Vinnarna!

Ett stort och varmt tack till er som kommenterade mitt inlägg ”Det ska vi fira”. I mångt och mycket bekräftar de, det jag vill uppnå med bloggen men era kommentarer gav också en del nya infallsvinklar. Framöver hoppas jag kunna ta ännu fler steg åt de håll jag vill utveckla bloggen.

Så till vinnarna:

Vinnare av det lila pälsullgarnet blir Linda med fina bloggen Ulliga gulliga färgglada. Att jag med det jag skriver kan inspirera lärare och andra som jobbar inom skolan är en enorm inspiration! Många tänkvärda ord i övrigt också.

Vinnare av de tre härvorna Sarah Tweed blir Eva med den för mig nya bloggbekantskapen Nålar, fyrfotingar och Gud. Om det jag skriver kan göra att någon känner sig mindre ensam med sin smärta, kamp för barnen edyl så är det en stor morot.

Vinnaren av stickboken blir Eva med bloggen med det härliga namnet Schyssta nystan. Tanken att hålla de jag känner med inte träffar så ofta som jag skulle vilja med uppdateringar om livet är ny för mig men när jag läste det du skrev så självklar. Att bjuda på annat än en glansig fasad är viktigt för mig dessutom.

Helst hade jag velat ha lite priser till er alla för ni har som sagt alla kommit med värdefulla synpunkter.

Ni som har vunnit – maila mig era adresser så skickar jag vinsterna till er under veckan som kommer (fast till Eva med Schyssta nystan så kanske jag tar mig förbi nya kontoret med boken istället).

Nu satsar jag vidare mot 800 inlägg

Det ska vi fira!

Som jag skrev i början på veckan så har jag nu passerat 400 inlägg på bloggen sedan starten (hur många det var på gamla bloggen har jag inte kollat). Det tillsammans med att jag lyckats få i gång lite aktivitet på bloggen (igen) tycker jag är en bra anledning att fira

Jag är väldigt glad att vara igång med bloggandet igen och känner att jag gärna vill få till det som en del av min vardag att blogga.  Jag har funderat en hel del på vad jag vill skriva om, vad ni som är här vill läsa, vad som får till en dialog på bloggen mm. För at få ytterligare inspiration till att blogga så vill jag gärna att ni berättar för mig vad som får er att fastna för en blogg (dvs återvända och läsa regelbundet), vad som får er att kommentera, gärna mer konkret vad ni främst uppskattar/inte gillar med min blogg.

Jag kommer att dra tre vinnare bland er som svarar, helt enkelt de tre som jag tycker givit mig mest inspiration. Jag har tre olika ”priser” så ange gärna i kommentaren vilket pris du helst vill ha. Alla priserna kommer från min garn- och boksamling Svaren vill jag ha senast fredag 3 maj.

Det ni kan vinna är:

En härva lila pälsullgarn från Östergötlands ullspinneri (färgen är missvisande på bilden tänk mer plommonfärgat)

Tre härvor Sarah Tweed från BC garn

Bok från min Londonresa med många tips och idéer på vad man kan göra med en härva sockgarn.

Jag ser fram emot era tips!

 

 

Näringsbrist och överbelastning

Näringsbrist och överbelastning ät orden för dagen.

Ni som följt min blogg länge vet att vi har en hel del diagnoser samlade i familjen. Tre av fyra har ADHD, två av dess tre har dessutom Aspberger och så jag som är ”normalstörd” men reumatiker. Jag har framförallt skrivit om lille V (som numera inte är så liten), mycket under de första åren efter diagnosen mer sporadiskt under senare år. Jag velar fram och tillbaka om och hur jag ska skriva om detta vårt ”annorlunda” liv men av många skäl vill jag skriva om det och tittar jag på besöksstatistiken så är det rätt många som vill läsa om just detta. Så det kanske är slutvelat nu.

I dag har varit en läkarbesöksdag därav orden näringsbrist och överbelastning som ord för dagen.

Näringsbrist och förmodligen diverse vitamin och mineralbrist(er) tillsammans med migrän blev läkarens ord till mig och (lille) V. Inte oväntat kanske, V är mager som en sticka och äter ofta lite och som den tonåring han är mindre bra mat när han äter framförallt när mamma inte är hemma. Just aptitproblem och viktnedgång är en vanlig biverkan när man äter Concerta och Ritalin (de vanligaste ADHD-medicinerna). Det svider måste jag erkänna i mammakänslan när man får höra att ens barn har viktproblem och näringsbrist – jo jag vet att jag egentligen inte gör fel, att jag är en bra mamma, men viljan att nära sina barn är stark. Nu stundar näringsdrycker, nattamat (när medicinen har gått ur) och att hitta på olika sätt att få i V så mycket bra näring som möjligt. Nytt försök att få vårdbidrag får det också bli (eller om någon kan uppfinna fler timmar på dygnet).

Överbelastningen var ett ord jag fick med mig från ett annat läkarbesök som rörde mig själv. Min hjärna är överbelastad av alla smärtimpulser som reumatismen och migränen orsakar, lägg där till hög stress så går min hjärna på överfart. Inget nytt det heller egentligen, men ett faktum som jag gärna väljer att blunda för (tänker på mitt förr förra inlägg om jobbandet) och låtsas som om det inte är mig det gäller. Strutstaktik Men läkaren förklarade pedagogiskt men väldigt tydligt vad som händer med en hjärna som går på överfart så nu är det komplettrande medicinering som gäller och sedan äntligen träning för att långsiktigt få till ett mindre smärtfyllt liv.

En bra dag med nya lite omtumlande insikter att ta till sig. Nu matlagning och sedan sticktid!

Tack!

Tack alla ni som kommenterade mitt förra inlägg om skolan! Det värmer, styrker och glädjer! Det gör också att jag känner att jag vill och kan skriva mer om situatinen i en familj med flera (tre av fyra) med neuropsykiatriska handikapp. Jag har ju gjort det tidigare men ”kom av mig” förra våren när vissa saker jag skrivit på bloggen vändes emot mig.

Kemiprovet som var i dag gick inte alls bra tyvärr, sonen känner sig misslyckad och irriterad. Men vi  får ta nya tag i morgon. Jag funderar mycket på det ni skrivit inte minst de som delar mina erfarenheter som förälder till barn som ”avviker” och de som är lärare och sett vår värld från ”andra sidan”. Det är en ständig balansgång jag går, inte sällan på slak lina. Sonen känner sig ofta som ett problem och inte som en individ och jag känner mig som den där mamman som inte kan se till att mitt barn ”levererar”. Men jag vet också att jag har en son som har så mycket kunskaper som han inte alltid får fram, han är både smart och intelligent och jag är en mamma som ser min sons förmågor och stöttar honom.

Men som sagt ytterligare en gång tack alla ni som kommenterade!

Utlottningar

Jag brukar inte hänga på utlottningar på olika bloggar men nu har det dykt upp två helt oemotståndliga utlottningar så jag gör ett undantag och hoppas på tur.

Först ut är Tant Kofta som lottar ut biljetter till syfestivalen i Borås och ett häfte med mössmönster – det vill jag ju så klart vinna.

Den andra utlottningen är det Sticka på landet som har och där kan man vinna helt oemotståndligt fint garn från fåren Kurt och Rune. Det vill jag också vinna såklart.

Tittut!

Tittar försiktigt in och säger – Hej! Är lite rädd att min blogg och mina läsare gett upp tron på min skrivförmåga, vilket i så fall är begripligt med tanke på hur tyst det varit här. Lika tyst har jag varit i kommentarerna hos er andra bloggare. Tja men nu är jag här igen men ambitionen att skriva med någorlunda regelbundenhet igen, ungefär som jag brukar. Vill man ”se” mig oftare är Facebook ett hett tips.

Jag börjar min återkomst med ett färgstarkt färdigt projekt:

Ett par Kristina till denna gång i Wollmeisegarn i påskgult. Färgen är svår att återge men den är väldigt väldigt intensivt gul, lite lite melerad och inte en färg jag skulle använda normalt sett, men det är ju Wollmeise… Mönstret Kristina som Ulricha gjort tycker jag är suveränt, sockan sitter som gjuten på foten.

Med tanke på att det regnar i dag och att det kommer bli höst om ett tag, oavsett om jag vill eller inte, så ska jag nog göra allvar av mina planer om att köpa mig ett par låga gummistövlar i glada färger.

Ett paket med rosa snören

Att känna att jag inte är ensam är en gåva eftersom någon annan då finns hos mig, inte alltid fysiskt men i tanken. Känslan av gemenskap har jag känt många gånger sedan jag kom med i stickbloggvärlden. Som i går på stickcaféet med Riddarmaskorna och som i dag när det låg ett paket i brevlådan när jag kom hem. Det låg där helt oväntat men så välkommet. Paketet i sig gör mig förstås inte mindre ensam men jag har fått vara i givarens tanke under hela dess tillblivelse. Det är gemenskap.

Tack Bohusstickan! Ditt paket är fantastiskt både garnet och börsen har jag tittat på och önskat mig! Vi delar mer än ett stickintresse tänker jag -  vi har båda att hantera smärta (och allt som följer med det) i våra respektive liv och i det är vi som individer ofta ensamma och möter oförståelse från många.  Därför skickade jag ett paket västerut för ett tag sedan och i dag fick jag ett paket. Det är ett paket som ger mig styrka, glädje och värme på flera sätt. Förutom att jag känner en speciell gemenskap så har jag även tagit tag i en av mina många små rädslor (ni får gissa vilken eller fråga) och det ger så mycket.

Jag önskar och hoppas att vi träffas någon gång i verkliga livet Bohusstickan!

Blogga -jag?

Det vill sig inte just nu med bloggandet. Det är inte så att jag inte hinner eller vill men på något sätt är det väldigt långt mellan tankarna i huvudet och mina fingrar. För i tanken har jag skrivit fler inlägg senaste veckan:

* Om min fina present från Yll & Tyll som jag fick av KM i fredags.

* Om mitt besök hos Eva i Stäket i torsdags.

* Om mitt möte med lille V:s skola i måndags.

* Om kafkaliknande telefonsamtal med sjukvården för att få tid för ett läkarbesök hos reumatologen.

* Om mina färdiga vantar som jag använder varje, varje dag och som jag dessutom fotat i någorlunda dagsljus.

* Om vad jag ska sticka under OS (ravelrystickningen)

Ja inte saknar jag uppslag i alla fall. Någon har i en kommentar tidigare skrivit att när man börjar skriva om sin bloggtorka så är man på g igen. Jag hoppas på det och hoppas att ni har tålamod med det magra bloggandet.

Tyst!

Tyst har det blivit här på bloggen ett tag nu. Jag kunde säga att det beror på att jag har väldigt mycket att göra på jobbet, för det har jag, jag kunde säga att det beror på att jag har väldigt mycket praktiskt att fixa med här hemma för det har jag också. Jag kunde säga att det beror på att jag inte stickar så mycket men jag brukar ju blogga om en massa annat så det skulle nog ingen tro på

Men sanningen är nog den att jag har så mycket tankar som jagar runt, runt i mitt huvud att det inte vill sig att blogga, även om jag vill och saknar det och er. Efter dessa år med så mycket svårigheter eller utmaningar beroende hur man ser det, har jag landat i en massa funderingar kring vem jag är egentligen. Jag tror att jag tappat bort mig själv! Eller som psoriasisförbundet skriver om psoriasis ”denna sjukdom som kan drabba både huden, lederna och självkänslan”. För mig har den drabbat två…

Och vinnaren är…

Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle få så många besökare för att lilla jag skrev utlottning i subjectraden. Inte hade jag en aning om att det fanns bloggar enbart inriktade på tävlingar och utlottningar heller, så där lärde jag mig något nytt. Men glad är jag för alla besökare och alla kommentarer. Men gladast är jag som jag skrev när jag gjorde utlottningen för er som är här ofta och som stöttar och uppmuntrar. Glad för alla som jag har fått lära känna via bloggen i verkliga livet.

Jag fick  via Stickfrossas blogg tips om en slumpgenerator och den drog nummer 43 som vinnare av min utlottning. Bakom nummer 43 gömmer sig Eva i Stäket.  Jag hör av mig till dig Eva på mejl så kommer vi överens om leveransen. Än en gång ett varmt tack till er alla som var med!