Jag avskyr ketchup och jag hatar när läkare säger att vi ska avvakta lite. Ketchupavskyn har jag nog ärvt av min mamma som när jag var liten ansåg att ketchup var alldeles för sockrigt för att vi skulle ha det hemma (hon var lite för sin tid där) och då ville jag ju förstås ha det men sedan när jag smakade hos mina kompisar så insåg jag till min fasa att jag faktiskt inte tyckte om det.
Fast nu var det inte ketchup i sig jag tänkte blogga om utan ketchupeffekten, ni vet först kommer inget, sedan inget och sedan kommer allt. Så är det hemma hos oss just nu; Dottern har mått rätt så hyfsat ett tag men är sedan en vecka inne i ett kraftigt skov i sin reumatism dessutom har hon en halsinfektion. Lille V är sedan ett tag tillbaka inne i en mer jobbig period han också och till det kommer en mellanbror på väg in i förpubertet och så mitt krånglande bäcken förstås. Nu tänkte jag inte att detta skulle bli ett gnällinlägg eller ”det är så synd om oss inlägg”. Utan jag bara konstatera att det är mycket nu och att det mer vanliga livet med stickcaféer och annat hamnar utanför det jag hinner och orkar. Istället ägnar jag en massa tid och kraft åt att jaga läkare, psykologer och andra sjukvårdmänniskor på telefon, sitta på akutmottagningar och det är där mitt hat mot ordet avvakta växer.
När jag är på elakt humör så tänker jag att det är något de säger när de inte vet vad de ska göra eller i förhoppning om att ”det” ska lösa sig än då utan att det krävs en insats just från den läkarmottagningen. Fast i mer sansande stunder tänker jag att det handlar om resurser att de faktiskt inte hinner tänka efter och då blir avvakta ett givet svar. Men numera om någon läkare säger avvakta så blir jag faktiskt den hysteriska sunt envisa mamma som jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle förvandlas till. Jag ger mig helt enkelt inte, så nu ska dottern få de kortisoninjektioner som vi förra veckan skulle avvakta med och vi ska inte avvakta med bättre smärtlindring heller. Men säg inte att vi ska avvakta om ni träffar mig ;=)
När det är ketchupeffekt i livet i övrigt så har jag tydligen bestämt mig för att det ska vara det när det gäller min stickning också, inte så att jag avslutar saker i ett högt tempo utan tvärtom jag börjar på nya, minst en om dagen:
En sjal och ett par strumpor har jag börjat på de senaste två dagarna. Båda har lövmönster, lite vårinspirerat kanske? Vi får se om det blir en ny stickning i dag också, jag har i alla fall semester i dag för att ta hand om dottern så vi ska sticka tillsammans när dottern sovit en stund.
Ulricha sa,
22 maj, 2008 vid 13:11
Oj, vad det lät jobbigt. Skickar en uppmuntringskram…
Ja, läkare. Jag fick veta (då de inte hittade något fel på min onda mage) på SöS akuten: jag ”kan inte komma in till akuten då jag för ont”!…? För att…? De inte visst vad som var fel.
Nu härdar jag ut med ond mage, för tillbaka dit får de inte mig om jag inte är medvetslös. Jag vet dessutom inte längre vart man vänder sig då man behöver en läkare… Det här med Vårdval är ju helt hytersikt vansinngt
Hoppas att stickningarna kan få er att tänka på annat och slappna av lite.
Ha det så bra det bara går.
Linda sa,
22 maj, 2008 vid 13:36
Även fast du inte skriver för att gnälla eller för att vi ska tycka synd om, måste jag ändå skicka en stor stor kram! Tänker på dig massor och jag tycker verkligen du ska börja med precis så många nya stickningar som du har lust till! Att få ha den friheten i något som man tycker om är ju guld värd. Så sticka bara på det du tycker är roligt, och strunta i om det blir många halvfärdiga projekt!!!
Jag hoppas verkligen att du har ork och möjlighet att åka iväg den 31:a till yllotyll, men om det inte funkar, så ska du veta att du har min fulla förståelse – då tar vi det vid ett annat tillfälle
.
Och lyssna massor på Rongedal, det är ju härlig sprudlande musik. Kent kan ju ibland bli lite halvdeprimerande med alla titlar om död och annat *s*.
KRAM!
Ilsefin sa,
22 maj, 2008 vid 15:22
Ja usch, ibland kommer allt på en gång. Hoppas att en massa glädje och hälsa kommer på en gång efteråt i alla fall!
Jag har själv haft ett ”vi-avvaktar-samtal” idag med min vårdavdelning. Bara för att symptomen inte passar klockrent in i sjukdomsbilden så behöver ju inte det betyda att man inte är sjuk. Jag vet ju hur det ska kännas i min kropp och jag vet ju att det inte känns rätt nu. Och det är ju samma sak med barnen, du vet ju hur dom ska må och när något är fel.
Hoppas som sagt att det snart vänder för er allihop!
Annelie sa,
22 maj, 2008 vid 17:18
Skickar massor av kramar till hela familjen!
Pia sa,
22 maj, 2008 vid 21:35
Känns det bra att påbörja stickningar så gör det. Det kanske har en terapeutisk verkan. Tänker på dig, vi ses snart. Kram
Eva i Stäket sa,
23 maj, 2008 vid 9:06
Det är nästan lite lustigt mitt i allt elände, men en olycka kommer sällan ensam. Det stämmer! Men även om det är ketschupeffekt för fullt just nu för er, så vänder det så småningom!!!
Det gäller att ta sig igenom.
Om det hjälper dig att börja på nya stickningar och att bara sticka på det som känns lustfyllt SÅ GÖR DET!!!
Jag tog mig igenom en ”ketchupeffekt” för tre år sedan, när en massa olyckor och sjukdomar haglade över familjen, genom att sticka frenetiskt.
En positiv sak med väntetider på akuten m.m. är att det faktiskt är möjlig sticktid! Det är inte så mycket annat man kan göra!!
Det där med att avvakta är också ett rött skynke för mig sedan vår period för tre år sedan. Väntetider och vårdinrättningar som avvaktar med tidsbokningar m.m. gör mig tokig. Det gäller verkligen att inte invänta sjukvården utan att ringa och ligga på hela tiden, annars kan man vänta i en evighet! För att orka ligga på måste man nog sticka massor!
Många kramar!
LenaL sa,
23 maj, 2008 vid 14:13
Länge leve sunt envisa mammor! Och en ny stickning om dagen är precis rätt i sådana lägen
Hoppas den här ketchupen är slut nu, och att ni får en lugn period och hinner hämta andan.
Kram till er alla!
livsglimtar sa,
24 maj, 2008 vid 10:17
Det där med att avvakta är ju så korkat när det gäller barn och när de har ont, som mamma blir jag mest förbannad när jag hör sånt. Vi vuxna kan ju vänta och känna att det är rätt, men inte har vi rätt att gör så med våra barn. Själv sitter jag med en skalle som vill gå i bitar för att jag hasade runt i en vecka med otäck huvudvärk…väntandes på jag vet inte vad, att det skulle ge med sig antar jag. Det var bihåleinflammation och nu tar det väl ännu längre tid att få det av ge sig trots penicillin.
Jag minns tider med ungarna när både de och jag var sjuka av olika saker, långa perioder var det som om vi aldrig blev friska alltid var det någon som hade något. Men det går ju över fast man inte tror det eller så blir de större och rår sig själva bättre. Man behöver inte sköta allt med tiden som tur är, de kan tala för sig och vet mer vad de behöver.
Lilla mamman jag sänder varma kramar och önskar er alla bättring. Du även jag hade problem med uppluckring efter båda förlossningarna, hade som en korsett efter första barnet och kunde nästan inte gå. Sen har jag haft problem när jag har gått på ojämn mark då har det liksom klickat där och gjort ont. Men nu är det inte så mycket problem längre men det har hängt med i alla år.
Cecilia N sa,
25 maj, 2008 vid 16:57
Jag har förstått det som att folk härifrån åker ända ner till Ängelholm i Skåne för att få bukt med bäcken som inte fattat att de ska stelna igen efter graviditet.
Tydligen finns det någon särdeles händig/kunnig läkare där.
Hoppas som alla andra, och allra mest du och din familj!, att ketchupperioden ska sluta och mojna ut i hälsans tider.
Hinner du jobba nåt när du har så mycket med alla vårdkontakter?
Löjligt försiktig och sticka lugnt!