Skolarbete

Så var det dags igen, dags för en massiv insats för att hålla lille V på rätt kurs i skolan. Nej det är inte skolan som står för det utan lille V och jag. Vi har varit här förr och börjar väl bli lite rutinerade på gott och ont, i vart fall tar vi det med större ro. I dag har vi ägnat oss åt att skriva läslogg och efter den vanliga inledningen med svårt att fokusera, otålighet och lite tjafs från lille V och en stigande irritation från mig så händer det magiska som gör mig alldeles varm och lycklig. Fokus infinner sig, lugnet lägger sig och jag ser min lille kille helt fokusera på det som alldeles nyss bara inte gick. Det är magiskt! Ni skulle bara se honom!

Vad jag inte förstår är varför denna magi inte går att skapa i skolan någon gång ibland? Visst jag är hans mamma och vi står varandra väldigt nära och det är raka rör som gäller på ett sätt som inte går med någon annan. Men visst måste det vara möjligt att även i en skolmiljö skapa förutsättningar för en liten kille med koncentrationssvårigheter att få lyckas? Tydlighet, lugn och ro, uppmuntran och att locka fram lusten är det som behövs.

I morgon stannar vi hemma båda för att jobba i kapp, det känns egentligen helt vansinnigt att bestämma sig för att hålla sitt barn hemma ifrån skolan för att han ska kunna göra sitt skolarbete men jag vet att det är effektivt. Det viktiga för mig är att han får känna att han lyckas.

Perspektiv

Nu sitter jag och lille V och pluggar igen på kvällarna för att han inte ska komma efter i skolan, jag har skrivit om det förut tror jag och kommer säkert att skriva om det igen. I dag när vi satte oss för att plugga kemi (av alla ämnen) så fick jag känslan av ”inte nu igen” och ”här har jag varit förut jag vill inte mer” och då var det nyttigt att faktiskt tänka efter lite. Att faktiskt inse att det hänt en del och att allt inte är lika men också komma ihåg att vi har en lång väg kvar att gå längre än många andra barn.

När lille V gick i trean, för tre år sedan, kunde han inte vara i samma klassrum större delen av tiden som sina klasskamrater utan ha satt i en egen vrå i skolan. Det tog allt mellan en halvtimme och en halv dag att lämna honom i skolan. Läxor fanns inte ens i vår föreställningsvärld att det skulle göras. Det var här och nu och 110% fokus som mamma. Förra året så här års satt jag på många möten för att anpassa studiegången för Viktor, det handlade om saker som att plocka bort ämnen för att skoldagen inte skulle bli så lång, hur skolarbetet skulle brytas ned i små små hanterliga bitar för lille V och mycket om utformande av belöningssystem. Inte lika akut situation som i trean men krävande. Under vårterminen senaste läsåret hade lille V resurs på heltid och anpassad studiegång.

I dag går han i skolan på heltid bara det är en stor skillnad, även om han fortfarande behöver ”vilodagar”. Han läser alla ämnen (även om skolan vill ta bort franskan). Fram tills förrförra veckan så har vi inte gjort några läxor hemma eller tagit igen skolarbete hemma. Han har redovisat flera steg (term inom kunskapsskolan) och fått VG på ett eller kanske till och med två prov. Så det är skillnad han klarar otroligt mycket mer och nya skolan har i alla fall delvis ett upplägg som passar lille V bättre.

Ändå är det oroande och tungt med ansvaret. Tankarna drar framåt om några år, kommer han att vända sig till mig för att få hjälp då med eller kommer tonårskänslorna att ställa sig i vägen. Vem ska hjälpa honom när min förmåga inte räcker till (som med kemi). Kommer min ork och tålamod att räcka?

Som parentes kan jag säga att om jag hade läst kemi i dag så hade jag nog tyckt att det var superintressant när jag var i lille V:s ålder var det bara tråkigt och svårt. Kanske för att ingen tog sig tid att förklara för mig…