Fotbollsstickning

Nej jag hejar inte på Frankrike, men KM vill ha strumpor i franska färger. Så det är bara att sticka på och heja på Sverige när det är dags.

Is

Jag kommer att lägga bloggandet här på is tillsvidare troligtvis för gott. Det jag skrivit här har använts i ett syfte som gör att jag inte längre kan eller vill fortsätta. Kanske dyker jag upp med en blogg någon annanstans eftersom jag alltid tyckt om att blogga och inte minst den kontakt jag haft med er som läst. Den som vill får förstås gärna höra av sig till mig på mail eller liknande.

Ensam är inte stark

Livet fortsätter att vara oändligt svårt, svårare än något annat jag gått igenom hittills. Men jag har någonstans innifrån plockat fram krafter i mig som jag inte hade en aning om att jag hade och kämpar. De senaste veckorna har inneburit många insikter om mig själv, människor nära mig och nya insikter om hur samhället fungerar/inte fungerar.

En viktig insikt, som jag väl i och för sig visste innan är att ensam är inte stark. Under dessa veckor har vänner dykt upp från lite oväntat håll för att jag valde att öppna mig för de personerna. Andra vänner, där relationen innan av olika skäl varit mindre bra har nu blommat upp. För allt detta är jag tacksam även om jag önskat att  livet inte skulle ha behövt ta en sån här vändning för att det skulle ske.

Just i dag vårstädar jag i trädgården.

Det skulle i det skede jag befinner mig i kunna vara lätt att bara fokusera på rishögarna och det gör jag förstås ibland (inte bokstavligt) men det blir lättare under svåra dagar om jag istället kan lyckas fokusera på det vackra.

Apropå att ensam inte är stark om än kanske lite långsökt så undrar jag om det finns någon/några som har lust att träffas och sticka någonstans under påskhelgen (i Stockholmstrakten då)?

Lite blått fluff

Ibland är det skönt att växla till något litet som relativt fort blir färdigt. I alla fall om man som jag stickar envist på koftor och tröjor som växer och växer men som aldrig blir färdiga känns det som.

Mudden Maja Lisa från boken Pulsvärmare en inspirationsbok. Garnet är från Eva i Stäket, jag fick det av Eva i ett nordiskt hemligvän byte för länge länge sedan. Mjukt gosigt garn och ett trevligt mönster.

Tack ni som kommenterade mitt förra inlägg – jag kämpar envist på men det är svårt.

Oplanerat

Ibland eller kanske rätt ofta blir saker och ting inte som man planerat. Som idag, jag reste västerut till Göteborg i går eftermiddag för att jag i dag skulle träffa en kollega och jobba under dagen, därefter skulle vi träffa fler kollegor för att nätverka i två dagar. Hon blev tyvärr sjuk och min dag gick från planerad till oplanerad, dock inte utan att jag jobbat. Men på jobbet har man ju fikarast och det tog jag mig också en efter att ha producerat ett gäng power-point bilder.

Hotellrummet inbjuder inte till fika, om man inte gillar kexchoklad och apelsinläsk så jag tog en promenad hit. Perfekt fikaställe.

Gick tillbaka och jobbade, fler power-point bilder. Därefter lunch på Botaniska.

Efter en stund jobbande till vidtog mer planerade aktiviteter i form av besök på olika garn- och tygaffärer. Mer om det i morgon.

Hobbyrum

En dröm är på väg att gå i uppfyllelse – ett alldeles eget hobbyrum (eller vad jag nu ska kalla det). Anledningen till att ett rum blivit ledigt i huset är tragisk och inget en mamma önskar. Visst ens barn ska för eller senare flytta hemifrån men inte på det vis det blev för mig. Jag kan bara hoppas och önska att det blir annorlunda när tiden har gjort sitt.

I väntan på att hantverkare ska komma hit i slutet på sommaren så flyttar jag in och får en god chans att känna in hur jag vill ha det. Än så länge ser det ut så här:

En början, många tankar och drömmar finns. Här näst ska mina garnskåp flytta upp. Tillsvidare får jag stå ut med ett skräphörn också. När allt är klart i början på hösten då ska jag ha ”inflyttningsfest”.

Årskrönika del 2

Juli

Semestermånaden med stor S. Jag och KM har några dagar för oss själva först medan barnen är i väg på kollo och sommarjobb, vi njuter av Stockholm och skärgården. I slutet av månaden åker vi till Mallorca, min allra första solsemester någonsin. Det är varmt och vi inser att vi kanske inte är solsemesterfantater men Mallorca är vackert och jag åker gärna tillbaka en vår eller höst.

En sockstickning är bland annat med på resan och den blir också färdig:

Ulrikas fina sockmönster i ett härligt illgult wollmeisegarn.

Augusti

I augusti är det dags att återgå till vardagslivet med jobb, skola osv. Jag är trött och sliten men laddar för att orka fram till den 8 september då det kommer att bli ett rejält avbrott från vardagen för min del. En stor förändring inträffar i och med att (lille) V får en resurs i skolan, en fantastisk människa och det hela kommer att innebära en stor skillnad för mig och för V tror jag i alla fall.

Till min födelsedag väljer jag äntligen att göra i verkligheten det jag drömt om länge – att bjuda hem ett härligt gäng med stickande vänner och bekanta. Det blir för mig precis så fantastiskt som jag drömt om:

September

Den 8 september beger  jag mig i väg på en resa, inte långt bort geografiskt men fjärran från min vardag. Jag åker till Vidarkliniken, i drygt två veckor är jag där. Dessa veckor innehåller mycket vila, promenader, omslag, massage, läkeeurytmi och nya sorters läkemedel. Det blir två ytterst märkliga veckor med mycket känslor både positiva och negativa. Men känslan av att vara totalt smärtfri kommer jag alltid att minnas. Väl hemma igen slår vardagen hårt till och kontrasten blir väldigt stor.

Det blir väldigt mycket sticktid under tiden på Vidarklinken, TV finns inte och man rekommenderas att avstå från radio vilket jag i och för sig inte gör. Den stickning som jag minns bäst är mina första par fingervantar men jag stickar även på sjalar, en kofta och lite annat.

Oktober

I oktober är jag tillbaka i vardagen med stort V, omställningen är svår på många sätt. Med från Vidarkliniken är medicin i sprutform som ska tas i princip varje dag, det gör skillnad men är mentalt en tröskel att ta sig över varje gång. Det är svårt att hitta tillbaka till relationerna med de  som står mig nära.

Någon större lust till stickning har jag inte.

November

I början av november håller jag får första gången i en lite större utbildning på jobbet för personer även utanför min arbetsplats. Det är en fantastisk känsla när det är gjort, jag kan, jag vill och det blir faktiskt bra (nog). Jag börjar känna att jag hittar rätt i vad jag vill med jobbet (även utanför utbildningen) och det känns så skönt. Tyvärr så håller inte kroppen ihop, jag åker in i ett rejält skov och en sjukskrivning på heltid blir oundviklig. Det känns först som ett misslyckande med nu kan jag se det som att jag faktiskt börjat ta hand om min hälsa.

Jag stickar en hel del på sockar som är tänkta att bli julklappar till de närmaste utanför familjen, en tanke om att föra en tradition vidare från min svärmor och hennes svärmor. Nu blir det av olika skäl inte så men det var spännande att för första gången börja bolla med olika garner och färger och inte slaviskt följa ett mönster som jag alltid gjort tidigare.

Jag hänger också på Marias UFO-utmaning och även om det inte alltid syns på bloggen så åtgärdas fler UFON än tidigare.

December

Julmånad och jag försöker och lyckas mer än de senaste åren hitta julkänsla. Vi är hemma över julen hela familjen och får besök av nära släktingar som vi inte firat med på länge, det känns bra. I början av månaden får jag träffa en ny reumatolog som till skillnad från min gamla tycker att jag ska få prova en ny sorts medicin (detta kan mycket väl hänga ihop med att Socialstyrelsen ändrar sina riktlinjer för medicinering). En del tester måste göras först men vill det sig väl så börjar jag med den nya medicinen i början av januari 2011. Jag jobbar halvtid och följer min företagsläkares bestämda ord om att göra det för första gången i mitt liv. Månaden präglas av många tankar och funderingar kring mig själv och vilken väg jag vill välja att gå.

I december blir jag färdig med min karamellrandiga tröja, en tröja som jag är mycket glad och stolt över (bild finns här). Stickningen är som den ska vara, rolig, inspirerande, kreativitetsskapande. Och så hoppas jag att det blir under hela 2011.

Årskrönika 2010 del 1

 

Januari

I januari försöker jag jobba heltid trots att förutsättningarna inte finns riktigt. FK jagar efter mig och jag tycker att ”högarna” på jobbet bara växer. Försöket tar tvärt slut i slutet av månaden när jag ska prova en ny medicin som det visar sig att jag inte tål och jag blir sedan tvungen att vara utan medicin helt ett tag – ett kraftigt skov blir resultatet.

Jag är för första gången i (lille) V:s skola för att berätta mer för lärarna om ADD och vad som kan vara bra att tänka på, ett bra möte som leder till fler bra saker under året, mer än vad jag kunnat drömma om.

På stickorna har jag mest garn från Östergötlands Ullspinneri (precis som nu), jag är sugen på flerfärgsstickningens mysterier men fastnar på vägen.

Februari

Jag tillbringar en stor del av februari liggande på mage tittandes på OS, när det går sitter jag upp  och stickar. Jag inser att man kan ha mycket mer ont än vad jag någonsin kunnat ana och att det går att hantera det också. När jag så får tillbaka min gamla medicin börjar det så sakta vända. Många och långa samtal har jag med KM om livet i stort och smått, det leder oss så småningom till något nytt och fantastiskt.

Under OS är jag med i OS-stickningen på Ravelry och stickar på en stickning som passade mig helt perfekt att hålla på med:

Min Tea leaves cardigan, det var på något sätt magiskt att få den att växa fram ur mina händer när jag kände att så mycket annat gick bakåt. Tyvärr är den alldeles för stor för mig i dag, jag tappade bort rätt många kilon under första halvåret 2010. I februari börjar jag också sticka på det som nog är den stickning jag är mest nöjd med 2010

Mars

I mars har jag börjat jobba igen (gjorde jag redan i februari samma dag som OS var slut minns det för det kändes som jag var ”OS-sjuk”). Så många minnen har jag inte från månaden, det är en kämpig månad.

I mars åker jag för första gången till Grötö och jag gör det tillsammans med Linda. Det var en härlig upplevelse i fantastiskt sällskap. När jag kom hem ville jag gärna ha fortsatt att klappa på andras stickade alster men det passar sig inte riktigt på alla ställen .

I mars drabbas jag också av Wollmeisefebern och stickar färdigt en annan av årets favoriter – en Ishbel

April

I april åker vi på en fantastisk härlig skidsemester till Vemdalen. Jag åker inte ett stavtag på skidor av någon sort men promenerar desto mer, resten av familjen åker skidor och snowboard. Denna vecka kommer för alltid att finnas starkt i mitt minne för det som händer mellan mig och KM då är magiskt.

En fin stickpresent får jag också som betyder mycket:

Vi är fler som har smärtan som ständig följeslagare i blogg världen och den ”gemenskapen” betyder mycket för mig.

Maj

I slutet av maj börjar jag igen att jobba heltid,  pressad av FK väljer jag heltidsjobb för att känna mig fri trots att jag vet att kroppen inte kommer att klara av det. Det kommer att hålla i ett halvår men det vet jag ju inte i maj.

Jag stickar en del i maj men som jag minns det har jag tankarna och intresset mer i trädgården än i stickningen. Ett nytt garnskåp köper vi i början av månaden och jag samlar alla garner på ett ställe i huset vilket känns väldigt skönt.

Juni

I juni direkt efter skolavslutningen åker jag och killarna upp till Idre och det årliga handbollslägret. Handboll har sedan äldsta sonen började spela vuxit in som en viktig och rolig del i mitt liv, både när sonen spelar och att titta på handboll på TV. Veckan i Idre blir superskön, jag mår riktigt bra i mina leder, vädret är bra och det är lugnt och skönt. Jag testar för första gången maq-träning vilket jag gillar och som gör gott.

Juni verkar ha varit en sjalmånad när det gäller stickningen. Överlag stickar jag mycket igen

Haruni och ytterligare en Ishbel.

Jag börjar också sticka på min Tappan Zee, för omväxlings skull hoppar jag på och stickar ett nyutkommet mönster:

 

Tack!!

Jag är så otroligt glad och tacksam över de fina kommentarer som jag fick till mitt förra inlägg. Jag säger som Bohusstickan, jag sparar dem i påhittad burk där jag  (också) samlar på snälla och goda människor. Det betyder otroligt mycket att ni finns därute!

Jag vet fortfarande inte hur jag vill gå vidare, som grädde på moset så vill inte överläkaren på BuP (Barn och ungdomspsykiatrin) skriva något nytt intyg eftersom han tycker det som FK fått med ansökan är bra och att det inte finns något mer att tillägga. Den läkare som skrev intyget och som vi hade bra kontakt med har slutat.

Just nu så känns det skönast att tänka på annat som stickning. Jag var på stickcafé i dag på Ett litet nystan och att sjunka ned där på en stol, fika, sticka och prata var verkligen hur skönt som helst. Så en sak vet jag i alla fall att jag vill – sticka mer i gott sällskap.

UFO-dags

Det behövdes något extra för att putta igång mig att blogga igen, förstår inte varför det ska vara så svårt. Men när jag såg på Marias blogg att hon uppmanande till att minska på ufo-lagret så kände jag mig manad och på köpet så ”måste” jag ju blogga också. Så nu jädrar!

Första ufot blir ett sånt där riktigt fånigt ett, där jag slutat när det bara återstår en yttepytte sak som tar max 10 minuter. Det blir en lätt start men samtidigt skönt att få bort en pinsamhet.

Ett par sockar (jaywalker) där det bara återstår att grafta en tån. Inget jag gillar och jag tycker det är svårt att få det bra så det är väl därför de blivit liggande.