utflykter är lille V:s storebror som spelar innebandy och handboll. Bara att titta på matcherna, speciellt i innebandy, är hur kul och spännande som helst.

Gårdagens match mot Sigtuna var så spännande att jag trodde att hjärtat skulle stanna, men med 10 sekunder kvar av matchen kvitterade sonens lag och spelade oavgjort mot serieettan.  Den ”segern” firade vi i familjen med att gå och fika på tant Brun, gott och mysigt bla med en sprakande brasa. I dag var det handboll mot Uppsala, inte så spännande för vi fick storstryk. Efteråt blev det kebabtallrikar, inte lika mysigt och gott som på tant Brun om ni frågar mig men sönerna åt och åt och åt. Men nästa gång det är dags för match i Uppsala så vill jag ha match på en lördag tack för  hur kul är det att stå utanför Yll & Tyll en söndag och inte komma in, känns lite som att ha fingrarna i kakburken och så kommer mamma och så blir det inga kakor (fast vi hade ingen kakaburk hemma när jag var liten).

 Liten, mörk och oskarp bild på sonen som storspelar i målet. Han rockar!!