Givetvis tittade jag på Stickspåret på Kunskapskanalen i går om bohusstickning. Min mormor föddes för 101 år sedan på Bohus-Malmön i Bohuslän. Hennes pappa var förstås stenhuggare, om hennes mamma någonsin stickade för Bohus stickning vet jag inte men jag vet att mormor inte tyckte om att sticka. Hon stoppade sina nylonstrumpor så att de så nästan ut som nya och jag har några broderade dukar som hon gjorde som nygift men så länge jag kan minnas så tyckte hon att det bästa hon kunde göra när hon var ledig var att läsa och inte handarbeta. Jag tror inte hon såg stickning som något vilsamt eller ett nöje, vilket jag funderade på om det kunde ha haft med Bohus stickningen att göra. Som barn såg hon säkert kvinnorna sticka och även om det gav inkomst och säkert periodvis var roligt så tror jag också att kvinnorna fick arbeta hårt för pengarna. Att läsa var säkert mera lyxigt för mormor som började jobba som piga som fjortonåring och därefter ägnade en stor del av sitt liv åt oavlönat kvinnoarbete.
Apropå oavlönat kvinnoarbete (jag vet en något krystad övergång) så har helgens besök hos pappa på nytt väckt mina funderingar för var gränsen för en dotters ”plikt” för att hjälpa sina föräldrar går. Ett känsligt ämne kanske? Men jag funderar på varför jag får dåligt samvete för att jag inte hjälper pappa mer och oftare, ett dåligt samvete som förstärks av samhällets förväntningar på att anhöriga (vanligen kvinnor) ska hjälpa till. Pappa får städhjälp at hemtjänsten var tredje vecka och då en och en halv timme. Det säger sig själv att det inte blir så mycket som man hinner städa på det tiden och att det hinner bli rätt skitigt på tre veckor. Men kommunen har bestämt att det är så mycket man får oavsett behov. Jag föreslog då pappa att han kunde köpa sig mer städhjälp privat och tja jag kan väl säga att han inte såg speciellt glad ut över det utan han förväntar sig att jag ska hjälpa honom. Och det kan jag visst göra men till en viss gräns både när det gäller tid som vad jag gör. Någonstans vill jag att vi behåller, en vad ska jag kalla det distans, till varandra. Jag kan putsa fönster, mangla dukar, dra lakan och dammsuga men städa toaletten eller liknande vill jag faktiskt inte göra. Inte heller vill jag åka hem med känslan av att det jag gjort var för lite. Hur gör och tänker ni?
Nu putsade jag inte bara fönster mm utan vi var även hos Karin och hälsade på några av alla söta lammen, fikade och köpte lite garn. Tur att det ligger sådana härliga ställen i närheten annars hade jag nog tjurat ännu mer.
Kameran låg i stickväskan hela tiden och då blir inga söta lamm fotade men en liten rosa härva fick i alla fall följa med hem och en Svartvinbärs salvia (fast den är inte från Karin).
Nu är det sovdags!
