När huvudet är dumt får kroppen lida

När huvudet är dumt får kroppen lida är dagens ordspråk för mig. Varför har jag alltid så bråttom? Varför har jag så svårt att stå emot påtryckningar speciellt av typen – det finns ingen annan än du som kan göra detta. Varför kan jag inte bara säga nej när det verkligen är det jag ska säga.

Vad har jag då gjort för dumt kan man undra. Inget värre än att gå tillbaka till jobbet för tidigt efter min sjukvurpa härom veckan. I går mådde jag relativt sett bra, i dag mår jag betydligt mindre bra. Kanske ska jag någon gång börja lyssna på min läkare…

Tills dess jag gör det så lovar jag så här officiellt att jobba på halvtid och inte mer månaden ut. Så det så!

Jobb, jobb och mera jobb

Precis så har det varit sedan vi kom hem från vår härliga jul- och nyårsfirande – jobb, jobb och mera jobb. Och har jag inte jobbat så har jag tänkt på jobbet eller sovit. Stackars KM . Fascinerande hur snabbt det kan gå mellan lugn semesterkänsla i en stuga i Småland till högt tempo i storstan.

Nu är det speciella omständigheter just nu på jobbet som bör lägga sig en del om en vecka sådär. Men det har varit för mycket fokus på jobbet för min del sedan i somras – så jag måste tänka om för jag vill ju inte ha det så här. Numera drömmer jag och vågar så smått stå för,  att det jag vill jobba med huvudsakligen är mitt yrke (arkivarie) och inte som nu mest chef, som det är nu. Vill kunna grotta ned mig i sådant som bara vi arkivarier tycker är kul, arkivredovisning, RA-FS:ar, RA-MS.ar, förtecknande osv osv. Ni som är arkivarier vet vad jag menar…

Underbara Clara skriver om Mål och tankekartor i ett av sina inlägg och det känns som något jag vill göra. Jag sägs av andra som står mig nära vara en särskilt målmedveten sort och visst är det så, det är bara det att jag tappat bort målen och borrat ned huvudet och kört, lite oklart vart. Lite som en trött skidåkare, hånger med huvudet och bara kör. Clara skriver att hon gjort en tankekarta med NEJ i mitten och där hon skrivit ned vad hon inte ska göra, vilka hon inte vill jobba med – en sådan känner jag starkt att jag ska göra, tror det kan vara ett sätt att hitta lusten.  Sedan blir det nog en för jobbet, stickningen och …

Önskar mig själv lycka till !

Fyra veckor

Fyra veckor har jag jobbat heltid nu, en rätt stort steg, om jag får säga det själv, från 50 % i februari till heltid i juni. Inte ens FK ställde kravet på det (men å andra sidan det definitiva kravet på den sista juli). Men med tillbakagången till ”gamla” jobbet så var valet mellan att pressa in heltidsjobb på 75% och inte få betlat för mer eller gå upp till heltid. Ganska lätt val sätt ur det prespektivet.

På jobbet har det ju sina klara fördelar att jobba heltid, de är ju om inte annat det som är normen där jag jobbar (och som chef helst lite till förstås). På fritiden blir det dock lite större konsekvenser, det gäller tex att ladda batterierna när man är ledig

 

Promenader vid Mälaren är ett sätt att ladda batterierna, besöka Slottsträdgården Ulriksdal är ett annat sätt. Stickningen är förstås ett annat, det har in princip bara blivit rät- och slätstickning dessa veckor, sjalen från förförra inlägget här växt, växt har också en rätstickad kofta i Fabel gjort

Nu är det två arbetsdagar kvar till semestern börjar, tur är väl det för mina batterier är rätt slut. Men sedan väntar fem veckors semester (första gången i mitt liv med så lång semester). Då ska jag minsann sticka lite mer utmanande stickningar.

Ett annat nyårslöfte

Jag skrev faktiskt en lista med saker/aktiviteter som jag ville göra under 2011. Det har hittills visat sig vara bra (även om det bara gått 12 dagar på året). Flerfärgsstickning var en sak som stod med att sy X antal plagg var ett annat och nära besläktat med det var att bli sams med min overlockmaskin. Att bli sams med overlockmaskinen återstår och kommer nog att ta ett tag. Men mitt första sydda plagg för året är faktiskt klart:

En vanlig, enkel men användarvänlig kjol, den har varit med på jobbet i två dagar och förutom att den är lite väl stor så gillar jag den. Tyget är inköpt på Nea Nobelle, mönstret är från Ottobre nr 2 2007. Kjolar är kul att sy så det blir förhoppningsvis fler, jag har i alla fall tittat ut ett nytt mönster och passande tyg ur tygsamlingen.

Jag har fått en award från Sussilull – tack snälla det värmer.

Enligt den ska man berätta om tre saker man tycker om:

• Att göra något tillsammans med alla min tre barn och KM, det kan vara ett enkelt fika vid köksbordet, spela ett spel eller något mer ”avancerat”. Jag känner mig oändligt rik när vi sitter tillsammans. Tyvärr händer detta inte så ofta med tre tonåringar och en trött mamma.
• Springa. Det monotona, regelbundna rytm som infinner sig när fötterna sätts ned i asfalten är så lugnande och kickande på samma gång, tankarna stillar sig och ersätts av ett lugn och tillförsikt. Känslan efteråt är också ljuvlig, endorfinerna rusar runt och känslan av att ha gjort kroppen och själen gott finns där. Tyvärr så kan jag inte springa så ofta heller men jag tror fortfarande att jag kommer att kunna det igen.
• Mitt yrke – arkivarie. Relativt sent i livet så utbildade jag mig till arkivarie vilket är bland det bästa jag gjort. Jag är barnsligt lycklig när jag får gräva ned mig i ett förteckningsarbete, skriver en någorlunda bra arkivbeskrivning, ta fram en bra diaréplan eller lyckas få andra att förstå tjusningen med TF 2 kapitel och så mycket annat.

Jag väljer att inte skicka awarden vidare.

Tre veckor

I tre veckor har jag på pappret jobbat heltid, den 21/12 bröt jag min sjukskrivning som jag haft i varierande omfattning sedan december 2007 (tror jag att det var). På pappret därför att det varit så mycket helger att ingen med vanliga kontorstider jobbat heltid och för att jag har massor med plus på flexen. Men officiellt är jag numera inte alls i utanförskap – det ni – fast jag kan ju inte påstå att jag känner någon skillnad på den punkten.

Beslutet att gå upp till heltid borde kanske ha varit ett genomtänkt och väl avvägt beslut men det var det inte alls utan jag blev superförbannad på min jobbsituation och tänkte att enda sättet att komma ur den är att gå upp till heltid. Jag var trött på:

* att alltid känna att jag inte hann med, ”högarna” bara växte på jobbet. Till slut hann jag bara med alla måsten ingenting av det som jag tycker är roligt och som är anledningen till att jag utbildade mig till det yrke jag har.

* att känna att jag aldrig kom ifråga för mer spännande och utmanande arbetsuppgifter eller att den omorgansiation som pratats om ett bra tag där jag skulle få göra så mycket intressant ständigt skjuts upp kanske delvis pga min sjukskrivning. Man blir ju tyvärr eller som väl är varken dum i huvudet eller utan ambitioner bara för att man blir sjuk.

* att känna mig låst till en arbetsplats trots att jag vill vidare om inte någon utveckling finns.

*att känna att alla artiklar och TV-inslag om FK, sjukskrivningar, sjukförsäkringen bollande av sjukskrivna hit och dit rörde mig personligen. Att jag var en ”sån”. Nu vet jag att jag identifierar mig med som en ”sån” en i  utanförskap” ändå och att jag är stolt över det.

Om det blir någon förändring till det bättre är ju förstås för tidigt att säga, högarna har inte minskat än men jag har sänkt tempot lite vilket nog är den stora fördelen än så länge . Nackdelarna då? Jag har trots alla helger betydligt mer ont och är tröttare. Men eftersom regeringen tydligen är inne på att 25 % sjukskrivning inte ska vara ett alternativ utan att man då ska bekosta sin ohälsa själv är det väl lika bra att jag tränar.

Nu är det i alla fall helg och jag ska ta det väldigt lugnt, sticka, titta på sport, ta en promenad eller två i kylan och äta gott. Nästa vecka blir en utmaning då är det fem arbetsdagar – så då blir det på riktigt.

Tjänsteresa

Sitter i första klass på X2000 som susar söderut mot Malmö dit jag ska och nätverka bland annat. Träffa andra som jobbar med samma sak som jag vilket jag inte gör till vardags. Känns lyxigt i alla fall nu efter Linköping när de flesta klev av och lugnet la sig (undantaget mannen framför mig som snarkar högt). Lyxigt för att det är just lugnt och stilla, lyxigt för att jag inget annat behöver göra än att sitta här, visst jag måste förbereda en del eftersom jag är samordnare för träffen men jämfört med en förmiddag på jobbet så är det så skönt. Skönt ska det också bli med några nätter på hotell alldeles för mig själv. Jag hoppas hinna besöka någon trevlig garnbutik i Malmö och även Stoff & Stil.

Nu ska jag ta tag i det sista som ska förberedas…

 

Borta bra men hemma bäst

Så är jag hemma igen och ordspråket ”borta bra men hemma bäst” är faktiskt inte så dumt. Det har varit trevligt att träffa arkivariekollegor från när och fjärran, intressant att lyssna på vad som händer i vår snäva lilla arkivarievärld på nordisk nivå, intressant att se lite av Trondheim och att umgås mer än vanligt med kollegorna som finns i min närhet till vardags men det är ändå skönt att vara hemma.

En fundering jag har med mig hem är varför vi människor är i så stort behov av att sortera människor i olika grupperingar och nivåer? Vart man än kommer i stor sett och framförallt på konferenser och liknande så värderas man utifrån var man jobbar  – jag är kanske dum men blir jag verkligen en ”bättre” människa om jag jobbar på ”rätt ställe”?. Men jag har också fått uppleva hur härligt det är att ha en kollega och god vän som sällskap.

Jag har stickat en del (eftersom mina leder inte orkade med kvällsaktiviteter) och även besökt en garnaffär dock utan att köpa något (det är dyrt i Norge).Apropå stickning så såg jag till min glädje när jag kollade runt bland bloggarna som jag gillar att jag hos lilla Stickfrossa vunnit månadslotteriet där. Tack Anna – jag ser fram emot det som kommer i brevlådan!

I morgon är det dags för stickcafé här i Västerort som jag skrivit om tidigare, jag hoppas på fint väder så vi kan vara på Riddersvik. Om inte blir det som sagt på Pallas i Vällingby. Kolla in bloggen vid 09:30-10:00 om vädret ser tveksamt ut så lovar jag att lägga ut info (eller mejla eller ring).

Västerut

I dag bär det av västerut eller kanske snarare nordväst, till Trondheim, där jag ska umgås med en hel hög människor från hela Norden som precis som jag tycker att arkiv och det mesta som rör det är hur kul som helst. Det är inte så ofta jag får den möjligheten till vardags, på jobbet är jag den ende arkivarie bland en massa jurister och andra och kontigt nog tycker inte de att gallring, bevarande, val av arkivmaterial och annat är jättekul. Konstiga människor :=).

Så nu hoppas jag bara att allt funkar bra för lille V och resten av familjen när jag är borta, att mina leder inte bråkar ännu mer än de redan gör så att jag kan njuta i lugn och ro.Och så att jag och lille V och hans storebror får äta mammabetalt lördagsgodis på lördag (belöning igen).

Glöm inte vårt stickcafé på söndag klockan 11:00 på Riddersviks gård (cafét), jag ser verkligen fram emot det och hoppas få träffa flera från västerort eller andra ställen som gillar att sticka.

Arbetsvantar

Jag har i dag invigt mina nya egenhändigt gjorda ”arbetsvantar”. I mitt yrke som arkivarie till bringar man en hel del tid i mindre varma utrymmen – depåerna där vi förvarar handlingarna – ska hålla en temperatur på +-17 grader enligt Riksarkivets författning. Det säger sig själv att man speciellt om man är lite frusen av sig blir kall om man ska jobba en längre stund i denna temperatur, en rejäl stickad sjal samt värmande arbetshandskar är ett måste.

  

Rätt så snygga arbetsvantar om jag får säga det själv.

Mönster från Yll & Tyll gjort av Eva-Lotta som jag tror är kvinnan bakom denna blogg (tack Ulricha för att du ledde mig på rätt spår). I min villgörahög finns flera mönster som Eva-Lotta har gjort och efter att ha stickat dessa muddar längtar jag efter att pröva fler av dem.

Garn: Rowans 4 ply soft i färgen Tea Rose (om jag minns färgnamnet rätt). Ett underbart garn som jag vill sticka mer och mer och mer av.

Jag har faktiskt redan börjat på ett par likadana muddar till fast inte till mig men det blir fler till mig också, jag måste ju matcha arbetshandskarna på jobbet med de kläder jag har på mig. Vore lite läckert att ha ett gäng med muddar i skrivbordslådan på jobbet och välja efter klädsel och humör eller hur?