Beroendeframkallande

Det var ett tag sedan jag hade en stickning som riktigt uppslukade mig. Den röda koftan var nästan så tills dess garnet tog slut med bara en kort ärm kvar men då förvandlades den till en eländesstickning. Men igår så började jag på detta:

Och nu är det ”bara ett varv till känslan” som gäller. Nu består ett varv av 270 maskor för tillfället så… Det jag stickar är tröjan Anne av Ruth Sörensen, garnet är Kauni effectgarn. Allihopa inköpt hos Maria på Garnkorgen. Och jag inser att jag är inne i en period där det ska vara färg, gärna blå-grön-grå-turkos sådär och kan jag i samma projekt förena både spetsstickning och flerfärgsstickning då är jag lycklig.

Så nu blir det en kväll med Anne, fotboll och en chokladbiskvi. Biskvin är lille V:s belöning för att han (tillsammans med sin storebror) klarat sin första hemstudiedag dvs gjort flera skoluppgifter hemma på egen hand. Låt vara att han säkert ringt mig 10 gånger i dag och att jag är tveksam till om hemstudiedagar när man går i sexan är så bra men han var färdig när jag kom hem och det har aldrig hänt förut (när han haft läxor odyl). Väl värt att belöna!

Mer mutter om anpassad studiegång

Jag håller på att spricka av att försöka hålla min ilska och frustration inne när det gäller lilleV:s skolgång. Tiden för den anpassade skolgången är förlängd ytterligare, nu med fyra veckor till. Skolan är nöjd. Lille V är nöjd men att gå hem tidigare och att känna att han orkar med skolgången och jag förstår honom fullt ut. Glad är han (och jag) för att skolan äntligen jobbar med belöningssystem någorlunda strukturerat och regelbundet. Han ringer varje dag till mig när han kommer hem vid tolvtiden och berättar hur många klistermärken ha samlat ihop till under dagen. Förra veckan hade han samlat ihop så pass många att han tillsammans med en del av sina sparade pengar kunde köpa ett dataspel som han så länge längtat efter.

Så varför håller jag på att spricka av ilska då när allt är så bra? Jo för jag måste numera varje dag:

• planera och ordna lunch till lille V (av princip så ger jag inte mina barn färdigmat) som han kan äta när han kommer hem från skolan.
• varje dag oavsett vad jag håller på med på jobbet, avbryta det för att gå igenom skoldagen. Något som jag gärna gör varje dag men helst inte från jobbet.
• läxa ikapp det som lille V missar i skolan dvs de som klasskamraterna gör efter lunch. Så istället för att bli frustrerad i skolan när koncentrationen förevinner så blir det på hemmaplan (vilket är både bra och dåligt för V).
• oroa mig för att lille V ska komma så långt efter i skolan att han inte klarar målen för årskurs 5.

Nu kanske det låter som att jag inte vill hjälpa lille V med skolarbetet alls eller prata med honom under dagtid men så är det inte alls. Men det är skillnad på att hjälpa sitt barn med en läxa eller att ibland bli uppringd när något speciellt hänt och den situation vi har. Jag har sagt det förut – jag vill vara mamma till lille V inget annat. Jag vill att skolan ska ta ansvar för lille V:s inlärning utifrån han behov och därmed ge honom de resurser han behöver och det nu på en gång.

Så att jag kan få vara ”bara” mamma och ge lille V och hans syskon det som jag som mamma vill och kan ge. Som en härlig höstpromenad tillsammans där vi kan test att fotografera. Det tycker jag är kvalitetstid.

Mer om guldstjärnor

Det i särklass mest lästa inlägget på min blogg är det jag skrev i mellandagarna förra året om guldstjärnor och belöningssytem. Eftersom såpass många söker sig hit för att läsa om just det så tar jag upp tråden igen. Ni som bara vill läsa om stickning kan hoppa över dagens inlägg.

Jag och lille V har jobbat med belöningssystem sedan han gick i trean, i två år ungefär. När jag började visste jag inte vad belöningssystem var och inte att lille V hade ADD heller. Men det hjälpte att sätta upp mål och belöna i alla fall ibland, en massa gånger har det stjälpt eller bara runnit ut i sanden istället.

 Det belöningssystem som jag så här efter två år och många försök är mest nöjd med är nog det första som kom till på vårterminen i trean när lille V gång på gång kom hem och var ledsen eller arg för att han inte hade klarat av veckans 10 ord (rättstavning). Mina försök att öva på orden dagarna innan slutade alltid med bråk och/eller tårar. Men efter en del funderande och en stor portion ingivelse så sa jag till lille V att om du har alla rätt på nästa veckans ord så får du bjuda hela familjen på fika (jag stod för fikat förstås men hans presation gav ”rätt” till fikat). Han nappade direkt och var supernöjd med att vara den som lyckats och som fick bjuda alla på fika. Syskonen bidrog till att göra det lyckat genom att bara vara glada för att få fika.

 

Efter ett par gånger med alla rätt på veckans ord så satte vi tillsammans upp ett större mål och det var att om lille V hade rätt på veckans ord 10 gånger på raken så skulle han få bjuda hela familjen på tårta – och tårta blev det förstås.

 Att jag är mest nöjd med detta belöningssystem beror framförallt att lille V själv blev så glad och stolt över sig själv. Varje gång han satt vid köksbordet och bjöd på fika så lös det av självförtroende. Det han gjorde innebar att han fick ”bjuda” andra på något positivt istället för att vara den i familjen som fick skäll och annan negativ uppmärksamhet. Såsmåningom började även syskonen kräva belöningar för sina skolinsatser och det blev en himla massa fika ett tag  – men det var och är det värt.

I dag har vi ett belöningssystem i gång och det rör också skolarbetet. Lille V får samla guldstjärnor för varje läxa han gör (den ska göras utan bråk och tjafs och i rätt tid), de ämnen i skolan som han har mest motvilja mot ger fler guldstjärnor än de som han gillar. Så ger tex en engelskaläxa tre guldstjärnor, matte en och SO två. Att ta med sig alla läxor, veckobrev etc under en vecka ger en stjärna. Nu är han så stor så han kan samla ihop till något större som ett playstationspel, men ibland väljer han en läsk eller glass också. Även detta system fungerar bra efter en del inledande vurpor.

Att jobba med belöningssystem är krävande för den som är vuxen men numera tycker jag att det är värt det. Det som är svårt att veta är vad man behöver jobba med just då, det finns ju ofta många saker som behöver struktur och att hitta rätt i hur man lägger upp belöningssystemet. Men övning ger faktiskt färdighet (och trötthet, ilska och frustration).

Tvära kast

Det händer inte så mycket på sticksidan hemma hos mig just nu- tyvärr jag längtar men hinner inte med. I soffan ligger sjalen Ida och ropar men ofta förgäves:

 Anledningen till att jag inte hinner med stickningen är främst att det händer mycket med lille V just nu. Eller kanske rättare sagt jag (vi) har tappat bort mycket av de rutiner och belöningssytem som lille V behöver för att hans vardag ska fungera samtidigt som det blir tydligare att skolan inte ger lille V de resurser han behöver. Resultatet blir att lille V inte får sina dagar att gå ihop, han äter dåligt, glömmer att ta sin medicin, blir arg och frusterad på kompisar, lärare, syskon, skolarbetet, kommer efter i skolan, fastnar framför datorn mm mm och för oss runt omkring blir livet därmed rätt jobbigt. I går kom så ett mejl från hans fröken (igen) som fick mig att vakna till (inte för att jag sov speciellt mycket) och vi har nu börjat strukturera tillvaron igen. Två belöningssystem är i gång, ett nytt om mat och vi forsätter med det som vi haft sedan tidigare kring läxor. Dessutom så har jag börjt det mödosamma jobbet att begränsa skärmtiden för både lille V och hans storebror. Förutom det har jag krävt en elevvårdskonferens i skolan. Mycket arbete krävs av mig (och lille V) framöver. Jag hoppas att min ork räcker och att jag för lite stöd från skolan mfl.

Lite resultat ser jag redan idag – det är ofta tvära kast med lille V – han har ätit skollunch för första gången på flera månader och fått med sig en lapp om att han uppfört sig extra bra i skolan! Belöningen om han äter skollunch regelbundet är att få dricka en liten läsk på fredag och lördag (vi dricker väldigt sällan läsk). Håll gärna tummen för oss!!

För att hålla orken uppe för egen del så har jag spanat in lite mutor i form av garn. Det garn jag oftast drömmer om är Fleece Artist Merino Rose Garden. Visst är det fint? En Clapotis kanske? Får se om jag beställer till helgen..

Jag utlovade i förra inlägget en bild på mitt garninköp i Göteborg och den kommer här:

Ett mjukt och fint franskt alpacka garn och ett mönster på danska (syns dock inte på bilden). Med på bilden är också en fantastisk kokbok från Saltå kvarn. Köp den och laga mat och njut!! Det gör jag.

Nu ska jag och lille V göra NO-läxa om sjöar och vattendrag sedan får vi se om jag hinner sticka lite…

PS Jah har glömt att tacka för för alla härliga kommentarer apropå mitt inlägg om min pappa – tack. De stärker!