Så har min andhämtningsvecka gått och kanske andas jag lite lite mer med magen nu. Fast inte så ofta som jag skulle må bra av om jag ska tror på min naprapat (och det gör jag). I morgon ska jag till jobbet igen fast bara för två dagar sedan har jag semester, så det blir en mjukstart i alla fall.
Veckan har jag försökt att ägna åt att försöka vara i nuet, vilket inte så lätt, tankarna far bakåt och ältar det som varit och framåt i oro för det som kommer. Att sticka efter ett mönster som kräver koncentration är ett bra sätt har jag insett att stilla tankarna. Marias sjal Ida kräver såpass mycket koncentation av mig att den fungerat bra som ”tankestillare”:
Ett annat sätt under veckan att stilla tankarna har varit att läsa. Jag har inte kunnat läsa böcker på evigheter men denna vecka har jag periodvis varit tillbaka i bokslukarålderna. Karin Thunbergs ”En dag ska jag berätta om min mamma” och Inger Jalakas ”Sinne utan svek” har på helt olika sätt fängslat mig.
Trädgårdarete har ju också en lugnande effekt säger vetenskapen och jag har pyst ut min ilska och frustrtation genom att kriga med maskrosorna som översvämmar mina rabatter. Lite lugnare har det varit när jag sått frön (som väl är). Luktärtor har jag sått denna vecka – massor jag älskar luktärtor men rukar så dem så sent att de inte hinner blomma så mycket. I år är jag tidigare ute än jag brukar:
Fast på bilden är det inga luktärtor för de har inte kommit upp än, utan Svartöga som jag sådde för länge sedan och som nu äntligen kommit upp.
Stickcaféer och shopping har jag också ägnat mig åt denna vecka. Två stickcaféer denna vecka, trevliga båda två. I går var jag på Nysta och stickade, fikade och köpte garn alltihop i trevligt sällskap bla av Linda. Helt förälskad lev jag i detta garn:
Garn från Colinette i en viskos och bomullsblandning. Så mjukt och så vackert. Ska bli ett linne snarast.
Förutom alla dessa mer rogivande och trevliga aktiviteter så har jag även tagit mig samman och skrivit en ansökan om vårdbidrag till Försäkringskassan. Skitjobbigt – man ska i en bilaga ange vilka merkostnader man har samt vilket behov av ökad tillsyn och vård barnet(barnen) har. Att skriva det kändes som att pilla på en sårskorpa som inte läkt. Men nu är det gjort i alla fall ochförhoppningsvis får vi lite ekonomiskt bidrag.
Nu ska jag sticka på mitt linne!
